Vi är många som tänker på dina bragder, Per
En söndertrasad höft och en fotskada. Mil av våta myrar. En bloddopad spanjor. Det är sådant man kämpar mot.
Nu är motståndet ett annat och det sista vi behöver inbilla oss är att Per Elofsson går sitt livs skidlopp där i sjuksängen.
Ta bara hand om dig. Vila.
1989 är Per Elofsson tolv år och kommer på plats trettiotre i Kalle Anka-cup. Året efter blir den nyblivna tonåringen trettiofyra.
Ni som gillar raka historier, resor från garageport till centercourt, har inget att hämta i den skumpfärd som är Elofssons liv. Den sträcker sig från Röbäck till Lycksele, från Asiago till Nagano, från Lathis till Val di Fiemme, från helvetestratten till stjärnorna och hela vägen tillbaka till Röbäck, till en villa ett par hundra meter från barndomshemmet.
Vinner mot Dählie i premiären
Per är inte bäst som barn. Inte snabbast som förstaringare på skidgymnasiet. Ändå står Björn Dählie, tidernas främste manlige åkare, 1997 och nickar imponerat åt den träningsglade svensken.
I honom ser han sig själv som ung.
En vinter senare kommer Dählie tvåa i världscupspremiären i finska Muonio. På tio kilometer fritt är han överlägsen Mathias Fredriksson och Thomas Alsgaard, men står sig slätt mot en tio år yngre svensk som gör sin första hela säsong i senioreliten. Per Elofsson vinner med 15 sekunder.
Det blir tolv världscupsegrar under Pers korta men glimrande karriär. Muonio 1998 är den första, femmilen i Holmenkollen 2001 den mest prestigefulla. Han rakar hem tre VM-guld, ett OS-brons och ett bragdguld.
I samlad form ser seniortiden ut som en raksträcka i behaglig utför.
Det är snarare som att funktionären lekt irländsk julafton innan han hoppat upp på spårdragaren.
Ser det positiva i motgång
På sin hemsida skriver Per under rubriken ”positiva bakslag” om sin syn på misslyckanden.
”Du kommer alltid att drabbas av bakslag av skiftande karaktär, knepet är att lära sig att se det positiva i processen”. Normalt kan sådana motivationstal låta flåshurtiga, vad är det för fel med att bara vara svinarg?, men i Elofssons fall bär de på en större innebörd.
För väl uppe på toppen fortsätter olyckorna att rada upp sig. 1999 trasar han sönder ena höften och skinkan mot en sten i Kiruna. Han får syrgas och lämnar Matojärvi skidstadion i ambulans. I OS 2002 tar han rygg på en sprängdopad spanjor, går in i väggen och överväger snart att lägga ner karriären. I sin iver att komma tillbaka blir han fotskadad och angripen av mykoplasmabakterier, men står ändå på startlinjen i VM 2003.
Om han rest sig, dragit någon lärdom av besvikelserna, sett något positivt i processen?
23 februari, i sitt sista mästerskap, vinner 25-åringen guld i den nya grenen skiathlon.
Vi är många som tänker på bragderna
Nu har Per Elofsson drabbats av en stroke, alltså en sorts blödning eller blodpropp i hjärnan, och har vårdats på sjukhus i Umeå. Vi har hört av varandra sporadiskt de senaste veckorna och 41-åringen har fattat sig kort. Han är trött. Orkar inte prata. Vill vila i minst tre veckor.
Och det finns ett språkbruk jag gärna passar mig för nu. När närstående eller offentliga personer sjuknar in är det nära till hands att be dem kämpa. Det är så vi vill se på konvalescenter. Men en sådan uppmaning får lätt en underton av att det är den egna orken och uthålligheten som styr hur sjuk du blir. Vore det sant hade Per Elofsson kutat runt i en myr i detta nu. Fyra OS-guld i prisskåpet därhemma. Inte en stukad fot i karriären. Inte en förkylning, inte ett fall av karies.
Slaganfall är plötsliga och ofta slumpvisa. De slår blint mot 28 000 svenskar om året. Det finns ingen rättvisa i att en av våra förnämsta skidkungar just drabbats, men allt vi kan uppmana honom att göra är att vila.
Sov, Per. Umgås med din familj. Ta hand om dig.
Har du inte ork att tänka på gamla bragder kan du ligga tryggt förvissad om att vi är många andra runtom i landet som gör det exakt i detta nu.