Wennerholm: Ett första steg i jakten på Bolt
Armand ”Mondo” Duplantis är världens bästa friidrottare.
Nu har han papper på det.
Han skrev historia när han som förste svensk utsågs till Årets Manliga Friidrottare av det internationella friidrottsförbundet World Athletics.
Men jag ser det bara som ett första steg i jakten på Usain Bolts sex titlar.
Ja, det är ingen dålig lista som Mondo skrev in sig på den här lördagen, då hans namn ropades ut i Monaco.
Världens bästa friidrottare 2020.
Som om vi inte visste det redan.
Och World Athletics Gala avslöjade det väl nästan påi förhand, när de tidigt i sändningen utsåg föräldrarna Greg och Helena Duplantis till Årets Ledare.
Men Mondo var naturligtvis ett självklart val efter hans två världsrekord inomhus och det historiska ögonblick då han seglade över 6,15 i Rom.
Då var även Sergej Bubkas utomhusrekord slaget, ett av de rekord som länge ansågs svårast att slå.
Men det var innan Mondo Duplantis klev in på banan.
Han gjorde det omöjliga möjligt.
Tagit stavhoppet in i framtiden
Han har tagit stavhoppet in i framtiden igen, precis som Bubka gjorde när han dominerade mer än ett decennium.
Bubka tog sitt första VM-guld som 19-åring 1983 och det sjätte och sista i Aten 1997. Samma år han skulle fylla 34.
Men trots det blev han aldrig utsedd till världens bästa manlige friidrottare. Ett pris som delats ut sedan 1988, då Carl Lewis blev historisk som den förste och Florence Griffith Joyner fick priset på damsidan.
Mondo är nyss fyllda 21 och den yngsta vinnaren någonsin.
Och är det något jag är säker på är att han kommer att vinna igen, under en karriär som bör hålla tills han är en bit över 30.
Han har fyra OS framför sig och kommer att vara 32 år när OS avgörs 2032.
Ett år yngre än när Bubka tog sitt sista VM-guld.
Och alla som såg honom segla över sitt senaste världsrekord 6,18 i Glasgow i vintras, vet att det kommer mera.
Att det bara är början på en lång och utdragen världsrekordslakt.
Jag satt där på läktaren i Glasgow i februari och såg honom segla över en ribba han inte var i närheten av. Hur mycket luft det var går inte att säga exakt.
Men det var mycket.
I trakterna av 6,25 och 6,30.
Inte förlorat en tävling sedan dess
Och när jag pratade med Sergej Bubkas gamla tränare Vitalij Petrov i Berlin i somras, såg han inte 6,40 som en omöjlighet i framtiden.
Idag har Mondo Duplantis ingen annan motståndare än sig själv.
Han förlorade den dramatiska VM-finalen mot Sam Kendricks i Doha 2019, där båda stannade på 5,97, men jag tror det var sista gången det hände.
Mondo har inte förlorat en tävling sedan dess och har lämnat alla bakom sig.
Han har mött världsmästaren Kendricks åtta gånger det här året, vunnit alla åtta och med en marginal på 23 centimeter i genomsnitt.
Mondo har spelat i sin egen division.
Sedan finns alltid möjligheten att hans hoppning har förlöst mentala spärrar hos andra som är på väg upp. Det brukar bli en sådan effekt när någon spräcker drömgränser.
Jag pratade med hans pappa Greg om det i somras och han menade att det brukar dra med sig andra, när någon visat vad som är möjligt.
Men just nu finns ingen som ens är i närheten av Mondos nivå.
Inte i någon gren.
Det har World Athletics just skrivit under på.
Men ett tag var jag orolig för att Ugandas Joshua Cheptegei skulle ta hem priset.
Han var den enda allvarliga utmanaren om titeln, med sina världsrekord på 5000 och 10 000 meter. Ja, han satte världsrekord även på 5 km landsväg i vintras, så han var uppe i tre.
Men det var Mondo också, om man räknar hans 6,15 utomhus som ett världsrekord.
Det borde det vara i mina ögon, men numera finns bara ett officiellt världsrekord i stav oavsett om det kommit ute eller inne.
Bara en av friidrottens många obegripligheter, då det är stor skillnad på att hoppa ute och inne.
Och en annan är internationella friidrottsbasen Sebastian Coes obegripliga jakt på ny publik.
Han har varit med och godkänt både de nya superskorna med inbyggd studseffekt och de ljusslingor som hjälpte Cheptegei till hans båda världsrekord.
En ren jippotävling
Det på 10 000 kom dessutom på en ren jippotävling i spanska Valencia, där Cheptegei bars fram i perfekt världsrekordtempo av ljusharen och ett gäng mänskliga harar som hjälpte honom första 5000.
Det går inte ens att kallas tävling.
De största anledningen till att jag oroade mig den här gången, var att kenyanen Eliud Kipchoge utsågs till världens bästa friidrottare i fjol.
Det efter en säsong där han bara gjorde en enda tävling, då han vann London Marathon.
Men han fick priset för att han blev först i världen under två timmar i ett maratonlopp som inte ens räknades som tävling.
Det var ett rent jippo, sponsrat av en brittiks miljardär och skojätten Nike, där Kipchoge hade hjälp av ett gäng harar som hoppade in i loppet vid valda tillfällen och en ledarbil som drog fram honom i ett jämnt tempo.
Det var ett kontroversiellt beslut som också fick massor av kritik, speciellt som det avgjorts ett VM i Doha samma år med många topprestatoner.
Man får vara tacksam för att World Athletics lärt av läxan.