Erik Niva: Ett litet jävla mästerverk

Ibland finns det inget behov av att vara förbannad, ingen egentlig anledning att vara besviken.

Sverige förlorade en landskamp som mest bara kändes som en träningsmatch.

Den här gången kunde det faktiskt vara värt det för att uppleva när Cristiano Ronaldo skrev ny historia på sitt majestätiskt magnifika sätt.

Jag ska erkänna att jag inte trodde att jag skulle gå hem från Friends Arena med ett ljudintryck som starkaste minne.

Men vet ni vad? På en tom arena uppstår ett nästan övernaturligt ljud när Cristiano Ronaldo träffar bollen och skickar iväg den med just den kraftfulla topspinn han söker. När han stegade fram mot den där frisparken räckte det faktiskt med att lyssna; själva bollberöringen var sedan så suggestiv att den pratade, kommunicerade.

Den dova smällen förkunnade på ett definitivt och obönhörligt sätt att bollen var på väg precis dit skytten ville ha den.

Och audiella upplevelsen var ju inte över för det.

”Siuuuu!”

När Cristiano Ronaldo sedan prålade fram längs långlinjen och studsade upp i sitt patenterade segerskutt så visste vi ju vad som väntade – men jag blev ändå lite tagen av den sjujäkla resonans som uppstod när både målskytt, avbytarbänk och läktardelegation stämde in i ett unisont ”Siuuuu!”.

Det är tydligen så det låter när en snubbe gjort sitt 100:e landslagsmål, och det är vi inte särskilt många som kan berätta om.

En enda gång tidigare har det skett i fotbollssportens hela historia, och det var när Ali Daei mustaschade in ett 2–0-mål mot Laos för sisådär en mansålder sedan.

Tiden går, somligt består.

Nästan sju år har nu gått sedan Cristiano Ronaldo rusade runt på just den här planen och gjorde sin allra bästa landskamp – i konkurrens med Spanien-matchen i Sotji – och förmodligen finns det ingen annan människa i världen som härbärgerar lika varma känslor för denna gudsförgätna Friends Arena.

En träningsturnering

Men det svenska landslaget då?

Jo, det är ju klart att det är trist när Blågult förlorar fotbollsmatcher, men den här gången smärtade det ärligt talat inte så värst mycket mer än när vi föll mot Albanien på Qemal Stafa-stadion i februari 2004.

Ni minns inte...? Nä, just det.

Det var en betydelselös vänskapsmatch då, och av en eller annan pandemirelaterad anledning har även Nations League framstått mycket mer som en träningsturnering den här gången än senast.

Och då får det någonstans lov att vara okej att konstatera, att näst intill applådera.

Själva fotbollsmatchen var vansklig att säga sådär väldigt mycket om.

Där Portugal valde att spetsa laget maximalt bytte Janne Andersson ut halva startelvan jämfört med senast. Laget blev klart mer öppet som resultat, och det hade både för- och nackdelar.

Oskarp Alexander Isak

En initiativrik Dejan Kulusevski, en framforsande Ludwig Augustinsson och en ärligt talat rätt oskarp Alexander Isak gav Sverige nya spelvägar och fler offensiva alternativ.

Det nykomponerade laget var mer sårbart för omställningar – och försvarade sig ganska illa på fasta situationer – men gjorde en förstahalvlek som rent kvalitativt var ganska likvärdig med den vi såg i lördags.

Men då förlorade vi på en isolerad situation precis före pausvilan, och nu förlorade vi på en isolerad situation just före pausvilan.

Gustav Svensson är en beundransvärt lojal och uppoffringsvillig arbetshäst, men som 33-åring borde han givetvis veta bättre än att feltajmat kasta sig in i dueller med ett gult kort hängande över huvudet.

För det var ju matchen.

Jag tror faktiskt inte att något landslag i världen skulle ha klarat 45 minuter med 10 man mot detta Portugal, och med tanke på var bollen låg och vem som klev fram mot den så klarade inte Sverige ens 45 sekunder.

Ett litet jävla mästerverk

Den andra halvleken innebar sedan en typ av karaktärs- och strukturtest, men någon riktig fotbollsmatch fanns inte längre kvar.

Vi visste vilka som skulle vinna. Vi visste bara inte hur många fler mål de skulle göra, hur många fler mål han skulle göra.

Ett till blev det, och det var ju ofrånkomligen också ett litet jävla mästerverk i sin svårbemästrade kombination av kraft, finess och precision.

Den här kvällen blev inte vad jag hade tänkt mig – vad jag hade hoppats på – men jag fick i alla fall både se och höra när Cristiano Ronaldo förpassade fotbollar in i nät.

När allt kommer omkring har jag faktiskt ganska svårt att vara så värst besviken över det.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.