Bank: Vad finns att fundera på, Sverige?
Ytterligare en dag där Svenska Fotbollförbundet navigerar sig fram i realpolitikens tidevarv.
– Politik är att hålla sig väl med makten oavsett hur makten ser ut, på det att det ska gynna dig framöver.
Sa aldrig Olof Palme.
I feel socialdemokrat.
På VM:s fjärde dag i det Qatar där svensk fotboll velat påverka genom tyst diplomati hade Karl-Erik Nilsson, Emmabodas gamla kommunalråd som blivit en storspelare inom europeisk fotboll, fått nog. Efter att ha svajat hit och dit, tvivlat om Gianni Infantino verkligen förtjänar Sveriges uppbackning i det kommande Fifa-valet, så säger han nu att för tillfället hade det varit ett enkelt val. Förtroendet är skadat, får man förstå.
Gianni Infantino är president i en organisation som plågats av svår korruption, som privatjet-luffat i Afrika och Mellanöstern får att ragga röster och stöd, som övervakat VM-organisationen så långt att han flyttat till Qatar. Han går armkrok med Saudiarabien, är alltjämt stolt ägare av en rysk vänskapsorden som han vägrat kommentera, och han har ägnat VM åt att framstå som en olycklig kombination av verklighetsfrånvänd despot och svårslagen cyniker. Ställningstaganden för mänskliga rättigheter eller sexuella minoriteter har han stoppat, Europas tyngsta fotbollsmakter har markerat mot honom.
Vad finns att fundera på?
En hel del, låter det som om man lyssnar på svensk fotbolls främsta företrädare.
Det är inte särskilt svårt att förstå varför Karl-Erik Nilsson svajat eller varit försiktig eller avvaktande. Det handlar om realpolitik, om insikten att det är bättre att hålla sig väl med makten nu när den ändå finns där. Infantino kommer att vara Fifas president även de kommande åren, för svensk fotboll finns det vinster i att hålla sig väl med honom och hans styre. Man kan tycka vad man vill om det, i grunden är det ytterligare en av Fifas många strukturella svagheter. Federationen är konstruerad för korruption, allt ifrån sätet i Schweiz till ministaternas ekonomiska beroendeställning, eller systemet med ett förbund-en röst.
Det är i den världen Sverige försöker segla fram, först till en position, sedan till en möjlighet att förändra.
Problemet är att tyst diplomati fungerar dåligt när hela Europa skriker, realpolitik ser illa ut när läget är skarpt. Visst kan man lotsa Sverige effektivt och eftergivet, genom det totala haveriet, men man kommer också att dömas utifrån det.
Har någon sett min ryggrad?
I positioneringen eller vändningen under den Infantino-snickrade galgen ser jag två saker:
Det första är mest ytterligare ett bevis på ett förhållningssätt som blivit obsolet: svensk fotbolls ledning lever i en värld där man utgår ifrån konsensus, en socialdemokratiskt nedärvd tanke om att ”tja, vi är väl egentligen ganska överens allihop så låt oss samtala oss fram till det vettigaste alternativet”. Det kan vara sympatiskt, men i en polariserad tid är det ingen som efterfrågar den sortens ledarskap.
Det andra är ett tecken i tiden.
Sveriges regering blundar för Erdogan-bomber för att belönas med en plats i Nato, liberaler slår knut på sig själva för att kunna regera ihop med ett parti de nyss kallade för bruna och rasister. Har någon sett min ryggrad? Jag såg den senast i garderoben.
Det är fullt möjligt att Sverige på kort sikt skulle vinna mer än de förlorade på att tyst nicka bifall till den hopplöst förlorade vinnaren Gianni Infantino och det Fifa som finns. Men det är inte tid för samförstånd och realpolitik, inte i den här fotbollsvärlden.
På vilken sida vill svensk fotboll stå?
Superligan utmanar Uefa, på gott (faktiskt) och ont. Fifa kryssar runt med antidemokratier och tv-bolag för att fylla på sina skattkistor. Hela sporten som vi känner den står på spel, kanske är det redan för sent att försöka rädda den.
Någonstans längre fram hoppas jag att vi kan se tillbaka på det tidiga 2000-talet som en brytningstid där fotbollen först brann och sedan återuppstod som något att sympatisera med. Kanske tror jag det, kanske inte. Kanske finns det bara en riktning härifrån.
Politik är att vilja, det var vad Palme sa.
Alldeles oavsett kommer historien att komma med sin dom. På vilken sida vill svensk fotboll stå då?