Frändén: Älskade EM, jag har haft roligt precis hela tiden
Uppdaterad 2021-07-20 | Publicerad 2021-07-09
PCR-tester, flygresor och utebliven ackreditering.
Sportbladets Johanna Frändén har fört dagbok under sin EM-resa.
8 juni. Göteborg. Svenska landslaget, som just anlänt till Sankt Jörgen Park, flyttar sin pressträff från 18.30 till 16.00. Dejan Kulusevski har fått covid och Janne Andersson ger sin bistraste presskonferens någonsin. Hans blick är tom, hans svar är fåordiga. Sveriges förbundskapten mår inte bra, det framgår med all önskvärd tydlighet. Just när träningen ska börja kliver Mattias Svanberg av efter att hans testresultat också kommit tillbaka positivt.
Janne Andersson har en gång upplevt ett dödsfall i sin tränarstab, men dagen därpå utnämner han första dagen på samlingen i Göteborg till den näst jobbigaste i hans liv som tränare.
Det börjar bli tydligt att vi har ett ovanligt mästerskap framför oss.
Sverige kallar efter många om och men in ett handfull spelare som tränar och bor på egen hand som backup ifall fler covidfall uppdagas i truppen. ”Reservbubbla” blir veckans nyord.
Själv går jag till Vasaplatsen i Göteborg och gör ett snabbtest för avresa dagen därpå. 1 250 kronor. När jag får resultatet blir jag osäker på om det är giltigt för att resa på i 24 eller 48 timmar. Mitt flyg går om 27 timmar. Jag går tillbaka till Vasaplatsen och gör ett PCR-test också. Sköterskan frågar om jag inte varit där alldeles nyss. ”Du behöver inte betala för reseintyget den här gången”, säger hon med ett leende bakom masken. Har alltid älskat göteborgare. EM har nästan börjat.
13 juni. Sevilla. Direkt från flygplatsen till den enda vårdcentralen i Sevilla där det går att boka covidtest online. Jag flyger vidare om två dagar och behöver lite marginal för att få resultatet. Mitt emot sjuksköterskan bakom en av luckorna ser jag en välbekant mörkblond kalufs. Erik Niva har testtid i slotten just före min. För tjugo år sedan brukade sportjournalister springa på varandra i hotellbaren. I min generation är det (tydligen) allt vanligare med möten i hotellets gym. Sommaren 2021 är det på PCR-testställena de spontana kollegiala träffarna sker.
Dagen därpå försvarar Sverige till sig en poäng mot Spanien, men vem bryr sig? Jag får gå på fotboll med (lite) publik för första gången sedan mars förra året, jag får hänga med världens roligaste rosa gäng. Alla ler, funktionärerna är sedvanligt petiga men snälla. När vågen till sist går runt La Cartuja-arenan stör det mig inte alls. Till och med Bonos mästerskapslåt låter bra.
16 juni. Rom. Italien följer upp 3–0-segern mot Turkiet med att slå Schweiz med samma siffror på Stadio Olimpico. Gli Azzurri spelar turneringens bästa fotboll hittills. Den här arenan var mitt vardagsrum en gång i tiden, i kväll har jag fått en plats utan skrivbord. Men det löser sig efter ett tag. Liksom det mesta löser sig förr eller senare när man har med italienare att göra. Efter uträttat värv hänger jag på två italienska och en fransk kollega och äter och dricker sent på en bubblande uteservering. Italien har rest sig på nio ur corona-helvetet och nyligen öppnat upp. Klockan är nästan tre när vi bryter upp. Jag är förtvivlat trött men fruktansvärt nöjd med livet.
Jag äter lunch med en romersk kompis nästa dag som är lyrisk: ”Vi kommer att vinna EM. Lyssnar du? Vi vinner turneringen nu!”.
Det är svårt att få ackrediteringar till detta EM, där varannan plats på pressläktaren är avstängd av virusskäl, så jag blir kvar här ett par dagar. En kollega i Rom har lovat mig att hjälpa mig fixa PCR-test via en kontakt. Ständigt dessa kontakter, alltid någon genväg eller omväg kring systemet i Italien. Jag har förstås inga synpunkter på det. Att det 16 tecken långa lösenordet för att få resultatet online inte fungerar dagen därpå är värre. Men det är ingen överraskning. Själva principen för livet i Rom är att estetiken går före funktionaliteten. Jag har tagit höjd för att det inte ska gå och åker tidigt till Fiumicino-flygplatsen och gör ett snabbtest. Mina näsgångar börjar bli rejält irriterade.
19 juni. Sevilla. Tillbaka i Andalusien för att bevaka Sveriges gruppmotståndare Spanien – Polen. Temperaturen har sjunkit till väl under 25 grader. Samtidigt som Robert Lewandowski kvitterar för Polen i andra halvlek börjar jag sura över att jag inte tagit med en långärmad tröja. Luis Enrique är ännu surare. Över de kritiska frågorna han får från journalister på den virtuella presskonferensen efteråt. Vi sitter nästan alla på arenan, men får ställa frågorna via videolänk.
Morgonen därpå visar jag upp mitt italienska snabbtest på flygplatsen i Sevilla. Kvinnan vid incheckningsdisken ropar till sig en kollega. ”Testet saknar både exakt tidpunkt och stämpel från italienska myndigheter”, säger hon. Jag gör en menande gest och hoppas att vi kan enas spirituellt kring hur oorganiserade italienare är. Det funkar. De släpper förbi mig.
23 juni. Paris. Utebliven ackreditering till matchen mellan Frankrike och Portugal i Budapest gör att jag bevakar den hemifrån. Matchen börjar klockan 21, jag ska få min andra dos Pfizer-vaccin klockan 18.48. Det är inte förrän dagen före jag insett det fatala: Sverige möter Polen klockan 18.
Jag tar med datorn till vaccinationshallen och streamar första halvlek där. Efter sprutan sitter jag med radiosporten i öronen i salen där man måste vänta i en kvart efteråt innan man får lämna. ”Neeej!” utbrister jag när Robert Lewandowski gör mål. Ingen tittar ens på mig. I Paris finns det alltid någon annan som är konstigare. Jag är tillbaka framför tv:n när Viktor Claesson gör mål på tilläggstid och säkrar tre svenska poäng. Gruppetta!
De närmsta dagarna jobbar jag hemifrån. EM är underbart men det känns faktiskt inte helt kosher att flyga runt Europa mitt i en klimat- och viruskris. Då har jag ändå sett till att bevaka matcher med kortare avstånd.
6 juli. London. Good heavens, vad gör jag här? Jo. Kort sammanfattat har vi två semifinaler och en final på Wembley i veckan och en brittisk kompis och kollega, som också måste gå i EM-karantän, har insisterat på att vi tillbringar den tillsammans hemma hos honom i östra London. Att ta sig förbi kontrollerna till Eurostar-tåget på Gare du Nord i Paris är ingen lek. Man måste ha ”giltigt skäl” att resa in i Storbritannien och därutöver visa upp: Negativt PCR-test, ifyllt covid-formulär på brittiska regeringens hemsida, obligatorisk bokning av två hemtester (dag två och åtta av vistelsen) på plats i England och så tågbiljett då. Jag har gjort misstaget att köpa en kopp take away-kaffe som jag balanserar när jag plockar fram mina papper vid varje instans. När jag kommer till brittiska tullen spiller jag ut allt på golvet. ”No worries, love”, säger tullkvinnan, som är någonstans kring tio år yngre än mig.
Som Uefa-ackrediterad journalist får man åka till Wembley och tillbaka hem utan att bryta karantänen. Men det är också allt. Jag får i övrigt inte gå ut, så Frida Fagerlund, som bor i London, kommer över på en gemensam läsarchatt. Det regnar i London och från fönstret ser jag flera landslagströjor på gatan och en bil med engelska vimplar på motorhuven. En pub skyltar med flaggan på fasaden och uppmaningen ”Keep calm, it’s coming home”.
Inför förlängningen mellan Italien och Spanien samma kväll säger Rio Ferdinand i BBC att det spelar ingen roll vilket lag som vinner, England kommer slå dem båda. England är, för protokollet, ännu inte i final.
Jag missar det första kontrollsamtalet från myndigheterna dagen därpå eftersom jag är i duschen. Jag får lätt panik. Tänk om de tror att jag fuskar? Nästa dag svarar jag på de obligatoriska frågorna om jag känner till mina skyldigheter i karantänen, om jag har några symptom, om jag har fått hem mitt testkit. Jag frågar mannen i andra änden om jag åtminstone får gå ut och handla mat, jag är trots allt fullvaccinerad? ”Sorry ma’am”, säger han, och erbjuder mig att skicka över en länk på företag som levererar mat direkt till dörren i London.
På kvällen slår England Danmark med hjälp av en billig straff och ett nästan fullt Wembley bakom sig. De spelar bra fotboll också. England – Italien är en drömfinal, på förhand ett ideologiskt fotbollskrig med ganska oviss utgång.
Dag två i London gör jag ett hemtest. Den långa topsliknande historia som en sjuksköterska normalt trycker in i näsan ska jag nu manövrera själv. Först i svalget, skrubba fem gånger på varje tonsill (?!) och sedan samma sticka i näsan, rotera fem gånger så långt in det går att komma. Att någon annan begår våld på ens näsgångar är jag numer ganska van vid. Att själv vara den som trycker in en tops hela vägen in i amygdala innan det tar stopp är outhärdligt.
Jag gråter när jag packar ihop provröret med stickan i den frankerade påsen, men blir snart på bra humör igen. Jag ska få gå ut och lägga paketet på brevlådan, en av få icke-professionella utomhusaktiviteter som är godkända. Min vän och kollega tar kort på mig när jag postar mitt test, i den händelse att the Royal Mail skulle tappa bort det på vägen.
Michael Wagner har följt Danmark under mästerskapet för Sportbladets räkning och sitter med utläggskvitton och reseräkningen i Sverige. ”10 000 kronor i PCR-tester” messar han. Jag har inte börjat räkna ännu, men tackar fransk försäkringskassa för att de som typ enda EU-land aldrig tar betalt för covid-testning.
9 juli. London. England är två dagar från sin efterlängtade mästerskapsfinal och det lär bli tufft med ackrediteringar. Men jag har hugg på en publikbiljett. Söndag är min femte karantänsdag, den då man har rätt att ta ett så kallat ”release test” för att bryta karantänen om det är negativt. Problemet är att resultatet kommer först dagen därpå och då är England antingen europamästare eller förtvivlade EM-tvåor. Erik Niva sitter isolerad några kilometer ifrån mig i centrala London men får, liksom övriga kollegor på plats, inte träffa någon. Vi messar fram och tillbaka om tänkbara scenarier och googlar PCR-tester med snabbt utlovat resultat. Till slut hittar jag ett. 250 pund och svar inom fyra timmar. ”Får man lämna karantänen för att åka dit och testa sig?” undrar Erik. Jag googlar lite till. Jo, det verkar man få göra.
EM är snart slut, men först väntar mästerskapets, kanske årtiondets, mäktigaste final. Om Englands väg dit har varit mer eller mindre rak, har min varit en hinderbana av episka mått. Det finns förstås inget värre än bortskämda sportjournalister som gnäller på omständigheterna kring ett mästerskap. Älskade EM, jag har haft roligt precis hela tiden. Med det sagt: Må vi aldrig göra om det här igen.