Blåvitts förlorade generation
Publicerad 2017-01-09
ABU DHABI.
Tre spelare på januriturnén är fostrade på Kamratgården.
Men ingen spelar i IFK Göteborg.
Varför nådde Joel Allansson, David Moberg Karlsson och Nicklas Bärkroth landslaget först efter att de lämnat Blåvitt?
– Jag kan verkligen, verkligen förstå om många supportrar tycker det är jobbigt när egna talanger slår igenom i andra klubbar, säger Nicklas Bärkroth.
Första tanken när man synar truppen till januariturnén:
"En hel del inslag från Blåvitt, ändå..."
Andra tanken:
"Fast... just det, de spelar ju inte i IFK Göteborg."
Rutinerade Emil Salomonsson är klubbens ende representant i Abu Dhabi. David Moberg Karlsson, Joel Allansson och Nicklas Bärkroth är alla fostrade på Kamratgården, men blev av olika skäl landslagsmässiga i andra nordiska klubbar.
Varför har det blivit så?
En sak är viktig att påpeka. Ingen i trion vill kasta skit på IFK Göteborg. Snarare vilar det ett eftertänksamt, nästan lite sorgset förhållningssätt till föreningen de växte upp i.
De tillhör samma blåvita talanggeneration, dit vi även kan räkna Sam Larsson och Robin Söder. Att en exceptionell spelare som Larsson erövrar Europa kan fansen förstås acceptera, men att se egenfostrade talanger som Nicklas Bärkroth och David Moberg Karlsson lira i IFK Norrköping, och Joel Allansson i danska Randers – måste förstås vara svårare att köpa. Särskilt som de uppenbarligen är bra nog för Janne Andersson januariturné. En trupp där som sagt bara Emil Salomonsson från dagens Blåvitt platsar.
Blev ”Real Blåvitt”
Bärkroth och Allansson, båda födda 1992, har liknande erfarenheter från sin tid i IFK Göteborg. Skador, bristande förtroende från den sportsliga ledningen och faktumet att klubben tog in ett stort antal etablerade stjärnor (”Real Blåvitt!”) såg till att de aldrig fick det där definitiva genombrottet i IFK.
– Jag hade stora, stora problem med skador. Jag fick aldrig en riktigt bra hel säsong. Sen värvade klubben in Nordin Gerzic, Philip Haglund och Pontus Farnerud, säger Joel Allansson och fortsätter:
– Jag fick mest lira lite på kanten. Är ju egentligen bäst som innermittfältare men vi fick aldrig riktigt chansen där. Sen var jag återigen skadad till att jag lämnade för Danmark. Jag behövde en nystart då.
Nicklas Bärkroths historia i IFK Göteborg är väldokumenterad. Rekordung debutant som 15-åring guldsäsongen 2007, en uppåtstigande form de efterföljande åren och sedan ett brutalt stopp i utvecklingskurvan.
”Presterade inte”
– Jag fick mindre och mindre förtroende. Jag presterade väl inte på den nivå som Blåvitt förväntade sig. Man startade egentligen aldrig två matcher i rad och det är förstås speciellt. Jag kände nog aldrig förtroendet ändå. Kanske var jag inte tillräckligt bra för att bli ordinarie de där åren efter min tidiga debut. Mitt självförtroende blev stukat efter alla vändor med utlåningar och bänkningar. Jag kände väl att de inte skulle satsa på mig, berättar han.
Bärkroth och klubben bröt 2013 kontraktet i samförstånd, yttern gjorde succé för Brommapojkarna och sedermera även i IFK Norrköping.
David Moberg Karlsson hade inte samma motgångar i IFK och lämnade föreningen för ett (förvisso misslyckat) proffsäventyr i England och Sunderland.
Hur kommer det sig att det inte blev Blåvitt för dig, Nicklas, efter succén i BP eller för dig, David, när du kom hem till Sverige igen?
Bärkroth:
– Det var inte mer än löst intresse från deras sida. Det blev aldrig konkret. Snarare var det andra klubbar som verkligen ville ha mig, så kändes det. Och så måste jag säga att det blev ett riktigt bra val att välja IFK Norrköping. Det är en otroligt fin atmosfär där.
Moberg Karlsson:
– Grejen är att jag alltid planerade att gå till Blåvitt om jag skulle komma hem till Sverige. Jag har mycket att ge tillbaka till den klubben. Men det var inget jättestort intresse för mig, kanske på grund av deras ekonomiska problem, säger han och fortsätter:
– Men framför allt valde jag "Peking" på grund av Jens Gustafsson. Han ringde mig hela tiden och var så tydlig med att han ville ha mig till klubben. Hade det varit Jörgen Lennartsson som ringde mig varje dag hade det väl blivit IFK Göteborg. Men han ville uppenbarligen ha andra spelare.
Joel Allansson har sedan flytten från IFK Göteborg hittat rätt i Randers. De ständigt skavande skadeproblemen har slutat plåga honom och den tekniskt skicklige spelfördelaren har äntligen kunnat genomföra två raka säsongen som en helt ordinarie startspelare.
Känns det ledsamt att du aldrig slog igenom fullt ut i Blåvitt?
– Ja, det är lite deppigt. Jag har så positiva band till klubben och har hejat på den sedan jag var liten. Det är synd att det blev som det blev, för det hade verkligen kunnat bli så mycket bättre. Det kändes verkligen tråkigt när jag gick till Danmark, säger han.
Flytten blev emellertid något av en välsignelse.
– Mina skadeproblem har helt försvunnit tack vare träningsupplägget där. I Danmark tränar vi alltid 10 mot 10. Det blir mindre dueller och mer fotboll. I Blåvitt var det alltid tufft smålagsspel, hela tiden, och jag skadade mig ofta.
Kan ni förstå att många supportrar till IFK Göteborg tycker det är jobbigt att "deras" talanger blir landslagsspelare i andra nordiska klubbar?
Bärkroth:
– Jag kan verkligen, verkligen förstå om många supportrar tycker det är jobbigt när egna talanger slår igenom i andra klubbar. Visst: vi borde kanske ha slagit igenom i Blåvitt, även om David faktiskt gjort det, men jag och Joel också. Men vi tog kanske inte chansen. Samtidigt var inte förtroendet särskilt superstarkt för oss unga spelare. Det var känslan då.
Blåvitts yngste debutant genom tiderna fortsätter resonemanget:
– Klart det är tråkigt. Jag är från Göteborg. Blåvitt är den klubb som ligger mig närmast om hjärtat. Jag drömde om att springa ut på Ullevi som liten, vilket jag också gjorde. Men sen blev utvecklingen inte som någon av oss hade hoppats.
Jämfört med generationen som innehöll Marcus Berg, Oscar Wendt, Gustav Svensson, Jakob Johansson och Pontus Wernbloom fick IFK Göteborg inte alls samma utväxling med Nicklas Bärkroth, Joel Allansson, Sam Larsson, Robin Söder, Mikael Dyrestam och David Moberg Karlsson.
Och nu har talangpoolen torkat igen ordentligt. Klubben får inte upp alls lika stora kullar av egna ungdomar i A-laget längre och talangfulla tonåringar från Göteborg föredrar ofta spel i andra elitklubbar.
Moberg Karlsson känner att IFK Göteborg inte längre har samma fokus på egna spelare:
– Jag tycker att IFK har sänt lite konstiga signaler den senaste tiden. Till exempel när de värvar in spelare för att bli fjärdeforward i truppen. Att det är uttalat så. Där måste ju en ung, egen spelare få chansen. Det sticker ju i ögonen på mig, det är extremt. En fjärdeforward måste vara en junior.
Det är uppenbart att samtliga i trion, även om de noga betonar att de trivs utmärkt i sina nuvarande klubbar, på ett eller annat sätt längtar tillbaka till Göteborg och till Kamratgården.
Ser ni er själva spela där i igen, i framtiden?
Moberg Karlsson:
– Jag har planerat min karriär utifrån att komma tillbaka. Många från min hemstad (Mariestad) blev väldigt besvikna när jag gick till IFK Norrköping. De hejar ju på Blåvitt mycket på grund av mig. Det är tråkigt, förstås. Göteborg är staden man är sugen på att bo i någon gång i framtiden. Det är min stad. Men vi får se om det blir så.
Allansson:
– Jag skulle väldigt gärna komma tillbaka till Blåvitt, om de nu vill ha mig. Jag gillar verkligen IFK Göteborg. Min dörr är alltid öppen.
Bärkroth:
– Jag ska inte ljuga: klart att jag gärna spelar för Blåvitt i framtiden, säger han.
Nästa steg för yttern är dock ett äventyr utomlands, hoppas Bärkroth. Men väl hemma i Sverige igen står han då – hypotetiskt – inför ett svårt val:
– Jag måste hylla IFK Norrköping också. Det är en fantastisk klubb. Så båda är ett alternativ när jag kommer hem. Men klart att Blåvitt alltid ligger några procent före. Jag var där i sju år av mitt liv. Det mest logiska hade varit att komma hem. Hem till IFK Göteborg.