Sportbladet sätter plus på skidpremiären
Den nationella premiären är avklarad och världscupen väntar.
Sportbladets skidreporter Petra Thorén summerar helgen och blickar mot Ruka.
Här finns stjärnor av världsklass, ett efterlängtat ljus i mörkret och ett koncept som både är naivt och absurt.
Kliver ur Fridas skugga
Damerna först... Ja, normalt är det så eftersom både topp och bredd på damsidan är imponerande. Men samma vecka som vi firat internationella mansdagen vänder vi blickarna mot William Poromaa, valla-Larrys och stafett-Anettes pojk. Under de senaste säsongerna har han stått i skuggan av Frida Karlsson och gjort det med tålamod och förståelse för uppmärksamheten kring sambon. Sannolikt med insikten av att hans egen tid kommer. Och den är här nu. Bäst av åkarna med fäste (Max Novak stakade och vann) i fredags och snabbast under söndagen på 15 km. 19-åringen disponerade loppet moget, höll nerverna i styr och klarade av att ventilera fritt för att växla upp. Vi brukar säga att en distansmotor är färdigbyggd vid 28 års ålder, då förstår ni att här finns utvecklingspotential.
Vi har de senaste åren genomlidit ett antal tunga herrlopp i världscupen, de svenska stjärnorna som Jens Burman, Calle Halfvarsson och Viktor Thorn har faktiskt fått bära ett ansvar som inte enbart varit deras. Nu kommer William Poromaa in som ett decemberljus i mörkret.
Norska mejlet - bara första den här vintern
I den norska premiären handlade diskussionerna om HUR stort avståndet för Therese Johaug skulle vara till startfältet bakom. I Sverige låg våra förväntningar på distanssidan på duellen mellan Frida Karlsson och Ebba Andersson.
Turbo-Frida och aerob-fenomenet Ebba gjorde ingen besviken. En seger var. Men vad säger det oss inför premiären i Ruka?
Att de kommer kunna utmana i täten och nosa på favoriten Therese Johaug. Men det kommer inte att räcka för seger i minitouren.
Frida Karlsson sliter med en känning i höftböjaren (den viktiga muskeln som delvis för benet framåt), hon är orolig för tjuvsläpp i klassisk stil. Det faktum att hon ska uppför den branta sprintbacken i Ruka i klassisk stil flera gånger är skäl nog att sänka hoppet.
Att Ebba Andersson, som under söndagen, inte var långt efter sprintern Maja Dahlqvist kan förklaras med tre hårda lopp.
Är man norrman väljer man att sammanfatta det som nedan, detta är bara ett av flera mejl västerifrån. Välkommen till skidsäsongen 2020:
”Når Karlsson og Andersson bare er 20 + sek foran sprinteren. Maja Dalquist holder det ikke mot Johaug. Sorry, men det blir enda værre med fellesstart.”
Ska vi pika lite tillbaka så låt oss konstatera att tillväxten i Norge inte ser lika vass ut som den i Sverige. Maja Dahlqvist distansinsats går inte av för hackor, men det är klart att i sprint sopar hon banan med de flesta nu när han lyckats vända trenden. Även de i röda skiddräkter ligger pyrt till.
Vill se mer av Linn Svahn den här vintern
Det blev inte Linn Svahns helg i spåren. Men det är på något sätt alltid läge för Linn Svahn. Hon här en befriande vind i ett annars försiktigt längdgäng. Hon har en uppfriskande personlighet, som vågar tar ton samtidigt som hennes professionalitet allt mer fascinerar.
Efter överträningen som 16-åring har hon målmedvetet format sin bana framåt. Den taktiska finessen finns, den fysiska kapaciteten har kompletterat de explosiva muskelfibrerna. I fredags blev sprintspecialisten fyra i distans, i lördagens sprint var skidorna under fötterna inte konkurrensdugliga. Men om återhämtningen mellan sprintheaten blir som på mellanhöjd i Davos förra vintern, när andetaget knappt var påverkat, blir det nya segrar.
Hon har öst tändvätska på den norska skidsjälen när hon höjt Ebba Andersson och Frida Karlsson till skyarna i helgen och det är en del av spelet.
Jag kan inte vänta på att få se mer av Linn Svahn den här vintern.
Truls, Märta, Moa, Emil, Tilde!
JUNIORERNA! Truls, Märta, Emil, Moa, Tilde... Här finns det spännande framtidsnamn!
Starka Märta Rosenberg var tolva i fredagens klassiska lopp och kom på 15:e plats i söndagens fria stil. Tilde Bångman och Moa Hansson skymtades inte minst i sprinten.
På killsidan var det främst lördagens sprintkval som skakade om. Truls Gisselman blev tvåa och var så härligt avskalad överraskad efteråt. Emil Danielsson stack också upp i sprintkvalet.
När heaten väl avgjordes syntes förstås den fysiska, fartmässiga och meriterande sida som ”de stora grabbarna” som Oskar Svensson och Calle Halfvarsson besitter, men det var gott att se den ungdomliga entusiasmen.
Satsningen på ett juniorlandslag kan bli ett framgångskoncept. Märta Rosenberg och Edvin Anger, stavbrott i helgens sprint, gjorde succé vid Ungdoms-OS i januari där de båda körde hem guldmedaljer.
Ett absurt upplägg av ett naivt Fis
När världen pendemiskakar, när Europas befolkning håller andan bakom sina ansiktsmasker drar Fis, Internationella skidförbundet, ett djupt andetag och landar i det ”friska” upplägget: vinterns världscupskalender kvarstår.
Det kändes oansvarig från start, det känns oändligt mycket värre med dagar till premiären i finska Ruka.
Precis som skidåkarna har jag till Fis rapporterat var jag sovit den senaste veckan, bokat covid-test på måndag och sätter mig i karantän i den finska skogen tills dess att testet vid ankomst också visar ett negativt svar.
Vi gör vad vi kan för att ta vårt ansvar. Den svenska lagledningen minskar sin trupp, skapar bubblor i bubblan. The show must go on, men det kunde skötts på ett annat sätt.
Det finns upplägg som är mindre naiva, mindre absurda (se på ATP-tennisen) än att låta stora trupper korsa nationsgränserna vecka efter vecka.
Riskerna ringas in på följande sätt: ökade kostnader för testnotor som kan stjäla de små nationerna på sikt, minskad konkurrens och en skev rakningsfördelning. Det är en sak.
Värre är hälsoriskerna. Osäkerheten kring hur en covid-infektion påverkar skidåkarna som belastar cirkulationsorganen hårt är stor och oroar åkare. Vad händer om de smittas? Men vad sker om de för med sig smitta? Ur den totala smittspridningsaspekten vidtas de åtgärder som går, men är det tillräckligt? Jag är tveksam.