Uppdraget OS-medaljer – saknade bana och ishall
Talangerna berättar: Fanns ingenting för oss där
Publicerad 2026-02-05 00.01
VAL DI FIEMME. De var två av atleterna som skulle säkra ett svenskt medaljrekord här på OS 2026.
I dag är ingen i deras respektive gren från satsningen Olympisk offensiv kvar inom idrotten.
– Det fanns ingenting för oss där och då, säger Wilhelm Ekensskär.
Via någon som kände någon hamnade Lovisa Ewald och hennes kusin 2018 på en skeletonuttagning. Dagar senare var hon ett svenskt OS-hopp.
Förbundets förhoppning med testet i Lillehammer var att hitta framtida förmågor till ungdoms-OS 2020, och Ewald visade sig snabbt vara en alldeles särskilt talang.
– Jag hade precis slutat med truppgymnastik och åkte egentligen bara med för att prova. Men det är inte så stor bredd på skeleton i Sverige så det blev snabbt fokus på mig och min kusin. Då blev vi kvar där.
Det var därefter inte bara i backen det gick undan.
Sexa på ungdoms-OS
Trots mer eller mindre obefintliga resurser och med det bristande träning i bana lyckades Tyresö-tjejen placera sig som sexa på ungdoms-OS i Lausanne 2020 och tio månader senare valdes hon ut som en av talangerna till satsningen Olympisk offensiv, ett riktat initiativ med målet att Sverige ska bärga 20 medaljer i OS 2026.
– Där någonstans började satsningen ta fart.
Redan året efter deltog hon i ungdoms-VM och debuterade i världscupen för seniorer. Tack vare SOK kunde Ewald få hjälp i sin satsning av en fyscoach samt en friidrottstränare och 2021 fick talangen också en specialbyggd kälke.
Det hoppades svensk idrott skulle räcka för att utmana världseliten med sikte på OS 2026.
Men kälken blev aldrig använd. I stället valde Lovisa att lämna idrotten.
Ingen kvar från talanggruppen
I Trollhättan hittar vi en annan supertalang från den svenska OS-satsningen. Wilhelm Ekensskär fann kärleken till hastighetsskridsko som tolvåring och bestämde sig omedelbart för var han skulle.
Tillsammans med sju andra skrinnare var planen att Olympisk offensiv skulle hjälpa honom dit.
– I skridsko är det ett enormt steg att gå från junior till senior så det här var en grym möjlighet. Att få det stödet med en grupp, ledare och tränare var helt fantastiskt.
Skrinnarna fick inga personliga ekonomiska bidrag, men ledarresurser, läger och resor betalades. Fler arbetade därför också deltid vid sidan av satsningen.
Ekensskär uppfattar ändå åren i Olympisk offensiv som den bästa perioden i sitt liv. Det är i dag tyvärr knappast en beskrivning som delas av Sveriges olympiska kommitté.
Redan 1 januari 2023, tre år innan OS, släppte SOK de åtta talangerna och lade ner hela skridskosatsningen.
– De ville ha resultat och berättade att åtminstone en av oss killar behövde vara på världscupnivå. Men med mycket sjukdomar och annat så blev det svårt. Vi var nära, men inte på rätt sida.
Hur gick det sen?
– Många körde på ett år till men sedan lugnade de flesta ner sig.
Är det någon kvar i sporten i dag?
– Inte från den gruppen. Lite på hobbynivå kanske, men inte mer än så.
Både Ekensskär och Ewald talar med värme om sin tid i den olympiska satsningen. Ingen beskriver något som helst agg mot SOK, eller någon annan idrottslig partner.
Men ur ett sportsligt perspektiv är det ändå relevant att försöka ta reda på vad som gick fel.
Satsade SOK på fel talanger – eller på fel sätt?
Stängde träningshallen
Wilhelm Ekensskär berättar hur skridskosatsningen hamnade på fel ort. Alla talanger beordrades att inkvartera sig i Göteborg men kort efter beslutet stängdes isen i staden för renovering.
– Det fanns ingen is och det var dessutom en storstad vilket gjorde allt lite dyrare. Det blev för krävande för oss, säger 27-åringen och jämför med skidskyttet där Sverige haft större lycka.
– De har allt som behövs i Östersund. Men för skridsko i Göteborg fanns det ingenting just då.
Ekensskär beskriver också träningsmetoderna som omoderna, och berättar att gruppen tryckte på för att få en förändring.
– Det var mycket skogshuggarträning men det finns smartare sätt att göra det på. Vi försökte få igenom det men då blev det dåligt till slut. Jag var nere och hälsade på Wolfgang (Pichler) häromveckan och då sa även han att metoderna var lite gammaldags. Han sa att han aldrig sett någon träna så hårt som vi gjorde den perioden.
Ekensskär säger att åkarna fick gehör under satsningen sista år, men att allt lades ner innan de hade en rimlig chans att utvärdera resultatet av förändringen.
Lovisa Ewald är inte lika säker på vad svensk idrott kan lära av hennes öde. Men hon har ledtrådar.
Hon beskriver hur avsaknaden av en bana i Sverige är ett stort problem även för skeleton och att möjligheten att träna i backe därför kräver enorma uppoffringar både ekonomiskt och tidsmässigt.
– I princip hade det krävts att vara på resande fot hela vintrarna.
Men den största utmaningen i mindre sporter menar hon är att få unga atleter att förstå vad det ger sig in på när de väljs in i en satsning.
– Jag kom från väldigt lite erfarenhet inom min sport och lärde mig fortfarande grunderna när den här satsningen plötsligt kom in som en extra del. Allt kom utan att jag fullt ut hade förstått om det här var något jag ville satsa mot. Det kanske är skillnad mot en idrottare som tävlat i sin sport sedan tio års ålder och kanske länge haft ett fast mål att sträva mot. Då tror jag det är en jättestor möjlighet att få vara med i en sådan här satsning.
”Trodde inte på mig själv”
För Ewald blev satsningen ytterligare en faktor i en redan för henne ny och svårförstådd värld.
– Jag hade nog inte ens greppat vad jag kunde göra inom skeleton men många trodde på mig och även Wolfgang snackade om att han såg att jag kunde gå långt. Många hade verkligen hopp om en OS-plats 2026, och jag är jättetacksam för alla som trodde och satsade på mig, men det var nog mest till slut att jag inte hade samma tro på mig själv.
Var det en fråga om självförtroende?
– Jag vet inte. Jag hade det bara inte i mig att göra en sådan satsning. Jag kom från ingenstans och i mitt andra åk i ungdoms-OS var jag ändå tvåa i världen. Då hade jag tränat i 1,5 år och kunde ändå slå mig in i världstoppen. Det är svårt att förklara det här, men jag har i dag enorm respekt för de som är elitidrottare för det krävs så jävla mycket.
Kände du press?
– Ja, absolut. När folk började lägga sin energi på mig i SOK och alla andra runtomkring. Eftersom sporten är så liten i Sverige var det till sist också bara jag kvar, så då var allt fokus på mig. Men det var också kul att folk trodde på mig.
Dök upp under OS i Paris
I dag tackar Lovisa Ewald skeletonsatsningen för många varma minnen och erfarenheter som ledde henne till ett nyfunnet intresse för styrketräning. I vår ska hon också åka Vasaloppet.
Wilhelm Ekensskär valde i sin tur att även han ge skeleton ett försök efter att skridskodrömmen dött – även det på inrådan av Wolfgang Pichler och delvis dokumenterat i Sportbladets reportage om Sveriges senaste skeleton-initiativ.
Under OS 2024 dök han sedan upp på mountainbike-tävlingen – men i publiken efter att själv ha cyklat hela vägen ner från Trollhättan till Paris.
– Jag provade skeleton eftersom man ju vill testa alla möjliga vägar och Wolfgang sa att jag som är stor skulle glida fort. Men i dag har jag hittat ett bra jobb i stället och känner att jag får utlopp för sjukt hårda grejer på andra sätt i stället. Som att cykla till Paris.
Båda hoppas också att Sveriges olympiska kommitté ska fortsätta sina satsningar, men pekar på att det finns saker att justera.
”Tanken kan göra lite ont”
Lovisa Ewald varnar för att dagens bidrag till idrottare i små idrotter sannolikt är för små. Wilhelm Ekensskär pekar också på det ekonomiska som en stor utmaning, men för honom blev slaget när pengarna försvann det dödliga.
– Man hade ju kunnat ta eget ansvar och fortsätta även efter Olympisk offensiv, men då stod vi plötsligt utan något stöd alls och behövde fixa allt själva. Då blev det övermäktigt och därför backade många ur. Men man hade kanske kunnat fortsätta i mindre omfattning eller något sådant, och den tanken kan göra lite ont, men det går inte att veta hur det hade gått heller.
Hans sista ord ska dock inte missförstås som bitterhet.
– Jag ändå sjukt tacksam för alla coola människor jag fått lära känna, som Wolfgang och skidskyttarna och så. Många föräldrar säger ju att ”fan, skaffa ett jobb eller en utbildning i stället för att satsa på det där” men att ha olympisk offensiv på kvittot är nog det allra bästa jag kan ha på mitt CV.
Hur märker du det?
– Det är samma tänk inom idrotten som inom industrin, där jag i dag bygger flygplansmotorer. En grupp som jobbar mot ett mål, och kan du då arbeta hårt och strukturera din vardag är det en enorm fördel. Så att vara med i Olympisk offensiv var nog den bästa utbildning jag kunde få, och ledde också till det här jobbet. Så kan du göra något, uppmana folk att idrotta mer. Gör det!
OS-hockeyn närmar sig med stormsteg – ta ut ditt lag i Dream Team OS 2026
| Medaljöversikt | Totalt | |||||
|---|---|---|---|---|---|---|
| 1 |  Norge | 6 | 2 | 4 | 12 | |
| 2 |  Tyskland | 3 | 2 | 1 | 6 | |
| 2 |  Sverige | 3 | 2 | 1 | 6 | |
 Full översikt på Sportbladet Live | ||||||