Simon Bank: Tre backar mot Messi – de hade behövt 300

BARCELONA. Pep Guardiola åkte bort och kom hem, med sin svåraste uppgift någonsin.

Kunde han bromsa Barcelona?

Ja.

Han kunde bara inte stoppa Lionel Messi.

Sportbladets Simon Bank.

Det dröjde en halvtimma eller så innan ett tränarnamn rullade ner från läktarna på Camp Nou.

Det var inte hans.

– Luis Enriiiiique! Luis Enriiiiique!

Pep Guardiola ägnade 22 år åt att inreda den här katedralen med det vackraste spel fotbollsvärlden sett. Han var ungdomsspelare här, han var bollkalle, proffs, lagkapten, tränare i b-laget och så småningom ingenjör bakom ett lag som förnyade den här sporten och vann 14 stora titlar på vägen.

Pep är fortfarande medlem i Barça, familjen har kvar sin våning i Zona Bonanova inne i centrum. När han kom till Madrid med FC Bayern för ett år sen svarade han på frågor på katalanska, när han röstade i självständighetsomröstningen fångade en kamera hans ja-röst.

Tyska magasinet Kicker sammanfattade förutsättningarna inför den här matchen fint på sin förstasida:

ER GEGEN SICH. Han mot sig.

Hans stad, hans klubb

Det här är hans folk, hans land, hans stad, hans klubb, hans spelare och hans vän vid den andra bänken.

Och det var hans uppgift att lösa det, med halva a-uppställningen (Robben, Ribéry, Alaba, Badstuber, Javi Martínez) borta.

Guardiola har själv berättat om hur han närmar sig matcher som en 3D-variant av Dr Snuggles. Han lokaliserar problemen, sedan tänker, tänker, tänker han tills polletten trillar ner. Det är där han finner sin lust.

Det var de två enda klubbarna som aldrig förlorat statistiken för bollinnehav i årets Champions League som möttes. Pep har sammanfattat sin ideologi som att ”allt börjar och slutar med bollen”, hans kompis Luis Enrique tänker likadant.

– Men det finns bara en boll, och båda vill ha den…, sa han inför matchen.

När Guardiola tänkt klart valde han att starta med en trebackslinje.

Det var modigt. Det var inte rätt.

Bayerns tränare skickade ut sitt lag rakt in i en av de värsta utskåpningar jag sett i en så här stor klubbmatch (fullt i klass med när jag satt på just den här platsen och såg Barça göra 4–0 på Klinsmanns Bayern på en halvlek häromåret).

Det var ingen typisk Barça-fotboll, linjerna var längre och planen blev större. Barcelona drog isär Bayern, och eftersom Bayern inte var skickligt nog att hålla i bollen när de väl fått upp den på offensiv planhalva hamnade de fel när de väl skulle försvara sig.

Det var tre backar mot Lionel Messi, de hade behövt vara trehundra.

Messi spelade Maradona-fotboll, med en gloria om huvudet. De försökte sätta handklovar på honom, de låste in honom i en blylåda med tio lås och sänkte honom i Marianergraven – men så länge som han hade vänsterfoten fri så var han fri som en fågel.

Sin egen relativitetsteori

Att se Leo Messi spela så, som då, är att få en glimt av en parallell dimension, där tiden går snabbare och långsammare på en och samma gång och det inte längre är motståndare han dribblar med, utan tyngdlagen. Kvällar som den här är han helt enkelt sin egen relativitetsteori. LM10 = X.

– Det finns varken någon tränare eller något defensivt system som kan stoppa honom. Man kan inte stoppa talang, sa Pep Guardiola i tisdags.

Det dröjde knappt en kvart innan han bestämde sig för att i alla fall försöka.

Tanken hade varit att låta Xabi Alonso sjunka ner som mittback när de byggde spel – men bollen kom hela tiden tillbaka för snabbt. Så Pep skickade över stackars förnedrade Rafinha på högerbacken, gick över till fyrbackslinje och täppte till de öppnaste dammluckorna.

Barcelona spelade en uppgraderad variant av briljansfotboll, rakare och vassare, och med en normal målvakt på andra sidan hade de avgjort en semifinal på en kvart.

Men nu råkar Manuel Neuer vara något annat.

Neuer reflexräddade, Neuer tog frilägen, Neuer gjorde sig stor och skärmade av. När Messi frispelade Neymar efter en timme rusade han ut 40 meter och bröt.

Bayern klev upp efter paus, kom rätt i sitt presspel, stabiliserade matchen. Att de klarade att hålla i bollen innebar inte först och främst att de fick ett par halvchanser (det fick de) utan att de kunde bromsa Barcelonas kontringar innan de nådde överljudspiloterna Suárez-Messi-Neymar.

Det såg verkligen ut som att Bayern lyckats stoppa blödningen. De haltade mer än de sprang, men de höll nollan och det var bara en kvart kvar.

De stoppade Barcelona.

Men man kan inte stoppa talang.

Dani Alvés gav bollen till Lionel Messi, som bombade in den vid första stolpen. Rakitic gav bollen till Lionel Messi, som förnedrade Boateng och lyfte bollen över Neuer.

Innan allt var över hade Neymar sprungit in 3–0 också, men det var mest en formsak. Det är inte hans namn som ekar här inne när den katalanska kvällen går mot natt.

Vi lever i en tid där de största spelarna utför sina storverk med fysik, teknik och speluppfattning.

FC Barcelona–Bayern München, den 6 maj 2015, var mer än något annat en påminnelse om att det finns en liten argentinsk kille som fortfarande spelar utanför tiden då och då.