B-laget i Rom? Där går gränsen

Jo, väldigt ofta har det räckt för Juventus att skicka ut sin modell, sin trygghet, sin struktur och hämta hem de där poängen ändå.

Men åka till Rom och hämta hem en pokal med b-laget?

Nej, någonstans går ändå gränsen.

Jag hoppas att Ciro fick en fin promenad.

När Maurizio Sarri sett sitt Napoli köra över Torino med 5–0, och satt stenhård press på Roma fick han svara på hur han tänkte följa kvällsmatchen mellan Roma och Juventus.

Det var han inte så noga med alls, påstod han.

– Prio ett i kväll är Ciro, min hund. Om han inte kommit ut så kommer jag att föredra att ta med honom ut på en promenad.

Om de kom ut så missade de en del.

Roma behövde vinna för att behålla sin direktplats till Champions League, och de behövde göra det med en stressad tränare med det brinnande samvetet Francesco Totti på bänken och svårartad Juventus-allergi. 

Luciano Spalletti hade alltså aldrig slagit Juventus i en ligamatch, han hade förlorat 18 av 22 möten med mästarna. Och nu skulle han försöka vinna med skyttekungen Edin Dzeko skadad och ett helt utbytt offensiv struktur (Diego Perotti som falsk nia före paus, Salah efter).

Skarpt läge.

Minns ni hur det var med Allegri?

På andra sidan stod Max Allegri och log sitt speciella leende, det där som ser ut som att han antingen är glad eller nyper sig hårt i ljumsken, med helt andra sorters utmaningar.

Allegri har redan gått sin Via Dolorosa, och kommit ut på andra sidan.

Minns ni hur det lät när han kom till Turin?

Han var stukad, han var sparkad från Milan, han kom från Livorno och Sicilien och provinsen, och när han anlände till träningsanläggningen Vinovo var det till kastade ägg, visslingar och burop.

Han skrällde sig till en Champions League-final för två år sedan. Sedan sålde Juventus av hela den offensiv som tog dem dit: Pirlo var gammal, Vidal och Coman drog till FC Bayern, Pogba gick för en miljard, Tevez och Morata flyttade hem.

Försvinnande få klubbar i världen skulle klarat att bibehålla sin nivå med den omsättningen. 

Bara en klarar att gå vidare och bli bättre.

Den grå eminensen hos familjen Agnelli, drivet hos keruben Nedved, provins-maestron Beppe Marotta och Fabio Paratici behöver inte uppfinna hjulet en gång till, de bara skruvar på sin Fiat ett par varv tills den spinner som en splitterny Ferrari.

Banderoll av ultrà-gruppen

Där finns den strukturella grunden som gör Juve unikt, inte bara i Italien. Resten var upp till Allegri.

Häromveckan hängde ultrà-gruppen Drughi upp en banderoll utanför Vinovo: ”Massimiliano ci rendi tutti Allegri” – ”Massimiliano gör oss alla lyckliga”.

Dagen före, en annan banderoll: ”Ieri contenti in Italia, oggi Allegri in Europa. Andiamo a comandare” – ”I går nöjda med Italien, idag är Allegri i Europa. Låt oss gå ut för att föra befälet”. 

Juventus kan vinna cupen i Rom (mot Lazio) på onsdag, de kan vinna Champions League i Cardiff, de kommer att vinna sin sjätte raka ligatitel också.

Men här?

Allegri kunde unna sig lyxen att rotera in ett halvt b-lag på Olimpico, och veta att de ändå skulle vara svåra att bryta ner. Så trygg är strukturen, så systemskolade är spelarna.

Sturaro drömlyfte en boll över en taggig Roma-backlinje, och skyttekungen Higuaín valde bort ett 95-procentsläge för att spela fram bänkspelaren Mario Lemina (noll mål den här säsongen) till öppet mål och 0–1.

Det var så mycket Juventus över det målet. Funktion före skytteliga, laget före jaget.

Det enda som återstod för Roma var att slåss mot förnedringen.

Totti på bänken, förlust och mästarfest för Juventus B, på Olimpico? Tappad direktplats till Champions League?

Nej, det var helt enkelt inget alternativ.

Fenomenal vändning

Daniele De Rossi tryckte in en retur efter hörna, El Shaarawy biljardskruvade in 2–1 i bortre trots tre Juve-spelare mellan sig och målet, Nainggolan dunkade in avgörande 3–1 ur liten vinkel.

Core de sta città.

Det var ingen stor fotbollsmatch, ingen lysande taktisk förändring som vände matchen, men det var en fenomenal vändning av en kväll och, kanske, en säsong.

Scudetton delades inte ut i kväll, man fick spela Grazie Roma på Olimpico och fick för förmodligen sista gången någonsin se Francesco Totti spela fotboll mot Gigi Buffon, efter parallella karriärer ända sedan de blev europeiska U21-mästare för 21 år sedan.

Nu kan Benjamin Button-Buffon bli Champions League-mästare, medan en förödmjukad Totti går runt med brinnande kol under fötterna i Rom, sitt Rom. En situation som helt enkelt inte hade varit möjlig i det professionellt styrda Juventus.

För Juve betydde 3–1 i stort sett ingenting.

För Roma kan det möjligen vara en bro över ravinen.