Niva: Uppskattad, men inte riktigt älskad
LONDON. Det finns en skillnad på hur semifinalernas förbundskaptener uppfattas.
Alla älskar Roberto Mancini. Kasper Hjulmand ledde Danmark från avgrunden. Gareth Southgate är den progressiva ledaren hela England behöver.
Och Luis Enrique?
Nä. Det är som att han själv valt att inte vara särskilt populär.
Fest blir det först när man faktiskt vinner något stort.
Luis Enrique kände sig tvungen att förklara det för sin dotter. Hon hade sett sin pappa coacha FC Barcelona till Champions League-titeln i Berlin, och förtrollats av allt firande som följde.
Det var eufori och extas, det var hundratusentals människor på gatorna, det var ceremonier och parader och det var en sån oerhörd lycka som omgav dem.
När segersommaren sedan var förbi och det var dags att börja spela vardagsfotboll förstod femåringen först inte att det var skillnad på seger och seger. Varje gång det var dags att spela fotboll – att vinna en match – tittade hon på sin pappa med förväntansfulla ögon:
– Pappa, blir det fest nu igen?
Nej, upprepade Luis Enrique. Fest blir det först när man faktiskt vinner något stort. Det är bara då du berör folk på ett sätt som kan få en hel stad på fötter, en hel nation i dans.
Dottern lyssnade, men var väl inte stor nog för att riktigt förstå sig på vinsternas nyansskillnader.
Hon skulle heller aldrig få bli det.
Fyra år efter den där Champions League-sommaren gick Xana bort i cancer, bara nio år gammal.
Luis Enrique har aldrig berättat utförligt om det. Han har valt att hålla sorgen inom den snäva familjesfären, snarare än att vända sig mot offentligheten för omtanke och sympati.
Det går att säga att hans vilja har respekterats.
Såhär ett par år efter hans familjetragedi finns det något slående i hur fullständigt osentimentalt Luis Enrique behandlas. Trots att han gått igenom något av det värsta en människa överhuvudtaget kan drabbas av finns det faktiskt inte så särskilt mycket värme gentemot honom i den spanska fotbollsfloden.
Kanske är det så det ska vara. Med all säkerhet är det i alla fall så Luis Enrique själv vill ha det.
Han vill bedömas med samma måttstock som alla andra, kritiseras på samma grunder, och det är såklart en fullt rimlig utgångspunkt.
Frågan har snarare varit om vi ens når dit – eller om behandlingen av honom i själva verket förblivit lite extra snål och knusslig.
Luis Enrique har aldrig varit någon mediegunstling, aldrig gjort sig särskilt omtyckt bland dem som formar opinioner.
Uppskattad för sina framgångar i främst Barcelona, absolut, men inte riktigt älskad. Lite för asturisk för Katalonien, lite för katalansk för Madrid. Alltid mer av en fajter än en lirare, och länge mest känd för att fått näsan knäckt mot just Italien i VM 1994.
Krävande, viljestark och oerhört envis. Fixerad vid ansträngningar och uppoffringar – en sån där kille som kopplar av med Ironman-tävlingar och korsar Saharaöknen med extratyngder på ryggen – och konfrontativ till karaktären.
När han blev tränare tog han strid med Francesco Totti i Rom, utmanade både Xavi och Leo Messi i Barcelona. Då han återvände till jobbet som förbundskapten efter timeouten runt dotterns bortgång så valde han omedelbart att avskeda tränaren som vikarierat för honom, hans egen gamla assistent. Luis Enrique ansåg att han varit illojal.
Oöm, orädd och påtagligt osentimental. Inför den här EM-turneringen petade han Sergio Ramos, tog inte ut en enda Real Madrid-spelare i truppen.
Han är i alla fall... accepterad
Många kan hävda att de inte bryr sig särskilt mycket om alla åsikter därute, att de inte ser jobbet som någon popularitetstävling – men Luis Enrique ger intryck av att både mena och leva det. Han gick in i EM med få vänner vid sin sida, men med en extrem lojalitet inne i den landslagstrupp han prioriterat att bygga upp och forma efter sin egen övertygelse.
Det brukar ju heta att ett fotbollslag ofta är en avspegling av sin tränare, och i ganska hög utsträckning stämmer det inte på detta Spanien.
Spetsen är okaraktäristiskt trubbig, okej, men helheten är både högintensiv, aggressiv och motståndskraftig.
Uppskattat? Lite sisådär.
Redan innan turneringen börjat låg Luis Enriques lag på opinionsminus – något som sedan bara förstärktes av kryssen mot Sverige och Polen – och det har krävts extremdramatiska upplösningar i både åttondel och kvart för att få med sig folket på släpkärran.
Plötsligt är de bara ett par steg från bucklan. Luis Enrique själv är fortfarande inte upphöjd, men han är i alla fall... accepterad, tolererad.
Omtyckt? Omhuldad? Till och med älskad? Inte ännu. Ska det överhuvudtaget kunna bli aktuellt krävs två segrar till.
Fest blir det först när man faktiskt vinner något stort.
Allt om fotbolls-EM 2021 – följ matcherna live
Senaste nyheterna Spelschema Tabeller TV-tider Alla trupper & spelare