Fagerlund: Minst intressant att Chelsea vann finalen
LONDON. Chelsea besegrade antagonisten Arsenal med 3–1.
Det var det minst intressanta med den här FA-cupfinalen.
Lördagskvällen på Wembley födde nämligen tusentals drömmar.
Vissa arenor ger ett mäktigare första intryck än andra.
Wembley Stadium är en sådan arena. Ta klivet ut från tunnelbanestationen och du möts av en oändlig aveny med den silverfärgade byggnationen som en ståtlig hägrig längst bort på gatan.
Den här eftermiddagen låg det matchkänslor i den annars tropiska luften, längs vägen trängdes försäljare som ville kränga halsdukar och flaggor tillsammans med unga fans iklädda röda eller blå tröjor. En tjej i åttaårsåldern med Chelseas emblem målat på ena kinden framkallar en överraskande klump i halsen och först är det obegripligt att förstå varför. Det är visserligen fjärde året i rad som damernas FA-cupfinal spelas på Wembley, men det är något oerhört rörande över faktumet att unga kvinnor kan få se något äldre kvinnor spela klubblagsfotboll på Englands mest ärofyllda arena. Det säger kanske också en del om hur sällsynta liknande scenarion är.
Ingen svensk målskytt – men väl en svenskbekanting i huvudrollen
Spelarnas intåg innehöll allt vad en FA-cupfinal ska leverera, välfyllda läktare, sprutande eld, toppat med sedvanliga ”God save the Queen”. Om skandinaverna nere på plan sjöng med är oklart, men de börjar ju blir rätt många. I Chelseas startelva fanns samtliga tre svenskor (Hedvig Lindahl, Magdalena Eriksson och Jonna Andersson) inklusive en av två norskor. På Arsenals bänk återfanns Jessica Samuelsson som i höstas drabbades av ligamentskador i foten.
En annan svenskbekanting skulle dock visa sig få huvudrollen den här kvällen och fick också matchens första glödande möjlighet några minuter in. Ramona Bachmann, tidigare Umeå och Rosengård, hamnade i ett bra läge snett utifrån och avlossade ett skott som smet strax utanför den bortre stolpen. Det var tydligt att mycket stod på spel, ingetdera av lagen vågade sig på alltför riskfyllda drag och därför stod det också 0–0 i halvtid. Minuten in i den andra halvleken var Bachmann desto mer lyckosam, ur en liknande vinkel avslutade hon denna gång vid första stolpen och fick se bollen dundra in bakom Sari van Veenendaal och mer än hälften av de drygt 45 000 åskådarna exploderade. 2–0-målet var ännu vackrare, kvickt vek Bachmann inåt och lurade bort försvararen Emma Mitchell innan hon drog in bollen i det bortre krysset. Holländska Vivianne Miedema väckte en nerv med kvarten kvar när hon tryckte in Arsenals reduceringsmål, men så släcktes hoppet av Fran Kirby som fastställde slutresultatet till 3–1.
Damallsvenska klubbar kan inte mäta sig med det här
Det är inte svårt att förstå varför damallsvenska spelare plötsligt suktar efter den engelska ligan. Mycket har hänt på ofattbart få år, det kan inte minst Lindahl intyga som anlände redan 2015. Från att ha tvättat använda kläder själva och haft en skrubb till omklädningsrum har Chelseas ladies delvis fått access till den flådiga vardag som är en storklubbs realitet. De flyger kanske inte privatjet och får inte heller vistas på anläggningens lyxiga gym om Eden Hazard eller Gary Cahill är där, men det går i alla fall framåt.
I Sverige står det däremot helt still.
Det är tämligen säkert att damallsvenskan kommer fortsätta tappa mark kvalitetsmässigt, liksom herrallsvenskan har gjort kontra många andra ligor i Europa. Om inte världsspelare kan erbjudas tittarna måste det levereras något annat för att locka publik, och det har herrarna lyckats med. Att renodlade damklubbar som Linköping eller Rosengård i längden ska kunna hänga på gigantiska jättar som Chelsea, Arsenal, Manchester City eller Paris Saint Germain är i dagsläget en naiv tanke. Något måste i så fall göras, men frågan är om någon vet vad eller ens vill agera.
Tänk om...
Det kommer dröja väldigt länge innan Chelsea och Arsenal ger dam- och herrlag lika behandling, om det någonsin händer. Grejen är att det egentligen inte krävs speciellt mycket av klubbarnas enorma resurser för att så fler frön av hopp bland unga tjejer.
Den här ljumna lördagskvällen i London föddes säkerligen otaliga drömmar om att en dag själv få spela på Wembley, uppenbarligen är det en fantasi som egentligen vem som helst kan vända till verklighet, oavsett kön.
Tänk om alla hade fått veta det när de var åtta år gamla.
