Fagerlund: Måste sluta älta det gamla

Tårarna är torkade, klubbadresserna flådigare. Kaptenen starkare.

Sverige är redo att glömma det gamla och blicka framåt mot en ny final.

Det har gått 1,5 månad sedan den där kvällen i Yokohama.

Hur många synonymer finns det egentligen till ”antiklimax”? Det blev ett snopet slut, utebliven höjdpunkt, en matt upplösning.

Främst minns jag tårarna. Det var inte som att de svenska spelarna klev ut i journalistzonen efteråt och småsnyftade. Det hulkades, grimaserades och gjordes hjärtskärande försök att formulera meningar genom besvikelsen.

Den som troligtvis kände allra mest tycktes mest orubblig. Caroline Seger lät sig omfamnas ute på planen, tydligt knäckt av ett missat sagoslut. När kaptenen sedan stod framför oss och besvarade frågor var luften fortsatt emotionellt tung men också proffsigt förnuftig.

Asllanis kritik inte konstig

Sverige skulle och borde ha vunnit OS-finalen mot Kanada. Men det är inte som att landslaget så här sex veckor senare i Bratislava börjar om från noll.

16 av 25 spelare i VM-kvaltruppen spelar inte i damallsvenskan. En titt på klubbadresserna säger mycket om vår samtid: Att spanska och italienska storlag satsar och att Frankrike och Tyskland fortsätter leverera seriösa deltagare. Att engelska WSL är mäktigare än någonsin.

800,000 tittare satte på BBC lagom till avsparken mellan Everton och Manchester City häromveckan. Det blev därmed den mest sedda klubblagsmatchen mellan två damlag någonsin på brittisk tv, enligt Telegraph.

De svenska bidragen var tre (Nathalie Björn, Anna Anvegård och Hanna Bennison i Everton) och hade kunnat vara fyra (om Filippa Angedahl funnits med i Citys trupp).

Inte konstigt att Kosovare Asllani återigen vädrade sin gamla kritik mot en damallsvenska som hamnar efter. En gång i tiden var Sverige pionjären på klubblagssidan, nu springer den ena stora fotbollsnationen efter den andra om.

Det är inte särskilt märkligt. Shejk Mansour, frontägarfigur för Man City, har ett nettovärde på runt 200 miljarder kronor. En enda procent av klubbens budget hade inneburit astronomiska förutsättningar för vilket damallsvenskt lag som helst. Nu fick Angeldahls gäng visserligen inte med sig resultatet senast men tillhör ändå Big Three (Chelsea, Arsenal, Man City) som ibland omnämns som Big Four (Man Utd då inkluderat).

Lägg därtill Everton, Aston Villa, West Ham och till och med Brighton. Det är knappast några småklubbar vi har att göra med här. Häcken kan komma att överraska i Champions League-spelet men hamnade i en tuff grupp med Hanna Glas och Sofia Jakobssons Bayern München samt Lyon. Den enkla men bistra slutsatsen är att underlaget inom svensk fotboll tyvärr inte är tillräckligt bra för att orka hänga på.

Visade en oerhörd styrka

Fördelen med att ha svenska spelare utspridda i världens största klubbar är givetvis att de genom högklassig träning och coaching blir bättre på fotboll. Vilket i sin tur leder till ett bättre landslag.

Med hjälp av denna bas, ihop med en av världens främsta tränarduos i Peter Gerhardsson och Magnus Wikman, kan man uppnå stora saker. Som att ta VM-brons och OS-silver.

När Caroline Seger slutligen reste sig upp från Yokohamas gräs den där fuktiga augustikvällen bidrog hon med ytterligare en viktig komponent. Det är en oerhörd styrka att kunna räta på ryggen och samtidigt inte skylla sina misstag på någon eller något annat.

Att de sörjde ett missat guld så intensivt är talande för detta lags ambitioner. Att 36-årige Seger fortfarande är kvar - och att både hon och övriga spelare skrattar och ler igen - visar att det går att blicka mot en ny chans, en ny final. I stället för att älta det förflutna.

Lina Hurtig, Olivia Schough and Caroline Seger efter strafförlusten mot Kanada i OS.

Allsvenska sillybrevet med Daniel Kristoffersson

Missa inga heta fotbollsnyheter – I detta nyhetsbrev ger Sportbladets Daniel Kristoffersson dig veckans hetaste nyheter, rykten och intervjuer från Allsvenskan.