Kullashi: ”Jobbigt att skryta, men...”
Eskilstuna-stjärnan i stor intervju
Uppdaterad 2020-05-26 | Publicerad 2020-05-25
När Loreta Kullashi var 17 år avböjde hon en flytt till Manchester City.
Nu drar europeiska klubbar förgäves i anfallaren som stannar i Eskilstuna United för att avsluta vad de påbörjade i fjol.
– Om några år hoppas jag spela utomlands i något bra lag. Men nu vill jag fullfölja året i Eskilstuna, säger hon.
TV: 100 % fokus på damallsvenskan – se djupanalyser och tabelltips om alla lag på Sportbladetplay.se
Det var ett blodigt drama.
Förlåt, vi överdriver.
Men tveklöst blödde det och såren kunde ha berövat oss en av svensk fotbolls mest märkvärdiga debuter, så incidenten i Kapstaden januari 2018 är värd att återge i all sin ödesmättade prakt.
Loreta Kullashi är 18 år då. Född i Helsingfors, uppvuxen i Kristianstad, Halmstad och Stockholm. Van att röra på sig, men flygresan tusen mil söderut är ändå något nytt. A-landslagsdebut på bortaplan mot Sydafrika, trots att hon bara spelat tio matcher i damallsvenskan.
Anfallaren är spänd, pirrig, men förberedd. Hon har nya skor med dobbar anpassade bättre för naturgräs än klubblaget Eskilstuna Uniteds plastmatta.
De landar. Tränar med de äldre stjärnorna. Dojorna klämmer mot hälen. Det är tryckande hett. Hon kör.
Byts in i halvtid...
– Det blev djupa sår. Det var helt rött. Vi satte fast något på hälarna för att lindra, men när vi drog bort det hängde huden med. Det blev bara värre. De tajta skorna och värmen lät det inte läka.
Den tänkta debutanten står över en träning. Mörka moln hopar sig. Hon fasar.
– Man skämdes ju. Det var ett skavsår, det kändes så löjligt. Men... det gick inte. Det var inte kul.
Drama nog? Okej, någon filmatisering av hälrysaren ska vi kanske inte vänta oss, men upplösningen på Green Point Stadium är sensationell.
Elin Rubensson går av i paus och lämnar över till en relativt kurerad Loreta Kullashi. Halvleken börjar med att Sofia Jakobsson slår en djupledsboll på Stina Blackstenius ute till vänster. Planens yngsta svenska rusar mot mål, men stannar upp vid straffpunkten, frigör sig från bevakning och får passen snett bakåt.
Klockan står på 46.00 när hon stöter den i mål.
I sin första landskamp, i sin första minut, med sitt första tillslag gör Loreta Kullashi sitt första landslagsmål.
Tränade med Haksabanovic
Tjugo minuter senare stjäl tonåringen en boll på offensiv planhalva, bryter fram och skjuter ett toppat skott som böjer sig in i bortre hörnet.
– När jag gjorde första målet tänkte jag bara på att fortsätta, hämta bollen, spela vidare. Det var efteråt allt kom. Två mål. Wow.
Kullashi är 21 år nu. Hon är klädd i sponsrade sportkläder och vi sitter på läktaren till Skytteholms IP i Solna. Eskilstuna Uniteds släpande forward har ett par dagar ledigt från lagaktiviteter och hälsar på familjen i Haninge, så det passade att stämma träff här.
På gräset nedanför dansade hon runt som tonåring i AIK-dress. 99:orna var redan ett av Sveriges främsta lag i sin åldersklass när Kullashi anlände från Snöstorp Nyhem.
– Mitt tjejlag i Halmstad var bra, men för att få mer utmaning tränade jag med killarna i HBK också. Gabriel Gudmundsson, Sead Haksabanovic och massa andra grymma killar.
Varför flyttade ni hit upp?
– Föräldrarna gjorde det för vår skull. De tänkte på min fotboll och skolan och livet. De ville göra allt bättre för oss. Vi hade mött AIK i Gothia cup och när de hörde att jag skulle komma upp bad de mig börja. De hade inte förlorat en match. Det var jättesatsigt. Det passade mig.
”Jag svävade inte iväg”
Har du alltid varit duktig på fotboll?
– Ja. Mina föräldrar har sett talangen sedan jag var liten. Det är jobbigt att skryta men… jag har haft lätt för det sedan tidig ålder.
Med Kullashi på planen vann AIK Gothia Cup och blev det hittills enda svenska lag att ta hem Lennart Johansson Trophy. Loreta visar klipp på sina långskott och dribblingsräder i turneringarna.
Hon A-lagsdebuterade i elitettan som 15-åring, vann snart den interna skytteligan, bjöds in till Manchester City men valde Eskilstuna United, gjorde sex mål på tio kamper den hösten, togs ut i landslaget och kom hem som en uppassad människa 2018.
– Det var många journalister som ringde. Folk ville filma min vardag, komma till skolan. Föräldrarna berättade att jag var med på nyheterna för första gången på matchdagen. De skrek. Det blev kaos hemma. Mål! Shit ett till!
Hur påverkades du?
– Hur ska jag säga? Jag fick inte luft. Jag svävade inte iväg. Jag ville bara fortsätta prestera.
Två mål på sju omgångar
Hur gick det?
– Okej på våren, men på sommaren 2018 skadade jag mig. Det var jättemärkligt. Vi visste inte vad det var, bara att jag hade ont i höften på båda sidorna. Jag visste inte hur länge jag skulle vara borta heller. Jag kunde inte spela men höll uppe hoppet. Nästa vecka, nästa. Men hela hösten försvann. Det var tufft.
Rörlighetsproblemen kostade resten av säsongen. MR-undersökningen visade ingenting. Minsta jogg smärtade. Hon tog sig tillbaka, tränade, fick ett bakslag, vilade. Gled naturligtvis ut ur landslaget.
– Det var jobbigt. Jag försökte bara blicka framåt.
Du var tillbaka till våren 2019, men då var ni skitdåliga.
– Ja, och jag var jättedålig.
På sju omgångar före VM i fjol gjorde Eskilstuna två mål. Kullashi det ena. Det räckte inte för att få åka med till Frankrike. Visserligen var hon fortsatt ung och hade i höftskadan en giltig förklaring till svackan, men i det läget svävade elaka frågor över hennes karriär:
Hade vi redan sett toppen? Skulle det stanna det här? Ska den kreativa jättetalangen Loreta Kullashi bli en allsvensk mittenlirare, varken mer eller mindre?
I återstarten efter VM-bronset flyttade Eskilstuna om så att Kullashi spelade bredvid Fanny Andersson i dubbla nummer tio-roller. Framför dem dök Felicia Rogic på allt. Rotationen var lyckosam.
”Allt är smooth och kontrollerat”
Loreta spelade fram till båda målen när Linköping besegrades med 2–0. Hon gjorde mål mot Djurgården, mål mot Kungsbacka, mål mot Rosengård. Det södermanländska tåget växlade till en vinnande räls och vräkte in mål på resan.
Loreta Kullashi var inte tillbaka i gammal storform, hon var bättre än så. Peter Gerhardsson tog med glädje tillbaka henne i landslaget.
– Hon gör inte så stort väsen av sig på planen, inga stora rörelser, men allt är smooth och kontrollerat. Hon får snabbt kontroll på bollen och levererar till mig eller gör sin gubbe, berömmer anfallaren Felicia Rogic.
Varför funkar ni två så bra ihop?
– Kvalitetsmässigt är vi väldigt olika, men vi kompletterar varandra. Hon slår inte de djupa bollarna på mig, men är vi båda i straffområdet så hittar hon mig alltid. Det har klickat både en och två gånger mellan oss.
Har du ett bästa minne av Kullashis förra säsong?
– Hennes mål borta mot Djurgården på Tele 2. Hon skjuter några meter utanför straffområdet och jag tänkte att jag skulle hugga på returen. Blir skottet riktigt bra kunde det bli en. Men den gick in. Det var jävligt imponerade.
”Målet är att komma ut en gång”
Där på läktaren, medan ett juniorlag värmer upp för match, minns Loreta Kullashi tillbaka. Visst var det en remarkabel uppryckning av henne och laget efter VM, men det var ungefär vad hon väntat sig.
– Jag visste att det skulle ta tid att komma i toppform. Det där på våren var inte jag, men jag jobbade-jobbade-jobbade för att nå min potential. Jag visste att jag kunde mer.
Hur nära var det att du gick till City 2017?
– Jag ville bara se hur det funkar, hur de levde. Men det kändes för tidigt att gå dit.
Är du glad för det i dag?
– Ja. Det hade varit för tidigt att ta steget. Det finns många exempel på spelare som går för tidigt. Men jag såg förutsättningarna, oj, att det finns såna här grejer på damsidan.
Har du anbud från klubbar utomlands nu?
– Ja, några stycken, men inget som man häpnar över och tackar ja till direkt. Vi får se, det kanske kommer snart.
Är det aktuellt att gå i sommar?
– Nej, jag vill fullfölja året. Men fortsätter jag prestera kanske det kommer mer klubbar som visar intresse. Målet är att komma ut någon gång, men det ska kännas rätt också. Man vill inte försvinna.
Förresten, hur går det för er i år?
– Om vi fortsätter prestera blir vi minst trea. Det gäller bara att vinna varje match.
Vi skiljs åt och jag söker upp det där målet mot Djurgården som Felicia Rogic pratade om. Jag minns det bara vagt.
28 juli 2019 på Tele 2 Arena i Stockholm. Klockan 18.27. En pånyttfödd 20-åring har varken ont i höft eller häl. Hon tar emot Sonia Okobis passning med högern, petar smooth tillrätta med vänstern och saftar till med högern. Bollen går i en hög båge, Rogic dyker på returen, men det behövs inte.
Den sitter i vänster kryss. Det är en pärla, ett mästerverk.
Vi överdriver inte.
TV: 100 % fokus på damallsvenskan – se djupanalyser och tabelltips om alla lag på Sportbladetplay.se