Asahara: Hur hamnade vi egentligen här?
För ett par månader sedan beskrevs denna säsongs upplagor av Real Madrid och Barcelona som de gemensamt sämsta i mannaminne.
Nu står vi likväl inför ett El Clásico som kan visa sig bli direkt avgörande för ett ligaguld.
Hur hamnade vi egentligen här?
Det korta och lite fega svaret på den frågan stavas naturligtvis Atlético Madrid.
Det har inte ens gått två månader sedan undertecknad, i textform i just denna tidning, gormade åt hela det La Liga-följande etablissemanget att sätta sig i båten.
Hay Liga? Då var svaret ett ganska självsäkert nej. För Atlético Madrid skulle ju inte kunna tappa det här. Inte mot de här svajiga upplagorna av Real Madrid och Barcelona. Inte med det oceanstora avståndet nedåt i tabellen.
Tji, verkar jag sannerligen ha fått.
Inte ens de som då trodde det fanns en guldstrid kunde väl tro att ovannämnda ord skulle behöva käkas upp redan i början av april månad med nio omgångar kvar.
Hay Liga? Nu är svaret ett minst lika rungande ja.
Det har inte funnits så här mycket liga på länge.
”Då stannar världen”
Hur Diego Simeones Atléticoprojekt 2.0 nu plötsligt gått vilse i sin egen tabellmässiga överlägsenhet och irrat bort sig i någon form av taktisk förvirring förtjänar egentligen ett eget kapitel och ett gäng egna rader. Men det får vi ta en annan gång med tanke på den stormatch som väntar.
Med betoning på stormatch.
Att benämna ”El Clásico” som världens absolut största klubbfotbollsmatch i alla kategorier är ingen överdrift. Och då kan ni kasta valfritt antal superclasicon, Old Firms och iranska derbyn på mig utan att den åsikten förändras. För när Real Madrid möter Barcelona så stannar Spanien. Då stannar Fotbollseuropa. Då stannar världen.
I ett klassiskt möte mellan två av världens genom tiderna största och mest framgångsrika fotbollsklubbar.
Att det blir en stormatch fylld av prestige visste vi redan när spelchemat släpptes. Men vem hade kunnat tro att det också skulle kunna bli en direkt avgörande guldmatch? Med tanke på hur det faktiskt såg ut i höstas.
Vi har ställt oss frågan flera gånger under denna säsong. Frågan om när den senaste gången var som Real Madrid och Barcelona var så här pass uddlösa – samtidigt. För trots allt handlade hösten enbart om en kapplöpning mellan två giganter i vem som kunde ha störst kris.
En kapplöpning i underpresterande
Barcelona öppnade budgivningen med att håva upp en illröd årsredovisning, ett burofax från sin talisman och en sportslig ledning som anklagats för korruption och för att ha anlitat ett företag för att smutskasta sina egna spelare.
Real Madrid kontrade med att bli överkörda av Shakhtar Donetsk och ett hundratal skador.
Barcelona svarar igen med att kasta bort en CL-gruppledning via ett sportsligt haveri mot Juventus, skjuta upp ordförandeval och bara se allmänt icke-fungerande ut.
Real Madrid i sin tur:
– Vi kan förlora hemma mot Alavés! Vi kan förlora mot Shakhtar igen! Och också se fullkomligt trubbiga och oinspirerade ut! Fler skador!
Och så såg hösten ut för två svajiga jättar, som båda verkade oerhört ointresserade av att vinna något över huvudtaget. Detta medan Atlético Madrid vann allt som gick att vinna och såg ut att vara på väg att söndagskryssa mot ligatiteln.
Men samtidigt som vi lagt tid på att argumentera fram och tillbaka om vilken av giganterna som egentligen underpresterar allra mest så har båda lagen börjat göra det motsatta under våren.
Visst har Barcelona fortfarande en illvarslande ekonomi och visst har Real Madrid fortfarande ett åldrat gäng i behov av generationsväxling.
Men de har banne mig börjat imponera också.
Allt och lite till på spel
När Barcelona pulveriserade Real Sociedad med 6–1 i ligan så insåg man plötsligt att Ronald Koeman faktiskt gjort ett väldigt bra jobb med medlen han har, att Barcelonas trupp är ganska slagkraftig trots allt, att Antoine Griezmann och Ousmane Dembele faktiskt är två oerhört bra fotbollsspelare, att La Masia-akademin fortfarande producerar ofantligt intressanta talanger och att Lionel Messi kanske ändå kan tänka sig stanna till sommaren.
När Real Madrid följde upp rutinmässiga ligasegrar med att i veckan köra över Liverpool så insåg man att Toni Kroos, Luka Modric och Casemiro fortfarande utgör världens i särklass bästa mittfältstrio, att Vinicius Junior faktiskt inte bara kan dribbla utan också lärt sig avsluta, att försvaret inte är helt Sergio Ramos-beroende, att Karim Benzema åldras likt vin och att tränare Zinedine Zidanes magiska slutspelsegenskaper fortfarande är högst relevanta.
Nu väntar alltså ett glödhett El Clasico på lördag – med allt och lite till på spel.
Och det med ett utgångsläge där blott tre poäng skiljer trean Real från ettan Atletico. Ett utgångsläge där Barcelona ser ut som Barcelona igen, där Real Madrid ser ut som Real Madrid igen och där Atlético Madrid kämpar febrilt för att börja se ut som Atlético Madrid igen.
Nio omgångar kvar. Ligan lever inte bara utan vibrerar av livslust, glädje och nervkittlande vibbar inför säsongens match.
Med hösten i närminnet måste jag ändå fråga:
Hur hamnade vi egentligen här?