10 lärdomar från Champions League

Uppdaterad 2016-09-16 | Publicerad 2014-12-11

Det bästa från gruppspelet

Dortmunds dubbelansikte, spanjorernas förbannelse – och en berättelse om hur allt som glittrar inte är guld.

Sportbladets Nemrud Kurt har valt ut tio lärdomar från gruppspelet i Champions League.

Följ ämnen
Liverpool FC

Malmös maestro

Nu ska vi inte på något sätt förringa medspelarnas insatser. Vi ska inte förglömma en briljant Adu, en komet-Kiese Thelin eller en mäktig mittfältare som heter Halsti.

Så. Nu har vi nämnt dem.

Då tar vi och berömmer hela Malmö för att de inte vek ner sig, för att de bjöd upp till dans oavsett motstånd, för att de höll så jämna steg hemma mot Atletico att Albert Einstein verkade ha rätt i sitt resonemang om att fantasin kan ta dig längre än logiken.

Okej. Får jag hylla Markus Rosenberg nu? Det går inte att lyfta honom mot himlen tillräckligt mycket. Bollbehandlingen, spelintelligensen, målsinnet och utstrålningen gör honom till den givne frontfiguren i ett MVG-Malmö.

Sex and the City

Sex poäng av sex möjliga. Manchester City kavlade upp ärmarna, grep den klassiska kritan och skrev det allra viktigaste kapitlet i sin Champions League-saga.

Visst att vi ur engelska glasögon kan läsa om  drömmål från Alexis Sanchez, Lukas Podolski och Aaron Ramsey, eller ett blå tåg som tuffar vidare mot tyngre destinationer, men Citys uppryckning överglänser Arsenal och Chelsea.

Mot Bayern Munchen borde man ha förlorat, men vann. Mot Roma fick man inte förlora, och vann. Båda gångerna tog man tre poäng utan Yaya Toure.

Vill vi vara elaka kan vi påstå att City är ett bättre, mer balanserat fotbollslag utan ett mittfältsmonster som gör allting på egen hand. Vill vi hålla oss diplomatiska kan vi konstatera att den ljusblå lärdomen lyder:

Räkna inte ut Manchester City. Inte förrän det är slut. Inte längre.

Touché

Simon Mignolet rörde bollen 22 gånger i första halvlek i Liverpools ödesmatch mot Basel. Det är fem bolltouch fler än engelsmännens anfallare Rickie Lambert.

Så enkelt kan vi uttrycka det. Frågan är vad Liverpool hade så förbannat svårt med.

Det går att berömma Basel för sin långsamma, långsiktiga strategi att arbeta sig fram till ett slutspelssafari med europeiska elefanter. Å andra sidan borde förstås Liverpool ha kunnat avfärda en schweizisk ligamästare hemma på Anfield.

Lita på att kritiken mot tränare Rodgers kommer att hagla, lita på att legendaren Grobbelaar lär fortsätta sticka Mignolet med vassa armbågar. Men… Jag gillar Rickie Lambert för mycket. Hans blod är Liverpool-rött sedan födseln. Ge honom bollen oftare. Låt honom röra den.

Allt som glittrar är inte guld

Cristiano Ronaldo och Lionel Messi fortsätter att fäktas om fotbollstronen. De har gjort tidsepoken och guldbollarna till sina egna, men trots alla magiska moment finns en annan spelare som glittrar klarast.

Skytteligaledaren i Champions League heter varken Messi eller Ronaldo, utan Luiz Adriano och spelar i Shakhtar Donetsk.

Det betyder nog inte särskilt mycket i det långa loppet, men för de som älskar att leva i nuet är Luiz Adriano mannen att beundra.

Gruppspelet blev hans stora scen och höjdpunkten kom mot BATE Borisov. Fem fullträffar i en fantastisk föreställning. Han kan fäktas, han också.

Dortmunds dubbelansikte

Jurgen Klopp är karismatisk. Han har skapat mycket ur lite, sprungit i motvind, förlorat nyckelspelare som luckrat upp portar till pokalerna. Har den moderna fotbollens verklighet slutligen kommit ikapp honom?

I längden är de största klubbarna omöjliga att rubba så länge bankkontot är större. Det förklarar visserligen inte att Borussia Dortmund ligger på undre halvan i Bundesliga, men faktiskt varför gapet till Bayern Munchen blivit större och inte mindre.

Då snackar vi Tyskland. Ska vi snacka Europa i stället?

Dortmund har visat upp ett helt annat ansikte i Champions League. Gruppseger före Arsenal, säkert avancemang till åttondelsfinalen. Klopp har ju inte bara karisma. När han drar på sig CL-kostymen andas hela klubben klass och kvalitet.

Spanska fyrans förbannelse

Real Madrid och Barcelona stormar som vanligt mot semi…åttondelsfinalerna, men medan Atletico Madrid också börjat lära sig den vägen finns faktiskt ett fjärde lag från Spanien.

Det gör det alltid. Det glömmer vi ofta. Det finns en anledning till det.

Athletic Bilbao lämnade finrummet utan att ha fått igång motorerna och skickas nu in i samma förlorarfängelse som andra förbannade fyror.

Där finns Real Sociedad och där finns Villarreal, där finns Malaga och där finns ett mönster som tyder på att de spanska ligafyrorna drabbats av en och samma förbannelse.

Se upp, Sevilla. Fly fjärdeplatsen medan ni kan.

Bytena som Gud glömde

Atletico Madrid bygger vidare på fjolårets framgångar, men åker man upp till Turin för att spela på Juventus Stadium finns ingen anledning att riskera någonting.

Möter man dessutom ett fotbollslag som floppat med Europa-kniven mot strupen finns ingen anledning att ens behöva riskera någonting.

Juventus mot Atletico. 0-0. Båda lagen vidare. Föga förvånande.

Mario Mandzukic nickade lite lätt, Arturo Vidal vann bollen lite halvhjärtat, Andrea Pirlo slog frisparkar… Nej, han är ett undantag. Alltid. Han slog dem som vanligt.

Men Max Allegri och Diego Simeone? Jo, männen vid sidlinjen visste vad som behövdes och gjorde det som behövde göras. Hur? De gjorde ingenting alls.

Antal byten: noll. Ovanligt. Inte oväntat.

Totti per tutti

Inför ett av de där många landslagsmästerskapen där Italien hoppades på den romerske prinsen trycktes tröjor med ett tydligt budskap:

”Totti per tutti”. Totti för alla.

Tio år senare stack en evig 38-åring på djupet och chippade in sig i Champions Leagues rekordböcker. Han passerade Ryan Giggs som den äldste målskytten i turneringens historia, och där och då såg Roma ut som säsongens dark horse i kampen om bucklan.

Nu blev det inte så. Nu var Totti läskigt blek i går.

Men efter slutsignalen var det inte Manchester City-fansen som hördes högst på Stadio Olimpico. Romas södra kurva lyfte halsdukarna, höjde rösterna och sjöng så det skakade.

De sjöng för alla. De sjöng för Totti.

Franskt fyrverkeri

Ett uttjatat begrepp, en urvattnad ordvits – men vi drar till med den ändå.

Monaco sprang in i Champions League utan Radamel Falcao och James Rodriguez, och efter fyra omgångar hade man gjort ett ynka mål, inprickat hemma mot Bayer Leverkusen i den allra första matchen.

Till slut tände man ett  FYRverkeri (uttjatat, urvattnat…) över Frankrike och blickade mot skyn.

Champions League är en turnering där de största stjärnorna glittrar, där de svåraste matcherna spelas. Du går inte vidare om du gör fyra mål på sex omgångar. Monaco-mannarna ryckte på axlarna. Sedan gick de och vann gruppen. Med fyra mål. På. Sex. Omgångar.

Real magic

Jose Mourinho är rubriker och trippeltydiga resonemang. Carlo Ancelotti är harmoni. Ren och skär harmoni. En likhet, då? Visst.

Säsongen 2011/2012 gick Mourinhos Madrid igenom gruppspelet med idel segrar. I år upprepade Ancelotti bedriften.

Det gnistrar om Real. Benzema, Bale, Ronaldo och James bränner sönder sina motståndare med högerfötter och vänsterfötter, med skärpa och sjuhelsikes kvalitet i varenda spelmoment.

De regerande mästarna ser mer och mer ut att kunna försvara Champions League-pokalen, men har man en spelare som står på 23 ligamål efter en tredjedel av säsongen är det inte så konstigt.