Rosa Kafaji om brutala träningen efter skräckskadan
Publicerad 2022-09-10
GÖTEBORG. Skräckskadan golvade Rosa Kafaji, men 19-åringen har rest sig.
BK Häcken värvade en av Europas främsta oprövade talanger och får efter det svåra benbrottet tillbaka en talangfull atlet.
– Jag har kört så jobbiga saker. Under tiden har jag mått skit (haha), men efteråt har det känts bra, säger hon.
Rosa Kafaji förflyttar sig med lätta steg mellan övningarna på torsdagens träningspass. Hon har två bollar på rull framför sig. En för varje fot.
Den lovande tonåringen, som tog studenten i somras, är tillbaka på allvar. Med fem ärr på höger ben och de inre bilderna av skräckskadan på näthinnan emellanåt. Men hon är mer än redo.
Uttagen och comeback i Robert Vilahamns trupp mot Umeå fredag kväll och garanterad speltid kommande vecka i cupmatchen mot Jitex.
– Äntligen. Det känns underbart. Otroligt kul och något som jag har sett fram emot väldigt länge, säger hon.
19-åringens kärlek till fotbollen var stark redan före den svåra skadan, efteråt tar hon timmarna på planen inte längre för givet och ger sig hän åt alla moment.
– Jag vet att det kan gå så fort, att det kan förändras, Jag ska ta tillvara på min tid när jag spelar fotboll. Jag ska njuta. Mitt mål är att gå in och ge allt på varje träning och på varje match, säger hon när vi ses på Hisingen och Häckens träningsanläggning Gothia Park Academy.
Det hade bara gått sex minuter av debuten med BK Häcken, dit hon värvades från AIK, den 29 januari när både fibula och tibia i underbenet gick av.
Rosa Kafaji böjer sig fram, stryker sig över underbenet och konstaterar att skruvarna som opererats in känns från utsidan.
– Det är metall. Sparkar någon på det bryter de sig själva, säger hon skämtsamt.
Hon minns skadan mot Lidköping på ett detaljerat plan, kan se den för sitt inre och känna smärtan.
När hon berättar om händelsen är det i presens. Allt sker igen, spelas upp som en film inombords.
Så tjänar spelarna i damallsvenskan – drar in miljoner
– Jag tar en löpning, jag får en bra boll i straffområdet och ska bara peta in den med bredsidan. Jag har en back nära mig bakifrån och målvakten kommer ut. Det blev som pannkaka, jag var i mitten och benet hade ingenstans att ta vägen. Så det bröts, säger hon och tar ett andetag innan hon fortsätter:
– Det gjorde så ont, herregud. Det var därför jag skrek. När situationen hände kändes det som att jag inte hade tillräckligt med adrenalin. Det var bara sex minuter in i matchen. Jag kände verkligen att något gick sönder, jag fick panik för jag kände det direkt.
– Det gjorde ont, jag var arg, jag var rädd. Det är så sjukt. Vad är oddsen är egentligen?
Tiden efter olyckan tillbringade Rosa Kajafi hemma i soffan hos sin mamma i Stockholm. Dagarna var långsamma och svåra, men stödet från familjen omfamnade henne. Hon fick ta sprutor i magen mot risken för blodpropp och lyfte sig knappt ur soffan. Som sällskap hade hon sina nära kära, tv-serier, sociala medier, men också en enorm ilska.
– Jag var arg. Jag tänkte hur kunde det hända. Varför gick jag in i situationen som om det vore Champions League-final, säger Rosa Kafaji.
Kanske för att det är den egenskapen i straffområdet som formar dig som spelare?
Rosa ler till svar.
Kunde dribbla men inte springa
Efter två veckor kunde hon lämna viloläget. Det dröjde inte länge förrän hon stod på två kryckor och slog en boll i lägenhetens vägg med sitt friska ben.
– Jag sa till mig själv att det var dags att rycka upp mig och gå till skolan, konstaterar hon.
Resan tillbaka har varit mödosam. Rörelseträning initialt, cykling, träning i bassäng, första stegen - alla moment har stegrats.
Muskelminnet har hjälpt henne.
– Jag kunde dribbla innan jag kunde springa... De skrattade först åt det, men så var det. Det är andra steg när man dribblar, mer smått. Det var lite konstigt. Sen blev jag jätteglad bara av känslan att kunna passa en boll, säger hon.
Hon har av tidningen Goal rankats som världens elfte mest lovande talang.
Lovande är Rosa Kafaji, 19, fortfarande. En enorm talang. Men under den svåra skadeperiod har en utveckling skett. Rosa Kafaji har formats till en atlet. En starkare, fysiskt stabilare seniorspelare.
Ledarteamet i BK Häcken har satt en detaljerad plan och utsatt sitt lovande nyförvärv för en träning och disciplin som stärkt henne både fysiologiskt och mentalt.
– Innan hon skadades hade vi redan gjort analysen av att vi behövde hjälpa henne att förbättra hennes fysik. Sen kom skadan och då kände vi att vi hade ett läge att verkligen göra det grundligt. Vi ville att hon skulle få gå klart skolan i Stockholm, så hon började göra jobbet där. Efter att hon kom tillbaka till oss har hon jobbat stenhårt och vi har ringat in alla områden. Det är kul att se henne, hon ser mer atletisk ut, säger tränaren Robert Vilahamn.
Rosa Kafaji delar med sig av bilder från några av sommarens pass. Hon har inte gillat allt, hon har opponerat sig initialt men förstått vikten av att underkasta sig tunga intervallöpningar, härdats i närvaro av mjölksyra i benen och stärka muskulaturen med tung styrketräning.
– Jag har kört så jobbiga saker. Under tiden har jag mått skit (haha), men efteråt har det känts bra, en skön känsla, säger Rosa Kafaji.
En del i slutklämmen inför comebacken har varit belastande pass med intervaller på planen och släden inne i korridoren utanför omklädningsrummen.
– Jag har puttat den där vagnen. Å herregud, det var så jobbigt. Jag skulle trycka den framåt 30 meter, sen dra tillbaka den 30 meter, sen trycka den igen. Efter det mådde jag inte bra, säger Rosa och konstaterar:
– Jag har byggt upp mig fysiskt och kommit in i tempot på ett annat sätt. Det känns som att jag har blivit mognare i mitt spel.
Rosa Kafaji värvades till BK Häcken som en viktig pusselbit i tränaren Robert Vilahamns lagbygge, som hans perfekta nummer tio.
Han ser fram emot att få sitt nyförvärv i laget på riktigt, men tar höjd för ge Rosa tid.
– Hon kommer inte att lyckas med allt i början, vi vill att hon ska försöka och göra det som hon är bra på och inte bli ledsen eller sur om hon misslyckas. Det ska hon få göra hos oss så länge hon vågar.
Rosa vågar och vill.
Kommer du tillbaka som en bättre fotbollsspelare?
– Det får vi se... Jag har ju knappt spelat match ännu.
