Niva: Från fruktade och bespottade till näst intill beundrad förening

För femte gången i rad har Dynamo Dresden förlorat – kanske håller de ändå på att vinna

BERLIN. Vilka strider är egentligen viktiga?

I årtionden har de varit fruktade, farliga, bespottade.

Nu är laget alltjämt rätt uselt, medan fansen står inför rätta.

Ändå börjar Dynamo Dresden bli en respekterad, uppskattad, näst intill beundrad förening.

En klubb som får med sig 35 000 fans till bortamatchen en smällkall onsdagskväll måste vara en klubb som gör en hel del rätt.

Klockan har nästan hunnit bli midnatt, temperaturen har krupit ner till noll.

Dynamo Dresden har precis förlorat på ett sätt som är så bittert att det knappt ens ryms i fotbollssporten, men trots den oerhörda besvikelsen rör sig den enorma gula muren inte en endaste meter.

Alla står de kvar och applåderar. Varenda en.

Tillsammans har de varit nästan 35 000 som följt med från Dresden till Olympiastadion i Berlin, och tillsammans har de utgjort ett av de mest imponerande bortaföljen som europeisk fotboll sett på många år.

De var så nära – så oerhört nära – att få med sig klubbens största skrällseger i modern tid. De hade ledningen i den 123:e spelminuten av en 120-minutersmatch, men föll till sist ändå efter sudden death-straffar.

Nu är det tjugo mil hem.

Men fem minuter går. Tio. Ingen ska någonstans. Segrarna från Bundesliga-laget Hertha Berlin har lämnat planen efter sitt firande, men både spelare och supportrar från Dynamo Dresden står fortfarande kvar, sörjer tillsammans och tackar varandra.

Ett massivmuller till. Ett sista betongsplittrande ”DY-NA-MO!” innan det är dags att påbörja den evighetslånga resan tillbaka till vardagen och andraligans nedflyttningszon.

För femte gången i rad har Dynamo Dresden förlorat en match. Kanske håller de ändå på att lyckas vinna tillbaka en klubb.

Tyskland återförenades formellt den 3 oktober 1990.

Ett knappt halvår senare spelade Dynamo Dresden kvartsfinalretur i Europacupen. Som de sista östtyska ligamästarna representerade de en nation som inte längre existerade, en stad som sjönk och en fotboll från dåtiden.

Matchen mot Röda Stjärnan spelades aldrig färdigt.

Det kastades sten mot både domarna och motståndarspelarna, det skanderades rasistiska slagord och det viftades med krigsflaggor från nazisttiden. Efter 78 minuter bröts matchen.

Klockan var 21.20 den 20 mars 1991.

Dynamo Dresdens 99:e internationella cupmatch var över, och under de snart 30 år som gått har de aldrig ens varit i närheten av att få göra en 100:e. UEFA stängde omedelbart av klubben i två år, parallellt med att de påbörjade sin färd neråt i fotbollshierarkin.

Det tyska fotbollsförbundet hade inte samma möjlighet att bara bomma igen dörren och kasta bort nyckeln. Från och med hösten 1991 ingick Dynamo Dresden i det återförenade Tysklands seriesystem.

De kom både med sitt rykte och med sina realiteter.

Cupmatch – Hertha Berlin mot Dynamo Dresden. Bortalaget får med sig 35 000 fans.

Under hela 1990-talet hördes fortfarande en speciell sång regelbundet runt Dynamo Dresdens matcher: ”Eine U-Bahn bauen wir! Von Jerusalem bis nach Auschwitz, eine U-Bahn bauen wir”.

Ibland var det något dussin som stämde upp i den där sången om att bygga en tunnelbana mellan Jerusalem och Auschwitz. Ibland var det flera hundra.

Nästan aldrig gjordes särskilt mycket för att stoppa det. Antingen ville inte klubbledningen göra något åt situationen, eller så kunde den helt enkelt inte. Så värst mycket hjälp från den så kallade fotbollsfamiljen eller myndighetapparaturen fick den inte heller.

Läget tycktes nästan hopplöst.

En bra bit in på 2000-talet var det fortfarande berättigat och befogat att prata om Dynamo Dresden som en klubb med exceptionellt stora problem med både våldsromantik och högerextremism.

Upplopp och uppgjorda huliganslagsmål tillhörde vardagen. Det heilades på läktarna. Svarta spelare möttes av apljud. När det var match mot Hansa Rostock skanderade kurvan: ”Juden, juden, juden!”.

Men så hände något, så förändrades saker.

Det var bara det att inte särskilt många utifrån verkade uppfatta det, delvis eftersom de helt enkelt inte var så intresserade av att titta.

2012 sålde Dynamo Dresden ut arenan torts att fansen var portade. Klubben fick spela inför tom läktare som straff på grund av oroligheter under en tidigare match.

Den 14 maj 2017 spelade Dynamo Dresden borta mot Karlsruhe i den tyska andradivisionen, och de tillresta supportrarnas marsch mot arenan fick faktiskt omvärlden att häpna.

Drygt 2000 var de, alla klädda i identiska kamouflagekläder. Insvepta i tjocka moln av mörk rök tågade de framåt, ackompanjerade av marschtrummor bakom en gigantisk banderoll med texten ”Krieg der DFB”.

”Football Army Dynamo Dresden” förklarade krig mot det tyska fotbollsförbundet, och de gjorde det med en militärisk estetik som fick dem att se ut som ett gigantiskt förband amerikanska kommandosoldater på väg ut i fält.

Olika sorters pyroteknik regnade ut från marschen, och när den väl tog slut rapporterade 15 polismän och 21 säkerhetsvakter olika typer av skador. Vissa hade blivit nedsprungna av de egna polishästarna, andra hade fått hörselproblem av detonerade knallskott.

– Vi gjorde en medveten ansträngning för att vara så provokativa som möjligt, förklarade en anonym representant för Ultras Dynamo i en intervju med tyska ARD.

Provokationen fick effekt. Även om det dröjde några månader så slog polisen tillbaka med kraft. Ett drygt halvår efter marschen i Karlsruhe gjorde polisen husrannsakningar hemma hos olika Dynamo-anhängare och razzia mot det så kallade supporterprojektets högkvarter.

Datorer och telefoner beslagtogs, bankkonton frystes och sammanlagt 58 fans åtalades.

Och en ny sorts situation ledde till en ny typ av reaktion.

Under samma veckor som polisen gjorde sina tillslag tackade Dynamo Dresden även av en klubblegendar.

Allt skedde i samband med derbyt mot Erzgebirge Aue, och själva farvälföreställningen hade föregåtts av en lång upptrappning. Det gjordes tårfyllda intervjuer och en hyllningsvideo på YouTube susade snabbt upp i en kvartsmiljon klick.

Tränaren Uwe Neuhaus lämnade över peptalket i omklädningsrummet – ”jag fick gåshud” – och försvararen Jannik Müller pratade om hur hela den emotionella laddningen runt matchen skulle ge Dynamo Dresden en fördel:

– Nu när vi vet att det är hans sista match kommer alla att göra den där extra ansträngningen.

Så vem var det som skulle tackas av? Lagkaptenen? Skyttekungen? Nej, det var Ultras Dynamos capo, på gammeldags fotbollssvenska ungefär översatt till klackledare.

Efter 18 år med megafonen i näven tackade Stefan Lehmann för sig – han kände inte längre samma motivation, ville fokusera på familjen – och efter slutsignalen kallades han ner till gräsmattan för att ta emot unisona hyllningar från Rudolf Harbig-stadions alla fyra läktare.

Spelarna i Dynamo Dresden hade just vunnit ett derby med 4-0. Nu stod de – bokstavligt talat – på knä medan Stefan Lehmann eldade på kortsidan K-Block en allra sista gång.

Klubbens officiella slogan inför matchen var: ”Lehmi, det har varit en ära”. Nu delade presidenten Andreas Ritter ut officiella minnesgåvor.

– Du har påverkat fotbollen i Dresden i nästan två årtionden. Du har alltid givit allt för klubben, och kommer för evigt att förbli en länk mellan fansen och ledningen. Tack ska du ha!

Dynamo Dresdens klubbledning visste givetvis att Stefan Lehmann varit anförare för den där militärmarschen i Karlsruhe – att han riskerade det strängaste straffet av alla – men de valde ändå att värdera hans gärning på ett annat sätt än rättssystemet.

Med egna ögon hade de sett gott om verkliga, farliga, skadliga problemsupportrar. De visste att det här var något annat.

Den tyska supporterkulturen är Europas klart mest utvecklade, välorganiserade och mångfacetterade.

Genom långsiktigt och målmedvetet arbete under de senaste 30 åren har ståplatsläktarna bevarats och revitaliserats, biljettpriserna hållits nere och publiksiffrorna dubblats.

Här är fotbollen är en folksport i ordets rätta bemärkelse, ett kulturfenomen som sträcker sig över generations- och genusgränser, som inkluderar människor från alla samhällsskikt och med alla olika typer av bakgrund. Här finns det Fanprojekt – en sorts blandning mellan supporterlokal, ungdomsgård och utbildningscentrum – i 59 olika städer.

Men den tyska supporterkulturen är samtidigt också under tryck.

Under de senaste åren har den känt sig alltmer klämd, alltmer hotad när fotbollsförbundet närmat sig från det ena hållet och polismakten från det andra.

Kommersialiseringens och fotbollssaneringens krafter är starka.

Avsparkstiderna sprids ut för att passa tv-publiken. Publikbestraffningar blir allt mer vanliga, och allt mer godtyckliga. Någon tydligt formulerad villkorstrappa finns visserligen inte här, men annars påminner diskussionen och situationen här en hel del om den svenska.

När Dynamo Dresden-fansen gick ut i sitt bildliga krig mot det tyska fotbollsförbundet var det detta som var bakgrunden. De gjorde de egentligen inte det i egen sak, utan den utlösande anledningen var att motståndarna från Karlsruhe drabbats av en kollektiv bestraffning som innebar spel inför tomma hemmasektioner.

Marschen var såklart vare sig okontroversiell eller oproblematisk – inslag i och runt den var direkt olagliga – men det var i alla fall inte en lynchmobb med avsikt att driva fram en pogrom i Dynamo Dresdens färger och namn.

– Från supporterrörelsens håll finns det en högst rättmätig frustration över hur framförallt polismyndigheten förhållit sig genom åren. När den var som mest infiltrerad av högerextremt våld ägnade polisen väldigt lite kraft och engagemang åt situationen. Men när det gäller att stoppa bruket av pyroteknik gör de enorma ansträngningar.

Michael Gabriel är huvudsamordnare för alla Fanprojects. Han är på ett sätt part i målet, men han har samtidigt både inblick och överblick.

– Supporterscenen är idag en av Tysklands största subkulturer, en av Tysklands största ungdomskulturer. Och naturligtvis kommer en så stor rörelse innehålla våld, droger, avarter – men i grunden är den en sund, positiv kraft. Om vi nu väljer att kriminalisera hela kulturen på grund av några bengaler eller andra småbrott kommer så oerhört mycket att gå förlorat.

 Alexander Jeremejeff spelade fram Moussa Koné under gårdagens cupmatch.

För några veckor sedan kom så den första vågen av domar mot Dynamo Dresden-supportrarna efter den där dagen i Karlsruhe.

Alla fälldes.

Ingen av dem var anklagad för att ha brukat våld eller ens använt pyroteknik, utan de var åtalade för att på ett eller annat sätt hjälpt till att organisera marschen. Någon dömdes för att han köpt in kamouflagekläderna som användes, någon annan för att ha transporterat dem till platsen och de allra flesta åkte dessutom dit för att ha brutit mot det tyska uniformeringsförbudet.

Straffen varierade.

Strängast dömdes den förra capon Stefan Lehmann, som ansågs ha anstiftat och anfört marschen. Villkorligt fängelse. 10 000 euro i böter.

Totalt uppgår det utdömda bötesbeloppet till 290 000 euro – knappt tre miljoner kronor – vilket Dynamos supporterkollektiv nu försöker samla ihop.

De får gott om hjälp längs vägen.

Nästan alla andra tyska ultrasgrupper har donerat pengar, och i flera olika kurvor har ett och samma budskap deklarerats: ”58 betroffene – gemeint sind alle”. 58 berörda – men de är ute efter oss alla.

I Dresden kretsar just nu mycket av supporterlivet runt den så kallade solidariteskommittén, SoKo, som upprättats för att underlätta för de åtalade.

Stödgalor och loppmarknader har arrangerats, och den gamla landslagsmannen och Dynamo-supportern Jens Jeremies donerade en cupvinnarmedalj för saken.

Och åtal eller inte åtal – klubben har officiellt stått bakom fansen hela vägen.

Speciella stödkollektioner har sålts i klubbshoppen, medan spelarna har tagit initiativ till att auktionera ut sina använda matchtröjor.

– När Dynamo har behövt hjälp tidigare har fansen alltid funnits där. Nu finns vi där för dem på kortsidan som behöver en annan sorts stöd, motiverar lagkaptenen Marco Hartmann.

Numera lyder ett av Dynamo Dresdens officiella motton ”Unsere Urkraft liegt im Zusammenhalt” – ”Vår urkraft finns i sammanhållningen” – och det här har blivit en tid då de ansträngt sig för att leva upp till orden.

Sportchefen Ralf Minge betonar:

– Sammanhållningen är det som tagit den här klubben igenom de svåraste perioderna av vår historia. Och den inkluderar även de fans som befinner sig i rättsprocesser.

Dynamo Dresden är fortfarande en klubb med stora, svåra supporterrelaterade problem. De kommer från en fattig och marginaliserad del av landet, i en tid då intoleransen och det politiska missnöjet växer och breder ut sig.

När främlingsfientliga Pegida höll demonstrationer i Dresden i samband med de stora flyktingvågorna fanns det stora Dynamo-inslag bland de allra mest blodtörstiga stormtrupperna. Så sent som förra helgen försökte en aggressiv 70-mannagrupp attackera en pro-kurdisk demonstration i klubbens färger.

Men långsamt blir ändå läget bättre.

Dynamo Dresden började med att erkänna inför både sig själva och alla andra att de hade problem, och har sedan strävsamt och tålmodigt arbetat med dem.

De aktivt antirasistiska supporterfalangerna har fått hjälp och stöd för att ta med sig flyktingar till matcherna, de stora opolitiska grupperna har uppmanats att i alla fall ställa upp på premisser om alla människors lika värde.

Nazisterna och huliganerna har gradvis marginaliserats. Numera står det i Dynamo Dresdens supportersanktionerade stadgar att klubben är till för människor med alla olika bakgrunder och hudfärger. På varje biljett som säljs står parollen: ”Love Dynamo – Hate Racism”.

När Pegida-ledaren Lutz Bachmann försökte använda sig av klubben i sin propaganda tog Ultras Dynamo resolut avstånd genom sina budskapsbanderoller på K-Block: ”Bachmann, håll käft” stod det på den ena, ”Deportera Bachmann” på den andra.

När den svarta yttern Erich Berko fick utstå rasistiska förolämpningar vid en bortamatch ifjol så hade Dynamo Dresdens läktare inte svårt att välja sida.

Erich Berko – einer von uns”, stod det på en stor flagga vid nästa match. En av oss.

Linus Wahlqvist.

Nu ser jag hur Alexander Jeremejeff från Kungsbacka frispela Moussa Koné från Dakar, och hur senegalesen stöter in en chockledning för Dynamo Dresden på Olympiastadion.

35 000 gulklädda jublar hål i himlen, vrålar fram sitt ”Ost-Ost-Ostdeutschland!”.

Under de två timmar som sedan följer byter vinnare och förlorare plats så många gånger att jag tappar på vilka som egentligen är vilka.

Det är stolpskott, ribbskott, bortdömda mål, straffar i både 85:e och 90:e minuten. Det är ett lag som leder när förlängningen går in på stopptid, och ett annat som jublar när straffsparksavgörandet till sist tar slut.

Men det är framförallt en alldeles hypnotisk demonstration av den enade läktarens smått ostoppbara kraft.

Visst brinner och smäller det av pyroteknik hela matchen igenom och visst skanderas det mot både förbund och polis – men det är aldrig någon aggressiv hotfullhet som präglar Olympiastadion.

Det är det gamla Östtysklands största klubb som visar sitt nya ansikte.

Trekvart efter den sista straffsparken – långt in på det nya dygnet – är det en smått tagen Alexander Jeremejeff som försöker summera intrycken.

– Jag vet faktiskt inte vad jag ska säga... Så mycket folk... Det var fler Dynamo Dresden-fans här än det ryms på vår egen arena. Det är ju helt sjukt.

”Är riktiga die hard-fans”

Numera finns två svenskar i Dynamo Dresden. Linus Wahlqvist är den som varit på plats längst, men han kom aldrig in från bänken den här kvällen. Istället blir det Jeremejeff som får summera sina intryck av klubben.

– Det är ganska likt Malmö på så sätt att det är en stad med bara ett lag, men... vad gäller engagemang är nog ändå det här ett snäpp upp. För oss som spelar märks det till exempel på att alla de som jobbar i klubben är riktiga die hard-fans. Dom gör allt för klubben och för oss, dom finns där 24/7 för minsta lilla grej vi behöver ringa om.

Hur är det att möta 35 000 fans efter en såhär tung förlust?

– Jobbigt. Det var så mycket folk och så långt runt den där kurvan att jag på allvar blev trött i armarna av allt klappande innan vi kommit hela vägen runt, haha. Nämen, jag kan tänka mig att det är svårt att stå kvar och applådera en förlust efter att ha varit så oerhört nära en stor seger. Men de står där och slår sig för bröstet och visar att de uppskattar att vi krigade hela vägen. Det är... respekt.

I natten utanför Olympiastadion är det överraskande rent runt Dresden-kurvan. Den gula horden har kommit, setts och tagit med sig sina burkar och tomglas på vägen hem.

Solidaritetskommittén har samlat ihop panten för att fylla på böteskassan ytterligare, och verkar ha fått så gott som 100-procentiga returer.

Nu är det tomt, och nu är det till sist tyst.

Härnäst ska några till träningsplanen, några andra till styrelserummet och ytterligare några till rättssalarna.

Dynamo Dresden verkar ha bestämt sig för att hålla ihop oavsett.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.