Nya ”Nadeshiko Japan” vill starta ny framgångsera

Uppdaterad 2019-06-14 | Publicerad 2019-06-10

2011 gjorde de en resa från ett liv i medieskugga till att bli en hel nations största glädjeämne.

2016 tog en framgångsepok slut i ett misslyckat OS-kval.

I kväll (måndag), tre år senare, inleder ett nytt ”Nadeshiko Japan”, med ny ledning, nästa VM-resa – och även en ny framgångsera?

Det var det stora samtalsämnet inför det asiatiska OS-kvalet 2016.

Homare Sawa, 2011 års bästa fotbollsspelare i hela världen och den solklara symbolen för det japanska damfotbollslandslaget, hade valt att avsluta sin fotbollskarriär. Det var ett väntat beslut, men likväl var det ett steg mot en ny framtid för det japanska damfotbollslandslaget. Nadeshiko Japan, som laget kallas i folkmun, skulle göra det som förväntades och säkra en plats i ett nytt mästerskapsäventyr. Men utan sin ikon. Utan den drivkraft som låg bakom en fotbollsboom som saknade motstycke i historien.

En poäng på de inledande tre kvalmatcherna beseglade Japans överraskande öde. Australien och Kina fick spela OS-fotboll i Brasilien och Rio de Janeiro den sommaren för tre år sedan. Japan fick det inte.

Det var slutet på en era.

En era som hade satt japansk fotboll på världskartan.

I efterdyningarna av katastrofen

I mars 2011 drabbades Japan och Tohoku-regionen av en stor jordbävnings- och tsunamikatastrof, där hundratusentals människor utsattes. Några månader senare, – i en tid då hela landet fortfarande var i chocktillstånd i efterdyningarna av katastrofen – lyfte ett plan med siktet på Tyskland och fotbolls-VM. Ett tiotal journalister var på plats när det japanska landslaget lämnade flygplatsen i Nagoyaförorten Tokoname. Den japanska fotbollen hade redan då haft ett uppsving efter en mörk period i början av 2000-talet, men likväl var det fortfarande ett lag långt ifrån de inhemska mediernas och den japanska allmänhetens rampljus.

Det var ett okänt landslag – men det var en enad grupp med ett bestämt mål.

Att i den mån de kunde göra det med hjälp av fotbollen, ge det katastrofdrabbade landets invånare en liten, liten, ljusglimt i en tragisk vardag som raserats av faktorer ingen kunde påverka.

Vad det japanska landslaget därefter åstadkom genom sitt skrällartade VM-guld i Tyskland sommaren 2011 är ett av de tyngsta kapitlen i den japanska idrottshistorien.

– Det finns inte mycket vi kan göra för att direkt hjälpa människorna som lider efter jordbävningen. Men vi kan uttrycka oss genom fotbollen, och på så sätt kan Nadeshiko ge ett litet bidrag för de drabbade människorna, sa anfallaren Shinobu Ohno inför semifinalen mot Sverige, som vanns efter en överlägsen uppvisning i passningsskicklighet och fotbollskvalitet.

Mottagningen på Narita-flygplatsen efter guldet visade att laget hade uppnått sitt mål – att skänka ett katastrofdrabbat land en ljusglimt och en stolthet. Landets dåvarande premiärminister Naoto Kan prisade laget med folkets hedersutmärkelse med motiveringen att de visade "modet att bekämpa motgångar och att röra befolkningen med sin uttrycksfulla spelstil".

Det japanska landslaget blev Nadeshiko Japan med hela folket.

Japans praktnejlikor

Lagets smeknamn var från början ett namn som togs fram för att väcka intresset och passionen för damfotbollen i landet. Yamato Nadeshiko, den japanska termen som symboliserar den japanska idealkvinnan, valdes att bli landslagets symbol. Ett ideal som innefattar ett godhjärtad och stillsam skönhet och elegans kryddat med ett omutbart självförtroende och en orubblig viljestyrka. Eller ordagrant översatt till svenska, Japans Praktnejlikor.

Smeknamnet Nadeshiko Japan blev inte bara en PR-kupp. Det japanska landslagets konstanta ödmjukhet utåt, kombinerat med deras nätta, snabba och vägvinnande passningsfotboll symboliserade det tystlåtna och subtilt vackra. Deras kämpaanda, målmedvetenhet och mod stod för den rosa nejlikans viljestyrka och passion.

Nadeshiko Japan levde inte bara upp till liknelsen med idealet Yamato Nadeshiko.

De personifierade idealet.

Och den 1.64 meter långa mittfältsvirtuosen som personifierade laget var Homare Sawa.

– Om ni har det tufft, följ mig. Jag kommer stå där framför er, och ge allt jag har för att leda er.

Orden är just Homare Sawas. Tidpunkten är inför en av matcherna i VM 2011. Ett citat som egentligen räcker för att beskriva vad Homare Sawa betytt.

Den då 32-årige mittfältaren var redan då den starkast lysande stjärnan i ett väloljat kollektiv. Hon var stjärnan, drivkraften och katalysatorn i Nadeshikos passningsbaserade och tekniska fotboll. Det var stjärnan som hade spelat på den största världsscenen i den amerikanska proffsligan, innan hon valde att flytta hem till Japan för att agera pionjär för damfotbollens framfart. Inför VM 2011 var hon redan en ikon för den japanska damfotbollen. Att hon skulle bli en ikon för ett helt land kunde inte ens hon själv drömma om. När hon slängde sig fram och skarvade in 2–2 bakom USA-keepern Hope Solo i VM-finalen lade hon grunden till det som skulle bli ett VM-guld efter straffar. Hon sköt sig själv till ett kändisskap i sitt hemland som ingen annan damfotbollsspelare någonstans i världen någonsin haft. Att hon skulle vinna Ballon d'Or före storheter som Marta och Abby Wambach var nästan väntat.

Homare Sawa hade blivit en megastjärna. Förgrundsfiguren för en nystartad framgångsepok.

Tecknen som ledde till fiaskot

Även om det inte blev fler guld på världsscenen, spelade det japanska landslaget både OS-final året därpå 2012, och därefter tre år senare en ny VM-final. Lägg därtill landets första asiatiska mästartitel någonsin 2014. Japan ansågs som ett av de bästa lagen i världen. Med en egenodlad och särpräglad spelidé som förbundskaptenen Norio Sasaki aldrig gick ifrån.

Men redan i VM 2015 fanns tecken på att den japanska praktnejlikans blomstertid närmade sig sitt slut. Homare Sawa hade kommit till åren och hade blott spelat sporadiskt i landslaget inför 2015 års VM. I startelvan var hon långt ifrån självskriven, och långt ifrån den drivande motor som hade tagit Japan till bragden i Frankfurt. Lägg därtill en defensiv som väckte många frågetecken, och som exponerades å det grövsta i finalförlusten mot USA.

Sawas beslut att lägga skorna på hyllan var ännu ett tecken. Men det var i kvalet inför OS i Rio de Janeiro 2016 som alla illavarslande tecknen tillsammans bildade ett ord som innebar ett grovt uppvaknande från en flerårig sagolik dröm.

Ordet var omstart.

Så fort den sista betydelselösa matchen mot Nordkorea hade spelats berättade förbundskaptenen Norio Sasaki att han lämnar sin post. En avgång det japanska fotbollsförbundets president Kuniya Daini redan tidigare hade förespråkat, med motiveringen att man direkt behövde få in ny och frisk luft i laget inför hemma-OS i Tokyo – som där och då var fyra år bort.

När den avgående förbundskaptenen då fick frågan vilka matcher han såg som höjdpunkter i karriären så var svaret överraskande.

Inte VM. Inte OS.

Det var två vinster mot Nordkorea. En som 2008 startade hans tid som förbundskapten. En annan som satte punkt för den i ett OS-kval som redan var avgjort.

– Att mitt lag gick ut och kämpade på det sätt de gjorde i de två matcherna. De två insatserna är skatter jag kommer att ha med mig i resten av mitt liv, sa Norio Sasaki innan han lämnade presskonferensen och gick vidare. Likt hans lag mot en ny framtid.

Ung och rutinerad mix

Nu är den framtiden här.

När Japan går ut på Parc des Princes gräsmatta för sin VM-premiär mot Argentina så är med en ny, ung trupp där hälften av de 20 utespelarna är 22 år eller yngre. Blott tre är 30 år eller äldre.

Fyra av spelarna i truppen var med förra året när Japan, för första gången någonsin, vann U20-VM.

Bara det är en indikator på att det nya japanska landslaget inte är i Frankrike för att se och lära.

Förbundskaptenen Asako Takakura, som blev landets första kvinnliga förbundskapten någonsin när hon tog över den rosa nejlikans stafettpinne 2016, har i lugn och ro, sakta men säkert, fått bygga det nya japanska landslaget.

Ett landslag som, trots allt, fortfarande har flera tydliga spår av framgångseran i början av decenniet.

Lyonstjärnan Saki Kumagai var lika viktig då som hon är nu, må så vara att hon hunnit etablera sig även klubblagsmässigt på den absolut största världsscenen sedan dess. Mittfältaren Mizuho Sakaguchi är även hon en viktig komponent fortsatt. Försvarsspelarna Aya Sameshima och Rumi Utsugi samt anfallaren Mana Iwabuchi likaså, för att fortsätta ge exempel.

Alla var de med i uppgången. Alla var de med i fallet.

Nu vill de vara med och bygga upp ett VM-guldkompatibelt lag ännu en gång.

Detta för ett land som, gång på gång genom historien, visat att de alltid kommer tillbaka.

Källor: Bland annat Time, CNN, Japantimes, taiken.co, NHK, Sportsnavi och Fifa.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.