Lördagen blev en bra dag för Landskrona Bois. Bois vann med 2–1 hemma mot Gif Sundsvall och i samband med matchen hyllades en av lagets stora profiler.
Målvakten Svante Hildeman kom till Landskrona inför säsongen 2021 och blev klubben trogen ända fram till nu. Efter 4,5 säsonger lägger han handskarna på hyllan för att studera till journalist.
Sportbladet pratar med Hildeman knappt ett dygn efter avtackningen på Landskrona IP.
– Det är ingen större skillnad än. Ibland var jag faktiskt ledig på söndagar som fotbollsspelare också, konstaterar han.
I torsdags gick Landskrona Bois ut med att Hildeman lägger av och dagarna sedan dess har varit omvälvande och överväldigande.
– I torsdags, när beskedet kom ut, överöstes jag av kärlek på ett sätt som jag inte riktigt var beredd på. Det var väldigt fint. Jag har alltid känt mig väldigt uppskattad i Landskrona men det blev väldigt tydligt för mig nu, säger Hildeman.
Grät under avtackningen
Trots en roll som andremålvakt och ”bara” 16 seriematcher på 4,5 säsonger har Hildeman haft en nära relation till supportrarna.
– Det är inget som har skett riktigt medvetet men jag brinner ganska mycket för samma frågor som de gör. För supporterkultur och närhet mellan supportrar och förening. Det tycker jag är väldigt viktigt och det tycker de också.
Under avtackningen blev Hildeman hyllad med flagga och banderoll från klacken.
– Det blev jag väldigt, väldigt rörd av. Jag var inte riktigt beredd på det. Jag stod vid avbytarbåsen precis när avtackningen skulle ske och så såg jag att de började pilla med något på läktaren. Jag hade tänkt innan: ”Gud vad fett om de har gjort en banderoll, det skulle vara skithäftigt”. Så svävade jag i väg i den tanken och tänkte ”fett om de har skrivit ’no pasaran’”. Det är ett antifascistiskt slagord som präglar mig ganska mycket och har blivit min grej lite. Sedan ser jag dem veckla ut flaggan … det knäckte mig, säger Hildeman.
Hur kände du när du stod där och grät?
– Jag kände att jag vet om att jag är en ”ugly crier”. Jag försökte att inte visa det så mycket. Inte att jag inte ville visa att jag grät, jag ville bara inte vara ful på tv (skratt).
Pratade om psykisk ohälsa
Genom åren har Hildeman fått en stämpel som en fotbollsspelare som sticker ut. Inte minst för att han reflekterat kring andra frågor än de fotbollsmässiga och varit öppen med sin psykiska ohälsa och diagnosen EIPS som han fick när han var 21 år.
– Att jag pratade om det är jag inte unik i på något sätt, men jag tycker att Eric Persson (tidigare reporter på Helsingborgs Dagblad) var väldigt skicklig på att skildra det och gjorde det till en väldigt fin artikel som fick mycket spridning. Att prata om det är väl viktigt och så här i efterhand är jag stolt över att ha lämnat det arvet efter mig, säger Hildeman.
Vad har du fått för reaktioner på den intervjun genom åren?
– Bara fina saker egentligen. Mycket om att det är viktigt att prata om det.
I HD publicerades nyss en artikel där lokaltidningens krönikör Sebastian Rönström frågade sig om det kommer finnas några fotbollsspelare som Hildeman om tio år.
– Jag tror att det alltid kommer finnas utrymme för personligheter i fotboll, säger Hildeman själv.
Han fortsätter:
– Och jag hoppas att folk inte stöps i en mall, även om det finns tendenser till det. I mitt lag har det alltid funnits individer som varit helt ljuvliga och i resten av fotbollen också. Men jag är lite rädd för vart fotbollen är på väg. Inte i att man tappar bort individer, men att pengarna blir större och allt handlar om pengar.
Hildeman skrattar när han påpekar att det inte är en unik spaning.
– Men jag tycker inte riktigt om vart fotbollen är på väg och jag har tröttnat lite på att vistas i den sjuka, sjuka världen.
Jag har tänkt på det här med att folk tänker att du sticker ut för att du är mer än en ”vanlig” fotbollskille. Men är det egentligen inte fler som borde få den stämpeln? Eller är fotbollsspelare så generiska som de är stämplade?
– Svår fråga. Jag tror man får skilja på att ha en personlighet och att ha en personlighet i media. Det är inte för alla, alla tilltalas inte av att synas i media. Det finns väl många som inte skulle hålla med, men jag går liksom inte igång på att synas i media. Jag tycker om att stå för saker och konsekvensen av det är att jag får uppmärksamhet.
”Medioker karriär”
Hildeman summerar sin karriär som ”perfekt” och ”bättre än jag någonsin kunnat tro”.
– Min mamma sa till mig: ”Ja, det var väl en ganska medioker karriär?”. Jag tycker det är så fint, för det är precis vad det var. Jag gjorde inga pengar och vann inga titlar, men det är verkligen den bästa karriär jag kan tänka mig. Jag har fått så mycket kärlek och har stött på så fina människor. Jag har verkligen befunnit mig i ett sammanhang som varit helt rätt för mig. Den här mediokra karriären är perfekt för mig men kanske inte för någon annan. Någon annans bild av en perfekt karriär är att göra miljoner i Saudi eller spela i sitt division 6-lag hela livet. Det finns ingen mall för vad som är en lyckad karriär. Jag hade inte kunnat önska mig något mer, säger Hildeman.
Parallellt med fotbollskarriären har han frilansat för fotbollsmagasinet Offside och nu ska han studera till journalist på Skurups folkhögskola. Elitfotboll och journalistik är inte de lättaste branscherna att få jobb i men Hildeman byter den ena mot den andra.
– Det är väl någon sorts masochism antar jag, jag vill ju utsätta mig för arbetslöshet och kritik (skratt). När jag var 20 år tänkte jag att jag skulle bli journalist men det som hindrade mig då var att arbetsmarknaden var omöjlig. Jag tänkte utbilda mig men alla rådde mig att inte göra det.
Du lyssnade och blev fotbollsspelare …?
– Exakt! Jag tänkte: ”Finns det något mindre nålsöga jag kan sikta på?”
Vill jobba i Gaza
Vad vill du jobba med som journalist?
– Jag skulle vilja rapportera om orättvisor på något sätt. De senaste åren har jag tänkt väldigt mycket på Gaza. Helst av allt skulle jag vilja rapportera från Gaza. Kan jag inte det så skulle jag vilja sätta så mycket press som möjligt med min lilla, lilla roll för att påverka så att journalister släpps in i Gaza. Så länge det inte går vill jag använda min lilla plattform till att göra allt jag kan i alla sammanhang för att sätta det som händer i Gaza på agendan.
Du vill vara på plats i Gaza?
– Ja, det vill jag.
Vad är det som gör att du har det drivet?
– Det fruktansvärda som händer där och att världen tittar på medan det händer, i den mån det går. Problemet är att det inte riktigt går att titta på eftersom det sker bakom stängda dörrar i ganska stor utsträckning. Vi tillåts inte se det. Jag vill belysa det som händer och göra att folk ser vad som händer där. För att världen ska agera.
