Det är Pia Sundhage bäst i världen på

Kristoffer Bergström om att Pia Sundhage blir Brasiliens förbundskapten

Kristoffer Bergström

Brasiliens stjärnor är åldersstigna och förbundet ingrott av trötta tankar, men ute i landet spirar det av hunger och talang.

På portugisiska betyder Pia tvättställ.

Perfekt för ett landslag som behöver fräschas upp.

En av fotbolls-VM:s vackraste scener utspelade sig 800 mil väster om Frankrike.

Det var en tisdag i juni. Landslaget hade åkt ut i förlängning mot hemmanationen, Marta hade talat från hjärtat, rakt in i kameran och vidare till miljoner unga öron. Spelarna hade flugit tillbaka över Atlanten med skallarna fulla av tankar. Hur skulle de bli bemötta? Kölhalade eller hyllade? Eller värre än så: ignorerade?

Å ena sidan kom VM-silvermedaljörerna från 2007 bara trea i gruppen och rök i åttondelen. Å andra sidan hade de anlänt till mästerskapet med rutten form, nio raka förluster, och vänt trenden med attraktiv fotboll. Slagit Italien. Pressat Frankrike. Visat att du kan var vara en bra bit över trettio och fortfarande överstega dig förbi ungdomarna.

Dämpat vågen av intresse

På flygplatsen i São Paulo drog de sina väskor genom bagageutlämningen, svängde vänster till ankomsthallen och... drunknade. Tumlade rakt ner i ett gult hav av kepsar och skyltar, in i mullret av hundratals röster.

De sjungande supportrarna höll i mobiler, tuschpennor, gitarrer. Några hade tagit med hemgjorda guldmedaljer för att signalera att resultattavlan må ha visat en sak, men det var ni som vann. Vi vann.

Glädjen var tillbaka i spelet. Det kreativa. Explosiviteten.

Och så hade kvinnornas historier förmedlats, deras kamp för att få utöva sin passion i ett ojämlikt land. De tillhörde ett förbund där damfotbollens koordinator förklarat den växande populariteten med att spelarna sminkade sig snyggare och bar mer åtsmitande kläder, en gubbgrupp som snarare hade dämpat än ridit på den våg som Marta, Formiga och Cristiane försökt piska upp ett decennium tidigare.

Länge hade vittnesmålen och protesterna gått att blunda för, men med sociala mediers framväxt var det lönlöst. Det här var en grupp full av kämpar. De var ett lag att vara stolta över.

De var hemma nu.

En månad senare sparkades förbundskaptenen Vadão. Han hade varit på posten sedan 2014, med uppehåll under ett år då Emily Lima hastigt rekryterats och avskedats, men nu ansågs idéerna vara slut. Hans landslag hade charmat landet, men det ansågs snarare bero på individuell skicklighet än tillräcklig struktur.

In på scenen: Ulricehamns skarpaste fotbollshjärna.

Kåken måste rivas

Tre år efter att Pia Sundhage hämtade en silvermedalj i Rio besökte hon en konferens i Brasilien. Hon pratade om sina visioner och deltagarna från förbundet ville inte bara höra mer, de ville ha hela henne. En kort förhandling senare är allt klart.

Aldrig förr har en ickebrasilianare lett Brasilien. Nu åker Pia med sin fotboll till país do futebol.

Hennes första uppdrag är att leda laget över OS i Tokyo nästa sommar. Hon har fått vaga löften om att Cristiane och Marta följer med på resan, vilket troligen kommer behövas för att behålla någon sorts stabilitet och spetskompetens.

Det är sedan kåken ska rivas och grunden sprängas bort med dynamit. Allt för att göra plats för något nytt. Sundhages styrka har aldrig varit att detaljplanera försvarsspel utan att ha ödmjukheten att plocka in någon som hjälper henne med det jobbet. Så måste ske också här, annars är hon chanslös. Därtill bör scoutingen skärpas, både inom landet och bland utlandsproffsen.

Förutsättningar finns trots allt. Bland annat har förbundet infört ett krav på att alla stora herrlag ska ha representation också på damsidan. Intresset växer alltmer, akademier startar tjejlag och inhemsk media skriver mer om damfotboll. 30 miljoner såg VM-matcherna.

Resten?

Att blåsa in tro, mod, offensivlusta, duellvilja, tjo, skrik, sång och den dåraktiga förvissningen att det går att skicka ut USA ur OS.

Och vet ni, det är Pia Sundhage bäst i världen på.