Bank: Ett steg tillbaka för damfotbollen

BERLIN. Paris Saint-Germain kom till Berlin för att försöka bli europamästare, men de trillade sig rakt in i ett tyskt kraftlag som brottade sig hela vägen fram till pokalen.

Det var ett litet steg framåt för PSG.

Tyvärr var det också ett litet steg bakåt för damfotbollen.

Friedrich-Ludwig-Jahn-Sportpark i de gamla författarkvarteren Prenzlauer Berg är den sorts DDR-arena som gör sig bättre för parader än fotboll: platta läktare, framför dem gräs, framför gräset löparbanor och framför löparbanor fotbollsspelare.

Det är alltså fullt möjligt att ni såg mer av spelarna hemifrån Sverige. Och då menar jag inte nödvändigtvis om ni såg matchen på tv.

Spelet i sig var också mer från förr än nu. De senaste åren har vi fått se finaler från framtiden, med spelskicklighet, passningsfart och teknik.

Det här var något annat.

Det här handlade om fysik, närkamper, kraft, som damfotboll var förr.

Och det där är en sport som Frankfurt är bättre på än Paris Saint-Germain.

Inför matchen filosoferade Kosovare Asllani rakt in i SVT:s kamera:

– Vi har allt som krävs, och det kommer att krävas allt vi har.

Jag vet inte om man hamnar i Paris för att man är poet, eller om man blir poet för att man hamnat i Paris, men hon hade ju rätt.

Bollvårdande briljans

Den här kraftkampen krävde mycket av PSG. De försökte spela sig fram till Asllani i hålet bakom tyngdspetsen Marie-Laure Delie, men det dröjde kanske en halvtimma innan ”Kosse” ens rörde bollen. Spelvägarna framåt gick istället direkt mot Delie, felvänd och mötande, och det var svårt att se hur det skulle leda längre än så.

Frankfurt tog fram bollen, vann närkamper, litade till Kerstin Garefrekes urkraft, satte press – och då och då hamnade bollen hos Veró Boquete, som krossade hem latina-matchen mot Shirley Cruz på mittfältet och var den enda som kunde visa upp den där sortens bollvårdande briljans som de andra gömde bakom sina muskler.

Efter en halvtimma kom målet, och det kom som det skulle komma.

Garefrekes lyfte in en boll in straffområdet, kontraktsfria skyttedrottningen (hon har gjort 38 mål på 31 matcher den här säsongen) Célia Sasic som gick upp mot minibacken Jessica Houara d’Hommeaux i en nickduell.

Sasic är 1,74 lång, Houara är 1,61. 1–0 till Frankfurt.

Vi satt på läktaren och kisade mot planen och undrade hur i hela världen PSG, lyfta av ett par hundra i sin uppresta klack, skulle kunna komma till mål, eller ens avslut.

Öppen match igen

Frankfurt drog isär lagen, liberon Peggy Kuznik kunde stå ensam och obekymrad med djup bakom två markerande mittbackar och plocka upp alla längre uppspel, det fanns inga mönster som talade för Paris. Men fotbollsmatcher styrs inte alltid av mönster.

Det räckte med en kort hörna och ett långt inlägg från Kenza Dali, så fick Delie chansen att gå upp i luften med sin tyngd. Sturmspitze-Tor, säger de i Tyskland. 1–1 sa speakern, och så var finalen öppen igen.

Farid Benstiti har varit här förut, han har blivit europamästare med Lyon, och efter paus accepterade han att vägen till att kunna spela fotboll var att försöka kämpa fotboll.

Frankfurt hade redan kraftspelat sig fram till två-tre klara lägen att göra det där blytunga 2–1-målet, så Benstiti gjorde byten för att få in mer muskler.

Laura Georges in, Lira Alushi ut. Upp med Bochum-brunkaren Annike Krahn på mittfältet och in med Georges som mittback. Ett par minuter senare flyttade han ut en isolerad Kosovare Asllani på högerkanten och hoppades kunna brotta loss lite bollar och gå till anfall.

Finalen blev inte bättre, men den blev jämnare. PSG fick kontroll på Boquete och kunde i alla fall börja hoppas på att kunna krångla in ett segermål.

Solen bröt igenom gråhimlen, PSG klarade sig i 90 minuter.

Men de klarade sig inte i 93.

Med bara sekunder kvar av matchen damp en andraboll ner framför Frankfurts Mandy Islacker, som Berbatov-lyfte den med vänsterfotens utsida.

2–1, det fanns tid till en sista forcering, men det fanns inte längre tid till en kvittering.

Lovat en bonus

För fyra år sedan var PSG fortfarande en amatörklubb där spelarna jobbade extra eller pluggade. Idag har de en träningsanläggning, proffskontrakt för samtliga spelare och en uppbackning som gjort dem till ett europeiskt topplag. I Berlin satt klubbpresidenten Nasser Al-Khelaïfi på vip-läktaren bredvid Angela Merkel och Michel Platini, han hade lovat spelarna en bonus på femtusen euro var om de tog hem den där pokalen.

Det är bara en tvåhundradel av vad han lovade Zlatan Ibrahimovic och de andra herrarna.

Caroline Seger fick inte spela finalen, Kosovare Asllani byttes ut med en minut kvar, de kom inte närmare än så här.

Men de kom hit, och det är i alla fall en början.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.