Pelle Svensson, 77: Det är ett väntrum till döden
Uppdaterad 2020-12-17 | Publicerad 2020-04-27
På ett servicehem i Sundsvall sitter en 77-årig brottarhjälte och tänker tillbaka.
Han blundar och minns, blundar och minns.
Mycket annat finns inte att göra för Pelle Svensson.
I vintras flyttade den dubble världsmästaren Pelle Svensson in på Alnö servicehus. Ex-brottaren som blev advokat tilldelades nummer 104 och en tvårummare bredvid tyskättade Gabriel.
De fann varandra genast. De lät sig smaka av den goda maten, särskilt rotmoset, och nynnade med i de nostalgiska sånger som vevades på musikstunderna. ”Vi ska gå hand i hand” av Gunnar Wiklund slog an en särskild sträng i den cancersjuke och demente Pelle vars fru bor på andra sidan Alnösundet, inne i Sundsvall.
När vi hörs på telefon är det som att lampan har släckts och högtalarsladden dragit ur, säger han.
– Före dig pratade jag med mitt barnbarn som är åtta år. När han frågade hur jag mådde föll tårarna. Men vem såg det?
”Alla ligger skräckslagna”
Till följd av pandemin är besök förbjudna och gemensamma aktiviteter begränsade. Ska Pelle prata med Gabriel går de ut i korridoren och byter några ord på tryggt tvåmetersavstånd. Intimiteten försvinner på så vis, samtalen blir kortare och av mer informativ art.
Tillvaron är bedövande tråkig. Han liknar sig och sina medboende som får som flytt in i hagen i hopp om trygghet men nu bara längtar ut.
– Det här serviceboendet var paradiset på jorden med sin fantastiska personal. Nu är det släckt och mörkt och tyst. Alla ligger skräckslagna på sina rum, säger han.
Han bollar argumenten för sig själv, resonerar högt om i vilken grad det går att skydda en riskgrupp innan åtgärderna i sig blir för kostsamma. Liv måste räddas, men liv måste också levas.
– Jag har ett ganska starkt psyke, men det är i gungning nu. Matsalen är stängd så man beställer vad man vill ha och får det i en plastlåda. Det låter bra men man blir less. Man vill gå ut och ta en entrecote. Allting har gått snett, säger han.
”Det fungerar inte på lång sikt”
Hur håller du humöret uppe?
– Jag motverkar tankarna med att träna som när jag var dubbel världsmästare. Jag har tagit de bästa bitarna, att promenera varje dag, att göra gymnastik ute i naturen. Man måste se till att bäcken, knän och axlar får sin träning. I dag satt jag på en trampcykel utanför en fotbollsarena här på Alnön.
Just det låter trevligt.
– Ja. Men jag får inte prata med någon, förutom på avstånd. Det gör mig nervös. Det fungerar inte på lång sikt att stanna hemma och stanna inne. Det livet är inte värt något. Man ger upp. Jag ser hur andra försvinner, hur de sluter sig. De vågar inte gå ut för skräckmonstret som finns därute. De är rädda att smittas.
Medicinskt mår Pelle Svensson skapligt. Efter ett ingrepp har tumören i tjocktarmen minskat och demensen gör sig mest påmind om han går upp i varv, då sekvenserna inte lagras i närminnet.
Men han är nerstämd. Han längtar efter sin familj, efter matsalen, efter sångerna och de gemensamma skratten. Mest ömmar för sina kompisar på hemmet, de som är svagare än honom.
– Vi ska vara trygga här men det känns som ett väntrum till döden, säger han.
Känns det så?
– Ja. Ibland.
Tänker du på att det är 50 år sedan ditt första VM-guld i Edmonton?
– Ja, jag gör det. Där träffade du en öm punkt, för jag lutar mig mot det. I min ensamhet sitter jag och minns tillbaka. Skruvar fram och tillbaka och känner mig lite nöjd. Sedan upptäcker jag vad mitt liv är i dag.
Vad är det?
– Det är väntan.
PODD Så påverkas vi av ensamheten under coronaisoleringen
Coronakrisen har skapat en helt ny vardag för många av oss - en vardag där vi är allt mer isolerade och ensamma. Hur påverkas vi av det, och hur lär vi oss att hantera isoleringen så bra som möjligt? Det pratar vi om i det här avsnittet av Aftonbladet Daily.