Fagerlund: Fotboll utan publik är inte så dumt
Första halvlek var Tottenhams, den andra tillhörde Manchester United.
Den som trodde att fotboll inte kunde vara kul i dessa tider hade väldigt fel.
José Mourinho anlände till Tottenham Stadium med en välkalkylerad matchplan.
När startelvorna släpptes konstaterade man att Spurs skadelista fortfarande är lång, men glaset halvfullt snarare än halvtomt numera. Harry Kane var tillbaka och löste därmed striker-bekymret. Huvudvärken i backlinje och mittfält bestod delvis men slätades över av bland annat Heung Min-Son som hade återvänt från både militärtjänstgöring och skada.
Och Steven Bergwijn. Det var han som drog in ledningsmålet i den 27:e minuten efter att Tottenham i princip hade utmanövrerat Manchester United. Defensivt formerade Spurs ett sorts 4–4–2, med Kane och Erik Lamela (fantastisk under den första halvleken) längst fram. Det var trångt centralt på ett sätt som generellt passar Ole Gunnar Solskjaers manskap illa. Deras specialitet är annars att möta storklubbar som drar i sär laget och framför allt tar initiativ. Bortsett från ett avslut från Marcus Rashford som Hugo Lloris parerade magnifikt hände inte så mycket mer.
Tveksamt försvarsspel
1–0-målet föranleddes dessutom av ett tveksamt försvarsarbete. Det tog ungefär 180 sekunder för Harry Maguire att snurra 180 grader. En något extrem liknelse möjligen, men den långsamma vändningen gjorde att Bergwijn hade fritt blås mot målet. Victor Lindelöf befann sig för långt ifrån för att påverka situationen. Dessutom backade David de Geas ingripande kort därefter upp påståendet att Dean Hendersons tid närmar sig.
Om det gjorde något att läktarna på den vulgära monsterarenan gapade tomma? Egentligen inte, främst eftersom matchen levererade underhållningsmässigt. Det är också fortsatt intressant att ta del av fackspråket á la Premier League-klubbar vid fasta situationer.
Klockan hann ticka förbi 60 minuter innan Solskjaer förstod att något behövde göras – eller snarare någon. 176 dagar hade passerat sedan Paul Pogba senast spelade en tävlingsmatch. Nu bytte han av Fred för att ge United det som Fred inte kan bidra med: Kreativitet av yttersta kvalitet.
Det gjorde omedelbar skillnad. Plötsligt var United fullpumpade av energi samtidigt som Spurs föll allt djupare. Ett bländande försvarsspel från Eric Dier (ja, det här var innan han ställde till det) och en ny utmärkt räddning från Lloris var det enda som höll kvitteringsmålet borta.
Pogba klev in i handlingen
Mourinhos panna var djupt veckad när han slängde på Giovani Lo Celso och Gedson med tjugo minuter kvar. Beslutet att låta Kane vara kvar grundade sig säkerligen i att han behövde spelare som var beredda att ta det defensiva jobbet. Anfallaren må ha sett slutkörd ut vid det laget men slita kan han.
Då klev han in i handlingen på allvar, Paul Pogba. Dier, som tidigare hyllats, var långt ifrån lika rutinerad när fransmannen trippade förbi honom med tio minuter kvar. Jon Moss behövde i sin tur inte hjälp från VAR-rummet för att veta att det var en given straffspark.
Det känns som en livstid sedan Pogba och Rashford dividerade om vem som egentligen är Uniteds ordinarie straffläggare. I dag är det inget snack om att det är Bruno Fernandes. Portugisen agerade återigen Iceman när han klev fram till punkten och står nu på tre mål och tre assist på sex matcher. Kort innan hade Lindelöf (den ”riktiga” Iceman) klivit av och verkade grina illa.
Under några ångestfyllda sekunder såg Mourinho ut att få det mardrömsslut han fruktade. Dier klev in bryskt framför Fernandes på farligt område och Moss satte pipan i munnen och pekade för andra gången. En VAR-granskning senare blev det tydligt att Fernandes hade förstärkt situationen och hans äldre landsman kunde andas ut (förmodligen ljudligt).
Varsin halvlek fick de, Tottenham och Manchester United. Varsin viktig poäng i jakten på Champions League-platserna. Fotbollen är tillbaka och ingenting är sig likt. Men det behövs uppenbarligen ingen publik för att leverera fotboll i världsklass.