Bank: ”Det var kanske ingen seriefinal – men det såg ut som en”
Djurgården dominerade, Djurgården körde över, Djurgården gjorde precis allt för att blåsa liv i det här.
Och just det, en sak att lägga till i allra sista sekunden:
Djurgården gjorde målet som låter oss utropa Malmö FF till svenska mästare 2017.
Defibrillatorerna var framplockade, ABC inpluggat, vi hade en guldstrid att rädda livet på och 22 000 av seriens mest vokala publik på plats.
Och just det, vi hade laddat upp med säsongens kanske roligaste småaktighet också: en AIK-supportergrupp hade anmält Djurgårds-kusinerna för falsk marknadsföring när de målade upp det här som en ”seriefinal”.
Fniss.
Det finns ju olika sorters mördande reklam, men det räckte med ett par minuter för att få klart för sig att höstens Dif har väldigt mycket mer än konserverad gröt att sälja.
De saknade försvarschefen Jonas Olsson (som han måste hatat att inte få armbågas med polaren Markus Rosenberg), de saknade anfallsenergin Magnus Eriksson, och de saknade ingenting.
Bitarna hängde ihop.
Inför match hade blårandiga fans hängt upp en banderoll ute på Kaknäs med budskapet ”Framåt Djurgården – Krossa MFF!”, och det är väl sånt supportrar skriver.
Nu var det som om Özcan Melkemichel kopierat det som sin matchplan. Dif ställde upp i 4-4-2, med en defensivt positionsexakt Kerim Mrabti som skar spelvägarna mot Anders Christiansen och ett presspel som gav mer betalt än pressmästarna Malmös.
De kunde spela upp via Kevin Walker eller Kim Källström, de kunde överbelasta på sin högerkant och vända därifrån, forsa fram med Kerim Mrabti och Othman El Kabir och hota med en flytande, besvärlig och allt klokare Aliou Badji i straffområdet.
De kanske inte krossade Malmö, men de klev framåt, de ordnade tre klara målchanser före paus – och de fick en gratisstraff när Behrang Safari klantigt rev ner Haris Radetinac i straffområdets allra ofarligaste kvadratcentimeter (Johan Dahlin räddade El Kabirs usla straff).
Det var kanske ingen seriefinal, men det såg ut som en, det lät som en, och det kändes som en.
MFF har ju ägnat sommaren åt att vaska klasspelare i kontraktskläm, och återgick lite till vårformen med Anton Tinnerholm tjugo meter framför övriga backlinjen – men de hade svårt att hitta rätt taktisk form.
Det var 4-5-1 med rätt mycket frihet för Kingsley Sarfo att flyta runt bakom Markus Rosenberg, och de fick väl en del fina anfall för det, men framför allt delade det upp laget i två delar. I den ena ägnade sig Franz Brorsson (Malmös bäste tillsammans med Johan Dahlin) åt att halvheroiskt nicka undan Djurgårds-inlägg, i den andra var Rosenberg alldeles för ensam.
Framåt Djurgården, mot ett glest MFF där inte ens Anders Christiansen – aldrig över vilopuls, på det bra sättet – kunde få maskinen att ticka igång.
Magnus Pehrsson stod där nere vid sidlinjen och svettades, fyra år efter att han drog från Djurgården.
Det här, med en hackig första halvlek innan MFF gasar ifrån sista 30, hade han ju sett förut. Men var i hela världen fanns gaspedalen nu, med punktering på däcken och växelspaken fast i friläge?
Han testade att stabilisera i paus, skickade in Pawel Cibicki i en tydligare vänsterroll och strök Sarfos friare roll. Upp med Berget bredvid Rosenberg, 4-4-2, ordning och reda.
De hängde fortfarande inte med.
Det var El Kabir-show på ena kanten, Mrabti-tryck i mitten, Kim Källström som var Kim Källström-bra en bit ner.
Magnus Pehrsson satte dit ett plåster till, plockade av en halvförnedrad Safari, flyttade över Tinnerholm och fick se Andreas Vindheim bli precis lika överkörd av El Kabir.
Där stod vi. Med en kvart kvar var det bara frågan om MFF eller guldstriden skulle överleva det här.
Mer än hälften av målen i Malmös matcher den här säsongen har kommit sista halvtimmen, när orken tryter. De fick sina chanser till slut, här också. En Berget-nick utanför, en Rosenberg-skarvning som rensades undan. Djurgården argumenterade emot med fyra-fem klara chanser bara efter paus, men både Bosse Andersson och Daniel Andersson får fortsätta leta målgaranti-anfallare innan hösten kommer.
På vägen dit fick de se en seriefinal (diskutera i grupper) med ett hemmalag som såg mästerligt ut och ett bortalag som kommer att bli mästare.
Markus Rosenberg armbågade sig till (diskutera det i lite större grupper) ett hårt dömt rött kort, Kevin Walker nickade matchens sista chans över, och medan djurgårdsklacken sjöng sig in i mål höll MFF:s fans andan.
Mållösa?
Naturligtvis inte.
Fyra minuter in på stopptiden fattade Mattias Svanberg, artonåringen som pratat om att bli utlånad för att få speltid, fel beslut på precis rätt sätt. Han borde förstås hållit i bollen och väntat ut tiden, han borde förstås inte skjutit bollen in i straffområdet på vinst och förlust, men det är väl så mästarlogik ser ut: Bollen tog sinnessjukt nog på Niklas Gunnarsson och styrdes in i Djurgårdsmålet.
1–0 till Malmö, Anders Christiansen spurtade rakt ut till MF-klacken när slutsignalen gick. Hemmapubliken tog käftsmällen rakt över näsan, men sjöng ändå. De ska vara så oerhört stolta över det här.
Andra har annat att vara stolta över. När MFF kisar ner mot andraplatsen i tabellen får de svindel, men jag bryr mig inte.
Så länge som matcherna lever som den här spelar det ingen roll om guldstriden just dragit sitt allra sista andetag.