Bank: Jag tror Argentina vinner – kan fotbollen göra det igen?

Simon Bank

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Uppdaterad 2023-01-10 | Publicerad 2022-11-20

Fotboll är fotboll, fotboll är ett sätt att förstå världen.

Nu står vi inför det största fotbollen har och det blev visst Qatar mot Ecuador.

En undran:

Ville vi verkligen förstå så här mycket?

Jag har drömt om det här, och jag skojar inte.

Ända sedan jag tog den här enkla, stora sporten i handen när jag var fyra-fem år så har den tagit med mig över hela Jorden. Jag har sett matcher i sex världsdelar, rest från Australien i söder till Troms fylke i norr, hamnat på platser jag aldrig hade landat på annars och mött människor jag tidigare trodde bara fanns i Tolkien-böcker.

Ett yrke, en uppgift, en kärlek, ett liv. Ett sätt att närma sig världen och begripa sig på den. Ingen annan kulturyttring är i närheten av att öppna lika många dörrar som den här.

Det är så smått och så stort samtidigt – du kan närma dig en främling i en medeltida byhåla var som helst, så länge som ni båda kan ljuda er fram till ”Juventus” eller ”Ronaldo”. Du kan se alla världens himlar och helveten genom att bara rulla in en boll i en rektangel och följa vart den bär dig.

Och inget är större än det här, inget är lika romantiskt skimrande och självklart som ett VM. För exklusiviteten, den fyraåriga väntan. För att det även i den sönderkapitaliserade moderna fotbollen finns en sportslig jämvikt, eftersom det inte går att köpa sig till framgång över en natt; Luka Modric är kroat, Robert Lewandowski är polack, Sadio Mané spelar för Senegal. Punkt. Inget landslag kan värva dem hur stora sedelbuntar de än viftar med.

Det här blir mitt sjunde VM på plats, och ja, på ett sätt har jag verkligen drömt om just det här.

Ett stort mästerskap i Mellanöstern, i en del av världen som exotiseras och kritiseras, men där fotbollskulturen på många platser är både rotad och djupt passionerad. Tänk att kunna se ett världsmästerskap i ett fritt Iran, till exempel. Inget hade lockat mig mer.

Men så ser inte världen ut, och inte fotbollen heller.

Spelar ingen roll bara pengarna kommer in

I kväll spelar Qatar VM-premiär mot Ecuador, och det går inte att tänka sig en öppningsmatch som säger mer om vad (fotbolls)världen blivit. Det är en ridå som går upp, en täckelse som faller.

Här har ni den: Fotbollen 2022.

Korrumperad, köpt, vulgär, förljugen, förvuxen. Det spelar ingen roll varifrån pengarna kommer, bara de kommer.

Och det borde verkligen inte komma som en överraskning för någon.

De senaste 30 åren har tagit oss till den här punkten, genom en serie chockdoktriner har fotbollen förvandlats till det här. Den är ekonomi och politik, långt från alla ideal. Med epicentrum i England blev läktarna gentrifierade och klubbarna företag, i EU blev rörligheten fri, och till slut blev ägandet globalt, marknaden öppen för nationalstater och oligarker eller multimiljardärer från alla världen mörka hörn. Genom fotboll kunde man tjäna pengar eller driva politik, man kunde tvätta sitt anseende och bygga sitt varumärke. Tävlingsbalansen offrades, idealen förlorade sina sista band till verkligheten.

Det gick att gnälla på det, men vem bryr sig om gnäll när publiken och pengarna blir kvar?

Jag tror Argentina vinner – kan fotbollen göra det igen?

I veckan skrev jag en text som försökte se på systemen och strukturerna som tagit oss hit, till Qatar, och förklara att Qatar är symptomet snarare än sjukdomen. Inte för att relativisera den absoluta kritik som en förtryckande antidemokrati förtjänar, utan för att säga det självklara: det här är inget som uppstår bara för att Qatar spelar VM-premiär. Lika lite som planerna på en europeisk superliga dök upp bara för att familjen Agnelli är elak och inte håller på Utsiktens BK.

Motkrafterna har varit för svaga, korruptionen (inom Fifa, i Élyséepalatset, på hundra andra ställen) har varit för stark, ju förr vi inser det desto större möjligheter har vi till förändring.

Vi får den sport och den värld vi förtjänar.

Nu har vi det här.

Iran kommer att möta USA, i en repris på en av VM-historiens mest laddade matcher. Lionel Messi (skatteplanerare och diktaturkramare) ska försöka skriva sitt sagoslut, Christian Eriksen är tillbaka från de döda, Senegal har chansen att gå längre än något afrikanskt landslag någonsin gjort. Det kommer att finnas samma sorts magnetiska dragningskraft i spelet som det alltid gjort, samma stora berättelser som det alltid gör.

Men den stora berättelsen om Qatar kommer att handla om Fifas förfall, om en nepalesisk migrantarbetare som slet i 50-gradig hetta och aldrig kom hem till sin familj, om alla steg som lät fotbollen hamna här.

Jag tror att Argentina vinner VM. Jag vet verkligen inte om fotbollen kan göra det igen.