Fem punkter: Elfsborg–AIK
BORÅS. Per Bohmans fem punkter från Elfsborg–AIK på Borås Arena.
1. Här är Blåvitt och AIK ensamma
Det har funnits lag som fungerat utmärkt utan en målmaskin längst fram. Två exempel: Olivier Giroud (noll mål) när Frankrike vann VM 2018 eller Jacob Bergström som inte bidrog med många pytsar när Mjällby asfalterade allt motstånd förra året. Men det där var också två centerspelare vars förmågor som uppspelspunkter och murbräckor gjorde dem ovärderliga.
De flesta lag behöver trots allt en utpräglad målskytt. Inför den här omgången av allsvenskan fanns det två allsvenska klubbar utan en center som gjort mål. IFK Göteborg och AIK. José Riveiro har påmint om en playboy som inte velat stadga sig, som bollat runt tre olika flickvänner utan att mena riktigt allvar med någon. Taha Ayari (213 minuter), Kevin Filling (160 minuter) och Erik Flataker (160 minuter) hade speeddejtat sin tränare. Skulle Flataker, som fick chansen mot Elfsborg, lyckas övertyga Riveiro om att han var den rätte?
2. Är Thelin kvar?
Har Jimmy Thelin verkligen lämnat Elfsborg? Trots att det passerat två år är det som att tiden står still. För hans anda vilar fortfarande tungt över Elfsborg. Oscar Hiljemark och Björn Hamberg har säkert haft sina ambitioner men inte vågat genomföra någon revolution, knappt ens utmanat den särpräglade Thelin-fotbollen. Man har känt igen Elfsborg i starten av serien. Det är alltjämt tre gigantiska mittbackar, wingbackar, anmärkningsvärt lågt bollinnehav, fokus på bollvinster och ultrasnabba attacker i djupled på en vinthund som Taylor Silverholt (som sprang till sig två feta lägen före paus).
Ari Sigurpálssons ledningsmål var ett pedagogiskt exempel. Rakt, rappt och rejält – klappklapp-fotboll! – när bollen låg bakom Kristoffer Nordfeldt efter tre snabba passningar framåt i planen.
3. Där påminner Yohanna om Bergvall
Det var inte lika extremt som i den andra halvleken mot Malmö FF, men återigen överdoserade AIK på bollinnehav. Det är förstås bekvämt att få ett (ofta skenbart) övertag. Erik Flataker var okej i det felvända länkspelet och Abdihakin Ali/Amel Mujanic ville gärna visa upp sina mjuka men trubbiga fötter. Farligast blev det dock vid de få tillfällena där AIK fick anfalla snabbt på Elfsborgsmanér.
Som när de kvitterade en minut (!) efter Sigurpálssons 1–0. Fin skarv från Flataker, snabb passning i djupled från Johan Hove och Bersant Celina var loss på kanten. Norrmannen slog – ”blint” – en liten golfchipp mot bortre ytan, för han vet ju vem som lurar där på högerkanten. Zadok Yohanna agerade levande kanonkula när han med en dansk skalle nickade in bollen i nät.
Nigerianen påminner mig om Lucas Bergvall. Inte för att de är lika som spelare, utan för att de delar en särskild egenskap. Djurgårdaren fick ofta mest beröm för sin spelförståelse och självsäkra bollbehandling, men något som verkligen, verkligen stack ut var hans fullvuxna kraft i offensivt luftrum. Yohanna är lite samma sak: man förhäxas av en mot en-spelet och drivet med bollen, men det som höjer honom från talang till supertalang är att 18-åringen dessutom kan addera mod, tajmning och extrem kraft i huvudspelet.
4. Kaninen Isherwood och valen Olsson
Thomas Isherwood är en gedigen försvarsspelare men hade en kanins vilopuls med bollen vid fötterna. Det räckte med att en motståndare tittade på mittbacken för att han ohotad skulle misshandla bollen genom att tjonga bort den i lätt panik.
Därför var det förstås välgörande för Elfsborg att det var Simon Olsson (med en blåvals vilopuls) och inte Isherwood som tog hand om bollen efter paus. Han klev ned mellan mittbackarna och såg till att Elfsborg fick sin beskärda del av innehavet. Den unike Olsson är såklart nyckeln för om de gulsvarta på sikt ska genomgå en metamorfos – om de ska kunna släppa Thelin och i stället få till en specifikt hambergskt fotboll.
Samtidigt… blev Elfsborg verkligen farligare med lite mer bollinnehav? Det ärliga svaret är: nä. Chanserna var definitivt fler före paus (även om Nordfeldt tvingades till en superräddning på Frederik Ihlers nick). Hemmalaget behärskar ännu inte att anfalla mot ett samlat försvar.
5. Inte hållbart, AIK – gjorde ont i ögonen
Stockholmarnas offensiv var som helhet tam, mycket för att man tvingades försvara lågt. Under stora delar av den andra halvleken hamnade Bersant Celina så långt ner i planen att han agerade vänsterback. Det gjorde ont i ögonen att se honom försvara vid egen bortre stolpe i stället för att göra det han kan bäst – skruva in inspel mot motståndarnas bortre stolpe. Mot slutet kom Yannick Geiger in och höjde tempot, men det räckte inte. Riveiro valde att avsluta matchen utan en renodlad center och lät Kevin Filling och Zadok Yohanna utgå från kanterna.
För med tjugo minuter kvar att spela hade Erik Flataker bytts ut. Omdömet? En hederlig arbetsinsats men kliniskt befriad från farliga bollkontakter i närheten av mål. Det var inte bara norrmannens fel – lagkamraterna gav honom inte mycket att jobba med – men det är inte hållbart med en center som i princip bara spelar felvänd och aldrig aktiveras i övrigt. Det är inte heller hållbart att Yohanna, Hove och Celina ensamma ska bära lagets poängproduktion – helt utan bidrag från anfallarna. Vi kan konstatera att Riveiro får leta vidare, och jag misstänker starkt att spanjoren kommer kräva något nytt på centerpositionen i sommar.