Asahara: Hon har anammat allt vad Rosengård står för

Vinnarskallen Olivia Schough har på alla sätt och vis anammat en ”rosengårdsk” vinnarkultur.

Det räckte till vändning och tre blytunga poäng mot Linköping.

Det räckte nog till SM-guldet också.

Nej, inte ska det väl hända igen?

Den tanken och funderingen slog nog många på Malmö IP:s läktare när Uchenna Grace Kanu dök upp i straffområdet och placerade in 0–1 efter blott nio spelade minuter.

För med tanke på vad som hände Rosengård för ett år sedan så fanns all anledning att skruva sig nervöst.

Oktober 2020 är trots allt en månad som Rosengårdsfansen minns med fasa. En månad när spelet slutade fungera. En månad när det mesta som kunde hacka i maskineriet gjorde just det. Och framförallt en månad utan segrar. Något som i slutändan skulle hjälpa Häcken (då Kopparbergs/Göteborg) ikapp, ifatt och vidare till SM-guldet.

Så när Kanu firade tillsammans med sina Linköpingskamrater så fanns all anledning till Rosengårdsoro om att historien var på väg att återupprepa sig. Med förlusten mot Häcken senast alltjämt färsk i minnet. Med vetskapen att de ännu än gång släppt in ett mål, att Jelena Cankovic är på bänken och att de renodlade anfallarna inte kan få målskyttet att lossna. Med vetskapen att det som en gång varit ett ”ointagligt” försprång nu blivit en glödhet, nervig, dramatisk och oviss guldtvekamp.

Eller ja, där och då kändes den glödhet i alla fall.

Visst hördes det ett ”YEEAAH!”

Att det är just Olivia Schough som löser det för Rosengård denna lördagseftermiddag, med både en fantastisk frispark direkt mål och ett förarbete till ärkevinnarskallen Sanne Troelsgaards 2–1-mål, är egentligen inte överraskande.

Trots allt har Schough hunnit anamma allt vad Rosengård står för sedan hon anslöt i vintras från Djurgården.

– Jag har märkt det att när man vinner här är det ingen som skriker ”YEEAAH!”. De är vana vid det liksom, sade Schough i våras, då enligt egen utsago ovan vid skånskornas utpräglade vinnarmentalitet.

Ett halvår senare är hon bevisligen van, och det går att märka inte enbart på hennes poängproduktion och sammantaget strålande förstasäsong i klubben.

När hon mötte Sportbladets halvtidsintervjumikrofon efter att ha vänt 0–1 till 2–1 så var det med bestämd snarare än lycklig blick, till synes besviken över lagets svaga start snarare än euforiskt glad över vändningen. När hon firade 1–1-frisparken så följdes bestämda segervrålet och armveven upp av att direkt kalla lagkamraterna till en ring för ett peptalk.

När slutsignalen går och 2–1 har stått sig? Visst hördes det ett ”YEEAAH!” då.

Det kan mycket väl ha visat sig vara ett guldvrål också med tanke på vad som hände på annan ort.

Grattis igen

Trippelbytet i paus på Bravida arena sade egentligen det mesta. Häcken var trubbigt och låst av ett fysiskt, välorganiserat och kompromisslöst motstånd. Precis som de blivit flertalet gånger under säsongen, vilket är den stora anledningen till att de jagar och inte är jagade. Och i takt med att klockan tickade och målnollan förblev intakt så blev det också frustrerat.

Så som det så ofta kan bli för lag som möter just Vittsjö.

Sabrina D’Angelo gick inte att överlista. Lagkapten Sandra Adolfsson ledde gästernas försvar och duellspel med järnhand. Australiska försvarsklippan Clare Polkinghorne var så outröttlig att hon till och med tog kontringslöpningar till motsatt straffområde från sin mittbacksposition.

0–0 var lika rättvist som Häcken var desperata i slutminuterna. Lika rättvist som det var svidande för den gulsvarta guldaspiranten.

Men framförallt var det ett resultat som satte en snabb spik i kistan för en titelstrid som mindre än tre timmar tidigare känts glödhet.

Åtminstone hetare än när undertecknad gratulerade Rosengård till SM-guldet redan i somras.

Ett grattis som jag nu vågar återupprepa.