Bank: När allt står på spel – tänk på flinet
DOETINCHEM. Så står vi här och kisar mot slutet, i toner av orange.
Är det nu vi ska vakna upp till ett landslagsliv utan Pia Sundhage?
Nej, det är ju inte det.
Det är Dala-dags, det finns inget bättre.
Det tog ungefär två minuter.
Hon hade tagit den där sorten gångtur som förvandlar lagidrott till individuellt helvete, fotbollens ensammaste promenad. Från kollektivet fram till straffpunkten, med allt på spel.
Och från det att Lisa Dahlkvist la upp bollen på punkten tills att hon fick slå sin straff tog det alltså två minuter.
Hope Solo slog OS-rekord i psykning, kallade på en materialare, bad att få byta ut sina rosagula handskar och tog en evighet på sig för att ta av och ta på. Världsmästarna var en straff från att åka ut i OS, Sverige en straff ifrån sin mest meriterande seger på årtionden.
Skarpt läge, om det någonsin funnits ett.
Lisa Dahlkvist plockade upp bollen under armen, rättade till sitt hårband. Och flinade. Sen backade hon fem steg och skickade in bollfan i hörnet.
Det här mästerskapet började inte för två veckor sedan, utan det började precis just där. Förra hösten, när Pia Sundhage bestämt sig för att köra på ett år till, över EM, så frågade Jane Björck, SVT:s femmina alfa, om vad som gav henne känslan att hon ville fortsätta.
Pia pratade om en bild:
– Det var faktiskt Lisa Dahlkvists leende. Straffen, och det som hände efteråt. Det var det det kändes: lite mer med det här gänget…
Lite mer.
Privilegiet att spela under press
Nu är vi i Doetinchem, i normala fall spelar De Graafschap andraligefotboll här, ett lag som kallas Superboeren (”Superbönderna”). Arenan är liten, tät, tar in drygt 12 000 åskådare. Sverige ska springa in i en orange gryta, och när de går härifrån är det antingen för att säga hejdå till Pia Sundhage eller för att säga hej till en EM-medalj.
Dagen före match satt Pia Sundhage framför pressen och formulerade det på sin amerikanska engelska. Hon pratade om ”the privilege of playing under pressure”, privilegiet att spela under press.
Så varsågod, Pia:
Det är skarpt läge, igen.
Det är Dala-dags igen.
Det har pratats väldigt mycket om erfarenhet inför den här kvartsfinalen. De holländska spelarna har pratat om det som en styrka i det svenska laget, och det är klart att det är.
När det här unga, spännande nederländska laget tänker på täta, vunna slutspelsmatcher i EM, VM eller OS så… har de inget att tänka på (Loes Geurts, reservmålvakten, är den ende som vunnit en slutspelsmatch, mot Frankrike i EM 2009).
När det här rutinerade, försvarsstarka svenska laget tänker på slutspel och skarpa lägen? Vad tänker de på då? Jag frågade Fridolina Rolfö om just det.
– Lisa Dahlvist, sa hon. Att se hennes leende inför straffen mot Hope Solo. Det älskar man att se som medspelare, det självförtroendet. Det får vi ta med oss.
Om tryggt försvar avgör vinner Sverige
Om det är erfarenhet och tryggt försvarsspel som avgör den här kvartsfinalen så kommer Sverige att vinna den.
Det är lätt att märka att Pia Sundhages plan är att låta det bli precis så.
Holland har vädrat ut mycket av sin eviga svajighet, säkrat en lägstanivå de inte behöver skämmas över, men det är fortfarande ett lag vars självklara vapen är fyra offensiva spelare: målgöraren Vivianne Miedema framför trio Lieke Martens, Danielle van de Donk och Shanice van de Sanden.
Får de luckor att springa i så kommer de att springa i luckor. Sundhage pratar om defensiva, kompakta block, om att välja tillfällen och att undvika en kontringsmatch – med det menar hon att Sverige gärna vill kontra, men att Holland inte ska få göra det.
Sveriges anfallsspel har sett som bäst och smartast ut när Schelin och Stina Blackstenius fått sällskap av Rolfö, det var med den uppställningen som de över huvud taget fick ett anfallsspel mot Italien. Jag tycker att Sundhage borde ge dem chansen från start i kvartsfinalen också, och tycker inte ens att det är en särskilt stor chansning.
Sundhage har sina favoriter
Vi vet att Schelin löser sina defensiva uppgifter, nästan oavsett var hon används, och bidrar med väldigt mycket mer framåt än vad, låt säga, Olivia Schough gjort hittills. Rolfö är också positionsintelligent nog för ett tidigt försvarsspel, och Blackstenius kan inte vara annat än given.
Men Sundhage har sina favoriter, alla förbundskaptener skaffar sig sådana med tiden. Den som har ansvaret väljer oftare spelare som de v e t att de kan lita på än de som de t r o r att de kan lita på.
Den här gången går Sverige ut för att spela en allt-eller-inget-match, en avslutning på en epok eller början på en medaljsommar. De kommer att göra det med en spelidé och en matchplan de bottnar i, med riskminimering och en väntan på att klockan eller kontringarna ska göra jobbet gjort.
Och om inte det räcker? Ja, då tänker de på hur Lisa Dahlkvist flinar när precis allt står på spel.
Det räckte då. Låt det nu räcka till lite mer.
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (iPhone)
► Snabbaste vägen till största och bästa nyheterna – ladda hem Sportbladet app (Android)