”Tänk att Zlatan äntligen lärt sig”
PARIS. Zlatan Ibrahimovic erövrade en klubb, en stad och ett land, men började långsamt falla innan han kraschlandade med en rejäl duns.
I kväll slöt Paris adoptivson cirkeln inför hemmapubliken på Parc des Princes och inte ett öga var torrt – inte ens hans egna.
Det är så här man tar avsked Zlatan, tänk att du äntligen lärt dig!
Zlatan Ibrahimovic har haft en tendens att skicka ut blandade budskap via media på vårkanten när han vill flytta på sig, eller förhandla om kontrakt. Ibland har han gjort sig omöjlig, ibland bara småjobbig. Den här våren har han varit ovanligt sansad.
Det finns en anekdot i boken Ibra - grandeur nature som släpps i Frankrike nästa vecka, som ramar in Zlatan Ibrahimovics känsla för mellanmänsklig makt. PSG är på vinterläger i Qatar 2013 och under en utflykt i öknen får några av spelarna träffa en falkenär, en man som dresserar falkar. Zlatan blir fascinerad och blir ståendes länge för att leka med rovfåglarna. Så länge att PSG:s marknadsteam börjar skruva på sig, och till slut kliver dåvarande kommunikationschefen Guillaume Leroy fram och säger till Zlatan att det håller på att bli mörkt och att de måste tillbaka till civilisationen.
– Det är inte du som bestämmer när Zlatan ska åka, det gör bara Zlatan, svarar Ibrahimovic på sitt patenterade och lika delar småkul som tröttsamma sätt.
Bestämmer inte ALLT själv
Några sekunder senare är han redo att åka vidare, efter att ha markerat att bara Zlatan Ibrahimovic styr Zlatan Ibrahimovics tidsschema. Det är övriga som väntar på Zlatan och inte tvärtom.
Men i vår har det blivit uppenbart även för Ibrahimovic, med sin omedelbara intuition för relationshierarkier, att han inte bestämde allt själv.
Vid ett par, tre tillfällen när jag frågat hur diskussionerna med PSG om framtiden går, har Zlatan svarat ”det finns inga samtal”, ”jag väntar” eller ”fråga dem”.
Det var Zlatan som väntade och som ville mest. Sent under våren fattade han läget, därefter fattade han ett klokt beslut; att han och klubben skulle skiljas som vänner, och att separationen skulle offentliggöras i tid för supportrarna att sörja honom innan han försvann.
Gick Eriksgata
Det har inte varit så tidigare när Ibrahimovic har rört på sig, och därför var det nästan rörande att se hur Parc des Princes ansträngt sig i kväll. Arenan, som förvandlats från en testosteronstinn bikupa till företags-after work sedan Qatar Sports Investment tog över klubben för fem år sedan, fick tillbaka lite av svunna tiders feber när Zlatan Ibrahimovic ensam gick Eriksgata in till publikens jubel.
Tio minuter senare var det dags igen, då domaren blåste av matchen för att publiken skulle bjuda lagets nummer tio på en stående ovation. Det är sånt som händer fotbollsspelare som tillbringat hela sitt professionella liv i en och samma klubb. Och så händer det Zlatan Ibrahimovic.
Några minuter senare betalade han tillbaka med att brösta in ledningsmålet mot Nantes (jo, det var en match i kväll också) och i slutminuterna nicka in 4-0 så att det sista PSG-rekordet föll.
38 ligamål på en och samma säsong, och det är ju då barnen måste komma in. Maximilian och Vincent Ibrahimovic behövde lite övertalning, men till slut sprang de in mot pappa vid mittlinjen till tonerna av den svenska nationalsången. Det var en avslutning med extra allt för en spelare vars enda relation till det normala är att han alltid tvångsmässigt trotsar det.
”Larger than life”
När Zlatan Ibrahimovic sammanfattar sina fyra år i Paris är det ändå som nästan vilken parrelation som helst. Förälskelsen var ögonblicklig och höll i sig länge. PSG:s supportrar hade aldrig haft en vassare avslutare och fransmännen hade inte sett en liknande larger than life-aura sedan Eric Cantona karatekickade sig fram på andra sidan Engelska kanalen. 2012 var Zlatan Ibrahimovics namn det oftast förekommande i fransk press efter landets president François Hollande.
Förra säsongen vände det. Först kom skadorna och den svaga formen, och sen kom ögonblicket då Ibrahimovic kallade Frankrike för ett skitland och en tv-kamera plockade upp utbrottet. Där och då såg kärleken ut att vara slut mellan världens mest kände svensk och världens mest kända stad. ”Han måste dra!” skrev France Football på sin förstasida i julinumret.
Den nionde mars i år kom samma publikation ut med ett nytt Ibra-omslag: ”Han måste stanna!”.
Mitt under en säsong där Zlatan Ibrahimovic var på god väg att äta upp alla rekord som fanns kvar i Frankrike hade känslorna kommit tillbaka. Och de visade sig vara fortsatt ömsesidiga.
– Jag har jobbat hårdare än någonsin tidigare, förklarade Zlatan nyligen sin imponerande målstatistik, och är det något som ofta glöms bort kring Ibrahimovic är det hur extremt fokuserad han är på sitt arbete.
Det har varit fint att se Zlatan Ibrahimovic erövra en klubb och en stad, falla ned från de höga hästar både han själv och PSG-supportrarna placerat honom på, för att sedan hoppa upp på springaren igen. Matchen mot Nantes var inte ett farväl, så mycket som ett ”au revoir” – på återseende. Det är ett par veckor och en cupmatch kvar i Paris innan historien är över för alltid. För en gångs skull känns det som ett slut som alla inblandade är nöjda med.