Bank: The dream is over

GÖTEBORG. Från Ryssland, mot Ukraina.

Ett gäng gruppsegrare är hemma för att ladda batterier, mima midsommar och börja skissa på en plan för åttondelsfinalen.

De drömmer inte om att vinna den.

Morgonen efter en av de svettigaste landskamperna i svensk landslagshistoria var det som om tiden vek sig dubbel, som om – för att tala anderssonska – då inte längre fick vara då, nu inte längre nu.

Från hemmaplan kom nyheten att Björn Wesström bestämt sig för att lämna in sitt stämpelkort i AIK, och det var speciellt att notera det inifrån landslagsbubblan. Det finns ingen okontroversiell, kritikfri konsensus kring Wesströms arbete i en av Sveriges största klubbar, men det finns all anledning att applådera honom från det här hållet.

När Sverige slet sig vidare från gruppen var det med 4-4-2, försvar och Linje Blå – och Wesström var drivande i att slå ner grundpålarna för det identitetsbygge som rotade AIK hela vägen ut längs Stockholms blå t-banelinje, som på sikt blev en bro från förorternas tonårstalang och in i den svenska senioreliten. Han tog strid för Martin Mutumba, han öppnade dörrar för Robin Quaison, och ett par decennier senare har det påverkat hela den svenska fotbollen. Sverige slog Polen med Quaison och Alexander Isak i anfallet, ett par timmar senare lämnade Wesström AIK.

Då är nu.

Uppvisning i nationell stolthet

Landslaget har flugit hem, spelarna som inte startade mot Polen har joggat sig igenom ett träningspass ute på Hisingen, blickarna har vänts framåt mot Glasgow och åttondelsfinalen mot Ukraina.

Senast Sverige mötte Ukraina i EM.

Och nu är det omöjligt att inte tänka på då, på senast Sverige ställdes mot Ukraina i ett EM-slutspel. Mikael Lustig släppte en Sjevtjenko-nick förbi sig och blev (fjantigt nog) driftkucku, tiotusen eller mer svenska supportrar sjöng på Kievs Olympiastadion, det var en uppvisning i nationell stolthet och en sagolik slutpunkt för spelarikonen Sjevtjenko.

Har det hänt något sen senast?

En invasion, ett krig, sprängda flygplatser, bomber på Donbass Arena, fotbollslag i exil, Krim-kartor på landslagströjan, stridsvagnar och slitningar, öst och väst, och så en historisk plats i utslagningsrundorna av ett stort mästerskap. För nio år sedan var det en ickefråga att Andrij Sjevtjenko talade ryska snarare än ukrainska, i dag finns inte längre några ickefrågor. Allt har hänt.

Allt baserades på drömmar

På den sista presskonferensen inför den där EM-premiären 2012 noterade jag att förbundskaptenen Erik Hamrén använde ett och samma ord exakt tio gånger på fyra minuter.

Ordet var ”dröm”.

Erik Hamrén under EM 2012.

Det var ett svenskt landslag som anfördes av Zlatan Ibrahimovic, en matchplan byggd på drömmar. Peter Wettergren var Sveriges Ukraina-spion, och hade inför matchen hamrat in budskapet att Ukrainas överlägset starkaste hot kom från deras högerkant, från ytterbacken Husiev och vänsterfotssnipern Andrij Jarmolenko – men sedan valde Sverige likafullt att ställa upp med anfallaren Ola Toivonen som vänsterytter. Nästan alla val inför matchen hade offensiv prägel, nästan alla var baserade på förhoppningar och drömmar.

Och här står vi, nio år senare.

Sverige är slutspelsklart, Peter Wettergren är assisterande förbundskapten, Sebastian Larsson svettas vidare till höger på mittfältet och hittills under EM har Sverige varit närmare att åka dit för narkotikainnehav än för bollinnehav.

The dream is over.

Janne går till jobbet

När man pratar med ledarna i Janne Anderssons innersta krets finns det en egenskap hos förbundskaptenen som de lyfter först av allt, högst av allt. De pratar om hans förmåga att stänga ute allt oväsen som ofrånkomligen sprakar runt ett landslag. Det spelar ingen roll vilka missiler, vilka skruvade bollar, som regnar in mot honom. Han tar dem på volley, han bottnar i sin övertygelse, blir det fel så bottnar han i det också. Inget stör.

Nu har han ett par dagar på sig att skissa en matchplan och en laguttagning inför en åttondelsfinal, och det enda jag vet om det är att beslutet kommer att vara helt och fullt hans. Skrik om roligare val, kräv petningar och offensiv satsning – det kommer inte att tränga in genom det där halländska membranet. Andersson går inte på vatten, han går till jobbet.

Varför kommer Sebastian Larsson att spela mot Ukraina? Förbundskaptenen har en favorithistoria om honom, som är mer än en anekdot. När Sverige mötte Färöarna på bortaplan flöt allt på enligt plan, de hade gjort 4–0 före paus, uppdraget var utfört och Andersson kallade till sig sin lagkapten.

– Ta det lugnt, Sebban. Vi leder med 4–0, vi byter ut dig om ett par minuter.

Larsson stod där ute vid avbytarbänkarna och lyssnade. Sedan fick Färöarnas vänsterback bollen, rullade hem den till målvakten och… det är här i berättelsen som Andersson börjar skaka på huvudet:

– Då tar den jäveln en 47-meterslöpning i maxfart för att pressa! Det är helt overkligt!

Det vore rent fel

Ingen svensk supporter drömmer vått om Sebastian Larsson, men be honom springa ett maraton så springer han två. Så han spelar. Mot Ukraina, på andra sidan drömmarna, ser det ut som en självklarhet att Dejan Kulusevski – som inte bara ordnade ett mål mot Polen, utan injicerade egenskaper som saknats i tre matcher – ska spela från start.

Han borde verkligen göra det, jag tycker att allt annat vore märkligt och rent fel. Men obegripligt?

Det vore ju inte det. Den här gången kommer Ukraina att möta ett lag som styrs utifrån rotad övertygelse, realism och egna idéer, snarare än av drömmar och förhoppningar.

De slog Polen, de vann gruppen, de ska spela åttondelsfinal på tisdag.

Drömmarna är målet, de har slutat vara vägen dit.

Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live

Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare