Kim - den bäste hos de bästa

Uppdaterad 2018-09-25 | Publicerad 2006-10-23

MARSEILLE

Före matchen sades det att Ligue 1 skulle gå in i en istid om Lyon vann i Marseille.

Mycket möjligt.

Men de kan värma sig vid Europas hetaste lag, och vid ett svensk kärnkraftverk som heter Källström.

Det finns inte många fotbollslag som säger mer om sin stad än Olympique de Marseille.

Det finns inte många lag som säger mer om sin tid än Olympique Lyonnais.

Två kulturer krockade i går, det fanns ingen plats på Jorden jag hellre hade varit på än här, på Stade Vélodrome. Jag har rest Frankrike runt i tre dagar, genom tre olika temperament, och det här var som att komma hem, eller åtminstone fram.

Herregud, som det lät.

Byggkranarna, hamnarna, de arabiska tecknen på väggarna, hip-hopen, allt kokade samman i en våldsam krock inne på den arena jag älskar mer än någon annan. Enligt presschefen Nathalie Paolo hade Marseille utan vidare kunnat sälja 100000 biljetter. Nu fanns det bara plats för 60000, men de som var där fick Medelhavet att dela sig av bara ljudvågorna.

- Aux aaarmes", skrek Virage Sud.

- Aux aaarmes", svarade Virage Nord.

Till vapen, alltså, men om de inte visste det förr så vet OM nu, att den klubb som sitter på hela arsenalen i fransk fotboll heter Olympique Lyonnais och drivs av Jean-Michel Aulas.

Underverket Lyon VET att de vinner

Aulas har ordkrigat med OM-presidenten Pape Diouf hela sommaren. Är det inte om Franck Ribéry så är det om domarnas vänlighet.

Strunt samma, i går visade OL allt de kan. Aldrig har ett franskt lag haft större möjligheter att bli bäst i världen - och det är den nyliberale, hårdhudade, moderne fotbollsaffärsmannen Aulas förtjänst.

Under en liberal regering har han fått chansen att börsintroducera Lyon, att bygga en modern klubb med kontinuerligt spel i Champions League.

Inget annat lag i Europa vet redan nu att de vinner en stor liga i vår. Lyon vet det, och kan driva föreningen utifrån den vetskapen.

Jag såg Aulas underverk i går, och det var så att jag fick gnugga ögonen. På läktarna satt alla som har med OM att göra (Canal Plus fyllde tusen matcher och bjöd in allihop); jag såg Lizarazu, Barthez, Zidane, Basile Boli.

Men mest såg jag Lyon.

Så avslappnade, självklara, säkra; de lade backlinjen högt (trots att OM har ligans snabbaste forward i Niang) och kramade musten ur Marseille. Medan OM tvingades skapa anfallsfotboll med stora gester - tacklingar av Cana, dribblingsturer av Ribéry - så pressade Lyon framåt med metod.

En stor del av denna metod hette Kim Källström. Han kan rentav ha varit planens bäste spelare.

Det skulle vara enkelt att ge sig in på resonemang kring varför han har svårt att hävda sig på samma sätt i ett tekniskt underlägset kollektiv som spelar i gula tröjor, men det vore orättvist just här och nu.

Lyon krossade Marseille i lejonets egen håla, Kim fick magsjuke Tiagos plats och gjorde den till sin. Jag såg honom gå runt inne på planen före matchen. Medan de flesta andra slöt sig i sina iPods så gick Kim runt med öppna ögon och öron, medan Virage Nord sjöng hatsånger så att barn drömde mardrömmar. Jag frågade honom efteråt, han sa att han njöt.

Det säger väldigt mycket om vem Kim Källström är.

Kim orkade springa - och gjorde mål

Han är en ledare, en blivande landslagskapten - och han spelar i världens förmodligen bästa lag just nu. För andra gången på en vecka har han spelat från start och gjort mål, och i en skållhet seriefinal på bortaplan var han så hemma att han kunnat ställa in sina tofflor i mittcirkeln.

Kim hade inte Ribérys magiska dribblingar (det har ingen), eller Juninhos frisparksträff (det har ingen heller), men han sprang mest av alla och när han till slut fick göra sitt första ligamål för OL så var det en logisk följd av att han var den ende som fortfarande orkade springa.

4-1, nu är Ligue 1 avgjord.

Jo, det är sju månader kvar, men ingen gör motstånd längre. Lyon är mästare. Istiden är här.

I våras vann OL ligan med femton poäng, i fjol vann de med tolv. Det kan mycket väl bli tjugo poäng nästa gång.

Marseille kan hota på sikt. De har tio miljoner fans, säljer dubbelt så mycket matchtröjor (en kvarts miljon) som Lyon, och nu har borgmästaren gett klartecken för en ny Stade Vélodrome med plats för 80000.

Framtiden kan bli Marseilles - det har den alltid kunnat - men den här natten och det här året tillhör inte dem. På väg ut från Stade Vélodrome ser jag hur en tonårig grabb viker ihop en flagga med texten "Det finns bara ett Olympique".

Jag säger inte till honom att jag vet vad de heter.

Simon Bank

Följ ämnen i artikeln