Bank: Där är jag och Infantino överens
DOHA. Gianni Infantino sa vad Gianni Infantino alltid säger – just det här har varit historiens bästa VM.
Och tänk.
Där är vi alldeles överens.
I morgon firar Qatar sin nationaldag, i dag leds den första medaljmatchen av en domare som råkar komma från Qatar. Fotbollsvärlden ska säga hejdå till emiratet och emiratet vill säga ”på återseende” till världen.
Det tog ett par år för dem att få VM hit, det tog tolv år att bygga det. Det kostade över två biljoner kronor att fixa vägarna, tunnelbanesystemet, de konstgjorda öarna, lyxhotellen, och hela det där området i Lusail där VM-finalen ska spelas.
Vad fan fick de för pengarna?
Det bästa VM:et någonsin, smackade Fifas president. Och på sätt och vis har han fullkomligt rätt.
Fifa och arrangörerna kan peka på hur bekvämt och smärtfritt det har varit för de som besökt VM (till skillnad från för dem som byggde det). De kan prata om hur kompakt det varit, om dramatiken, om filmslutet turneringen får när Lionel Messi lämnar gräset med eller utan en pokal. Det har varit tryggt, snyggt, välbyggt. Det har varit vänligt, trevligt, friktionsfritt.
Men inte därför. Det är inte därför det här varit det bästa VM:et någonsin.
Qatar vill ha en framtid och kan betala
Ni har läst tusen texter med storögda, halvt klentrogna vittnesmål från vad det egentligen är vi sett här i Qatar. De upplysta skyskraporna, arkitektoniska mästerverk från ett fiktivt universum. Galleriorna, den vulgära extremlyxen, de konstgjorda oaserna, ett Legoland byggt av bitar från en svettig science-fiction-fantasi. Och så fotbollsmatcherna, ljudsatta som konserter, rök och eld och lasershower, digitaliserade in i minsta detalj. Arenor med integrerade kylningssystem och ultrateknologi, hotellrum med utsikt mot planen, VVIP-avdelningar med biljetter för 90 000 kronor per match. Var-system med 42 kameror, bollar med sensorer som gör att vi i realtid kan få veta hur snabbt de rör sig, med vilken rotation.
Men det här är ingen ofattbar värld, ingen konstig eller exotisk dystopi att raljera över eller distansera sig ifrån.
Doha är en exakt ekvation där alla siffror går ihop. Varenda rad stämmer.
För bara några generationer sedan var den viktigaste framgångsfaktorn för en qatarier att kunna hålla andan i två minuter för att kunna dyka efter de finaste pärlorna. Det är en femtio år ung självständig stat som tack vare oljan och gasen kunnat köpa allt de vill mitt i en postmodern industriell revolution. Vad de gjort de senaste åren är att förverkliga modernitetens största fantasi:
Hedonistisk konsumism och varumärken, renhet och bekvämlighet. Fotboll och party, Instagram-content i varje migrantarbetargrävt gatuhörn. Utländska status-universitet som trängs i det enorma Education City (runt arenan där Kroatien slog ut Brasilen).
Världen vill ha show, Fifa vill sälja fotboll, Qatar vill ha en framtid och kan betala.
Och några förlorar, för det är alltid några som förlorar.
Jag tillhör ju de som tycker att det mest fascinerande med fotbollen som rörelse är att den låter oss förstå och se världen, hur den är och vart den rör sig. Om man tycker det så var det här inte en turnering, vilken som helst.
Då var det historiens bästa VM.
Inför VM skickade ju Fifas president och generalsekreterare ut ett brev till alla lag som skulle spela VM, där de bad dem att låta turneringen handla om fotboll och bara fotboll.
”Snälla, låt inte fotbollen dras in i varje ideologisk eller politisk kamp som finns” skrev de.
Med facit i hand: gick väl sådär.
Qatar har varit ett veritabelt slagfält för idéer och ekonomi, det har inte funnits en kvadratcentimeter av det här mästerskapet som inte varit politisk kamp.
Vi fick kulturkriget kring HBTQi-frågan, ynkryggeriet med One Love-bindlar och aktivisten som sprang in med regnbågsflagga under Portugals match Uruguay. Vi fick en iransk revolution som välde in över gränsen, in i omklädningsrummet och spelarnas munnar när de sjöng eller inte sjöng regimens nationalsång. Inför matchen mot USA fick förbundskaptenen Gregg Berhalter och spelaren Tyler Adams svara på frågor om allt från strukturell rasism i USA till USA:s militära närvaro i Persiska viken eller visumtvånget för iranska medborgare i USA.
Vi fick bilderna av västeuropeiska politiska ledare som med en hand slöt affärsavtal för miljarder med Qatar medan de höll upp andra handen och visade sin regnbågsbindel, som en perfekt bild av hur väst hävdar sin moraliska överhöghet så länge som den inte pajar affärerna.
Vi hörde Neymar lova Bolsonaro en speciell målgest, men såg Lula-supportern Richarlison göra målen, inför ett land där hälften bär gula landslagströjor som annekterats av högern och andra halvan bär blå landslagströjor som motreaktion.
Vi såg, som alltid när Nordafrika eller Mellanöstern får världens uppmärksamhet, se Palestinas flagga överallt. Tunisiens och Marockos spelare firade sina segrar med den, supportrarna tapetserade Dohas gatubild med den. Samtidigt vittnade israeliska journalister om hur de blivit trakasserade när de försökte bevaka VM.
Vi såg storserbiska Kosovo-flaggor i Serbiens omklädningsrum, albanska örnar på läktaren, kroatiska krigsflaggor riktade mot Kanadas serbättade målvakt, hatramsor mot Xhaka och Shaqiri när Serbien mötte Schweiz, kroatiska spelare som sjöng sånger av en fascistflirtande nationalist när de firade sin kvartsfinalsvinst.
Det var faktiskt Fifa som började
Vi såg reklamfilmerna där Lionel Messi, Neymar och Pep Guardiola (den gamle katalanske frihetsambassadören) lånade ut sina namn till qatariska staten för några få dollar mer.
Vi kunde se hur Marocko vann matcher, och följderna i Belgien och Frankrike, med polariserade politiska debatter om allt från kulturkrig till integration, från rasism till polisrepression.
Vi hörde Fifa lova ett klimatneutralt mästerskap i ett av de mest expansiva byggena i mänsklighetens historia, en konstgjord oas där det enligt uppskattningar skulle ske 1300 flygresor per dag.
En qatarisk fond delade ut sitt internationella pris till människor som gjort stora insatser mot korruption samma dygn som belgiska medier avslöjade skandalen med misstänkta mutor till EU, där linjer dragits från marockansk säkerhetstjänst till italienska EU-parlamentariker och fackpampar.
Vi såg Marocko charma världen med sin fotboll, sin briljante förbundskapten och sina sånger. För bara något år sedan skrev jag om hur läktarna i Marocko blivit en proteströrelse mot regimen i vågorna efter den arabiska våren, hur de sjöng om en korrupt politisk klass som stulit deras framtid. Nu var kung Muhammad VI ute på gatorna och viftade med samma rödgröna flagga som alla andra, och efter nyår avgörs klubblags-VM i Marocko.
”Snälla, låt inte fotbollen dras in i varje ideologisk eller politisk kamp som finns”?
Kul sagt.
Det var faktiskt Fifa som började.
Det är ett obestridligt faktum att det strider mot Fifas eget policydokument om mänskliga rättigheter, det som Infantino undertecknade för fem år sedan. Det är ett faktum att Fifa var djupt korrumperat när de gav VM-arrangemangen till Ryssland och Qatar, till Vladimir Putin och Emiren.
Organisationen har följt pengarna, de har hängt med den geopolitiska maktsvängningen, för det är vad fotbollen gör.
Vi vet redan vilka som vinner finalen
För tolv år sedan åt dåvarande franske presidenten Nicolas Sarkozy lunch i Élysée-palatset med Qatars emir och dåvarande Uefa-presidenten Michel Platini, ett möte som öppnade dörren för Qatars VM. När Frankrike mötte Marocko i onsdags ekade det i ett möte i korridorerna på Al Bayt-stadion i Doha. Emmanuel Macron mötte PSG-presidenten Nasser Al-Khelaifi, klädd i traditionell thobe-tunika. De log och klappade om varandra.
Macrons Frankrike vann, Al-Khelaifi ska få se sina två superstjärnor Kylian Mbappé och Lionel Messi göra upp om VM-pokalen i Qatar, på Qatars nationaldag.
Ingen gång tidigare har det varit lika tydligt var europeisk fotbolls maktcentra finns: det finns här. Några timmar efter omfamningen på Al Bayt kom generaladvokatens uttalande inför EU-domstolens avgörande i fallet där superliga-utbrytarna Real Madrid, Barcelona och Juventus utmanat Uefas monopol.
Nasser Al-Khelaifi har navigerat sig till en särställning i det maktspelet, varken Uefa eller EU säger nej till att nationalstater ska kunna ta pumpa in pengar i klubbar och rubba tävlingsbalansen. Monopolet har fått skydd, Qatar styr vidare.
I morgon är det final, men vi vet redan vilka som vinner.
Pengarna vinner.
När Gianni Infantino hyllar Fifa och VM så pratar han om siffrorna, om tillväxt, om fler matcher och fler mästerskap och fler miljarder att skicka ut till nationsförbunden. Det ska ingen politik, inget hållbarhetstänk, inga orimliga krav på mänskliga rättigheter komma och störa.
Jag tillhör ju dem som ser ett värde i att den här delen av världen får bli en del av världen, på alla sätt. Att den syns, att vi respekterar deras stolthet över att för en gångs skull vara något annat än karikatyrer utan ansikten. Men narrativet om västs kolonialism, rasism, hyckleri och orientalism är inte ett sätt att blåsa bort kritiken mot Qatar, det gör den inte mindre relevant eller akut. Den skulle bara bli mer trovärdig om väst inte red in i mellanöstern på moraliskt höga hästar, och red härifrån med sadelväskorna fulla av pengar.
Jag tar med mig det som en kampsång
För ett par månader sedan reagerade jag när DN:s politiske kommentator Ewa Stenberg stod i något nyhetsprogram i SVT och sa att det som hänt de senaste åren var att ”ekonomin politiserats”. Hennes poäng var att det blivit komplicerat att göra affärer med Ryssland eller Kina när Ryssland fäller bomber över sjukhus i Ukraina och Kina skickar in kärnvapenplan i Taiwans luftrum.
Man kan invända att ekonomin alltid varit politisk, att det är allt den är. Men visst, i vanliga fall handlar det om klass, att avgöra vem som ska dö av svält och vem som ska flyga privatjet, vem som ska bo på lyxhotell och vem som ska dö när de bygger dem, inte om bomber.
I en av Lars Noréns pjäser (jag minns inte vem eller var, jag frågade honom en gång, men han mindes inte heller exakt) säger en karaktär på ett ungefär att ”Kapitalismens yttersta konsekvens är Auschwitz: en plats där man gör tvål av människofett, där människan förvandlas till konsumtionsvara”. Det är en bild som fäster, i all sin provocerande överdrift.
En ledig förmiddag gick jag till ett av Dohas alla otroliga konstmuséer, muséet för modern arabisk konst. Rum efter rum med oerhörd konst från en annan värld, geometriska skulpturer av Saloua Raouda Choucair, sprakande migrantarbetarmålningar av Faraj Daham, socialrealistiska målningar från oljefälten av Wafika al-Essa. En installation av Kader Attia, en våldsam uppgörelse med det postkoloniala arvet som gör det svårt att andas.
Till slut hamnar jag framför en utställning med den fransk-palestinske konstnären Taysir Batniji – ta honom till ett svenskt museum, det är en order – som får mig att ta kontakt och fråga hur han ser på Palestina-flaggorna och vad VM blivit. Han ställer ut foton av vakttornen på Gaza, skisser gjorda utan bläck på vitt papper, skildringar av sin egen kamp för att bli människa i Frankrike, få ett pass och en bevisad identitet trots att han kommer från ett land som inte finns.
VM har för första gången spelats i arabvärlden, på en ny hemmaplan. Det drogs in i varje ideologisk eller politisk kamp som finns, det visade att fotbollen 2022 inte jagar något annat än sedlar för sedlars skull, oavsett vad det kostar i hållbarhet, trovärdighet, klimat, människoliv.
Det är tillståndet.
I ett rum på Batniji-utställningen finns ett verk som är gjort av tvål. Hundratals gula handtvålar staplade i hög på en träpall. I var och en av dem är en mening ingraverad, med arabiska tecken:
”Inget tillstånd är permanent” står det.
Jag tar med mig det som en kampsång, på väg till världens största fotbollsmatch.