Sportbladet 20 år – rosa profilerna minns tillbaka
Publicerad 2020-05-08
Sportbladet firar 20 år.
Vi frågade några av våra profiler, som jobbat mer än tio år här hos oss, om det bästa – och värsta – minnet under deras år på den rosa stoltheten som förändrade idrottens Sverige med sin födelse.
Här är deras svar.
PETER WENNMAN, 66, legendar och London-korre i 15 år. Började på Aftonbladet/Sportbladet i februari 1979.
Bästa minnet?
– En hård fight mellan flera, till exempel Tre Kronors guld i VM 1987 i Wien och Manchester Citys dramatiska ligaguld i sista omgången 2011/12 - på Fergietime! Men jag måste också nämna Sveriges oförglömliga shower i pingis-VM i Dortmund 1989 och Chiba 1991, det trevliga OS i Calgary 1988, firandet av Brynäs hockeymästerskap 1993 och 1999, friidrotts-VM i Göteborg 1995 samt det hysteriskt roliga skid-VM:et Falun 1993.
Sämsta minnet?
– Vinter-OS i Nagano 1998 var en mardröm från början till slut. Fick aldrig sova. Spenderade en hel natt hopkrupen i en stol i presscentret för att på morgonen åka bil 20 mil i snöglopp för att bevaka damcurling. Teknikstrul, interna bråk och svag arbetsledning. Ett obehagligt minne är också när jag var i norska fjällen för att skriva om Ingemar Stenmark 1986. När vi vaknade på morgonen fick vi nyheten om mordet på Olof Palme.. Men framför allt: alla goda vänner som dött under den här resans gång.
JOHANNA FRÄNDÈN 38, fotbollsexpert. Började på Aftonbladet/Sportbladet 2006.
Bästa minnet?
– Hur väljer man ett? Men okej, ett av de senaste årens bästa: Dagarna i Milano med kollegorna inför VM-playoff-returen mot Italien i november 2017 var magiska. Mest, i efterhand, tack vare resultatet förstås. Och för att vi bokats in på ett riktigt håll käften-hotell med gångavstånd till San Siro och med en lounge där man fick ta för sig ur en buffé och ett kylskåp. I kylskåpet fanns prosecco. Den var slut morgonen efter Sveriges VM-kvalifikation och det fanns bara fem mycket misstänkta svenskar på hotellet.
Värsta minnet?
– Missade planet hem på mitt första uppdrag som utsänd. Det var sommaren 2006 då jag åkte till Paris för att bevaka ställningarna under VM-finalen mellan Italien och Frankrike. Var ute i helt okej tid inför hemresan, men gick av flygbussen på fel terminal på Charles de Gaulle-flygplatsen och hittade aldrig rätt. Jag fick en – ytterst rimlig – avhyvling när jag kom tillbaka. Har aldrig missat ett flyg vare sig förr eller senare.
LASSE ÖSTLING, 53, f d sportchef och hjärnan bakom när Sportbladet skapades år 2000, jobbade på Aftonbladet/Sportbladet 1988–2005.
Bästa minnet?
– Svaret är: nästan varje dag. När man gick ut på stan en vanlig helg och såg alla som satt djupt koncentrerade bakom sina rosa tidningar. Läsandet av Sportbladet kändes nästan som en folkrörelse där vi kunde mätta folks hunger att få fördjupa sig i sport. Och för oss som fick göra tidningen var det som att spela en njutningsfull match - sju dagar i veckan. Det var världens roligaste jobb. Sportbladet blev ingen dagslända, som många belackare trodde i början. Den blev en av media-Sveriges bästa och mest uppskattade produkter.
Värsta minnet?
– Finns egentligen inget konkret, eftersom tiden har en förmåga att skönmåla minnen. Faktiskt var nog veckorna innan Sportbladet hade premiär värst. Det var ett stort hemlighetsmakeri och bara en handfull personer kände till planerna på en rosa sporttidning. Varje dag gick man som på nålar och inbillade sig att hemligheten skulle läcka ut. Men nu blev det inte så och Sportbladet blev faktiskt en större succé än jag kunde drömma om.
STEFAN ALFELT, 65, fotbollsexpert som bevakat allsvenskan sedan 1978. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1989 och är fortfarande aktiv som frilansare.
Bästa minnet?
– Handbolls-VM 1990 i Tjeckoslovakien. Bengan boys fantastiska genombrott. Intresset hemma i Sverige för de lika sympatiska och roliga som duktiga handbollstalangerna växte hela tiden fram till den imponerande och överraskande finalsegern över den tidens ”oslagbara” Sovjet. Ett jobb där varje dag under två veckor blev till en fest tack vare kombinationen av lagets sportsliga framgång och handbollslirarnas unika individuella kvaliteter på och utanför planerna.
Värsta minnet?
– Rätt färskt. Natten när vi fått tipset att proffsboxaren Erik Skoglund skadats illa på träning hemma i Nyköping. Jag ringde hela natten om och om igen till sjukhuset och till i stort sett varenda kontakt inom boxningen som jag har i hela Europa. Mest för att jag ville få fram en dementi från någon som verkligen visste hur det låg till, men efterhand blev bilden av att Erik drabbats av en svår hjärnblödning allt mer trolig. Med Frida Wallbergs, Armand Kranjc och Maria Lindbergs skador malandes i huvudet blev det bara för mycket. Att en seriös idrottsman och god vän som Erik får sitt liv fördärvat av vad som ha kan varit en slump kändes fruktansvärt tungt och gör det fortfarande.
TOMAS ROS, 48, hockeyreporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1999.
Bästa minnet?
– Kanske det hemliga spelet när vi skulle starta en sporttidning för 20 år sedan. En rosa sådan dessutom. Vi som jobbade med sporten på den tiden fick knappt någon information, men det anställdes sportjournalister på löpande band. Jag jobbade första natten när vi gjorde Sportbladet och jag var stolt som en tupp att få vara med om något unikt som förändrade sportjournalistiken till det bättre och tog steget från att slaskas bort på två-tre sidor innan tv-delen till att bli en betydande produkt för mediahuset. OS-guldet i Ishockey 2006 är ett annat trevligt minne som jag upplevde på plats i Turin.
Värsta minnet?
– Stefan Livs död tog mig hårt. Minns hur vi fick den första AP-rapporten i flödet att ett flygplan störtat i Ryssland. Sedan kom mer och mer information om olyckan. Först ett idrottslag som blev ett hockeylag och sedan stod det klart att Lokomotiv Jaroslavl, med Stefan, var inblandat. Jag pratade med Stefan på kvällen innan olyckan och han var så glad över att få byta lägenhet i Yaroslavl och att han familj snart skulle komma över. Har fortfarande kvar Stefans ryska nummer i telefonen. Och så kommer det att förbli.
ROBERT LAUL, 44, fotbollsreporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 2001.
Bästa minnet?
– VM i Brasilien 2014. Brassarnas seger på straffar i åttondelsfinalen mot Chile. Det är den mest dramatiska fotbollsmatch jag någonsin sett live. Tillsammans med fotografen Pontus Orre reste jag kors och tvärs över detta väldigt 200-miljonersland för att följa hemmanationens öden och äventyr i turneringen. I sex veckor släpade vi runt på en fullstor pappdocka föreställande Zlatan Ibrahimovic som vi använde vid intervjuer och reportage. För mig säger det upplägget allt: ingen tar idrotten på lika stort allvar som Sportbladet. Och vi har alltid glimten i ögat.
Värsta minnet?
– När AIK vann den avslutande seriefinalen mot IFK Göteborg på Gamla Ullevi 2009. Det tog ett tag innan jag kunde formulera mig på pressläktaren. Det var ett trauma.
PETRA THORÉN, 51, fotbolls- och skidreporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1994.
Bästa minnet?
– Det är ändå första sommaren 1994. Att komma in som ung kvinnlig reporter på den stora sportredaktionen och hamna mitt i en blågul torktumlare med fantastiska kollegor. Efter fotbolls-VM gick merparten fast anställda på semester så jag fick ett stort ansvar för att spegla den svenska bronsyran, hemkomsten, berättelserna, intervjuerna, fansen, hjältarna. Det var en alldeles speciell tid och språngbrädan in i en lång, kollegial yrkeskarriär på Sportbladet. Sen har EM-finalen mellan ”mitt” Frankrike och Italien 2000 en särskild plats i hjärtat. Långt efter midnatt kom David Trezeguet ut till oss i skrivande press. Han stod länge och berättade om sitt Golden Goal och vad det betydde för honom personligen.
Värsta minnet?
– En framstående fotbollsprofil drabbades av sorg när en anhörig gick bort. Personen berättade om sorgen och vädjade om att Aftonbladet skulle hålla det anonymt. Så blev det inte, beslutet fattades högre upp i Aftonbladets publicistiska korridorer och jag kände att vi bröt ett förtroende. Vi talade länge om det efteråt fotbollsprofilen och jag och jag gav min syn på det, men det var en svår situation att hantera och som fortfarande är känslosam.
MARCUS LEIFBY, 40, reporter och krönikör. Började på Sportbladet 2006.
Bästa minnet?
– När jag gick in på Sportbladet för första gången, för att göra praktik, kunde jag inte föreställa mig hur många roliga, bussiga, skickliga och ödmjuka kollegor jag skulle få träffa, ha och bli goda vänner med. I sportväg har jag fått göra så sanslöst mycket skojiga saker. Att stå i Alpe Cermis i skinnpaj och gymnastikskor i januari 2008 och se Charlotte Kalla vinna Tour de Ski i sitt stora internationella genombrott var stort, och satan så mycket matig sporttidning vi gjorde dagen efter. Rent stämningsmässigt kommer jag aldrig glömma det fruktansvärda oväsen som bar Mo Farah fram till dubbla OS-guld på hemmaplan i London 2012. Till och med Mats Wennerholm såg berörd ut!
Värsta minnet?
– Varje kväll jag sitter på en ishockeymatch med två minuter kvar av matchen utan att ha skrivit en rad på den text jag förväntas lämna direkt när matchen är slut. Eller att som nyförälskad (efter flera veckor på inrökta hotell, i trånga minibussar, vagel i ögat och fruktansvärt många intetsägande träningspass och presskonferenser i kvava tält med en knastertorr Lars Lagerbäck under ett ganska dassigt EM 2008) få ett samtal från chefen som, när Sverige (äntligen) åkt ur och hemresa till käresta stundande, glatt meddelade att ”vet du vad, du har gjort det så bra att jag tycker du ska stanna EM ut”. Ibland finns det viktigare saker än sport, men så här i efterhand var det nog värt att stanna ändå.
PATRIK BRENNING, 34, reporter/krönikör. Började på Sportbladet 2009.
Bästa minnet?
– U21-EM 2015 är svårslaget. Det rutinerade gardet gav inte mycket för ett ungdomsmästerskap så vi var fyra unga hungriga (och en Erik Niva) som istället fick chansen att dra runt på den tjeckiska landsbygden i en hyrbil och se ett gäng unga fotbollsdoldisar förvandlas till nationalhjältar. Det skadade inte heller att ha en John Guidetti, som vid tillfället var på väg att erövra fotbollsvärlden, som intervjuobjekt. Det räckte att vår fotograf ställde upp en kamera när laget väntade på bussen för att Guidetti skulle spela in en spontan musikvideo tillsammans med sina lagkamrater. Vi var alla unga och oförstörda då.
Värsta minnet?
– Det borde ha varit OS i Sydkorea där vi kastades in fyra personer i en iskall trerumslägenhet utan varmvatten. 2,5 veckor skulle vi bo där tillsammans. Fotograf Orre stal det enda singelrummet samtidigt som jag och handbollsoraklet Flinck fick snarka ikapp bakom den andra dörren. Allra mest kände jag dock med reporter Käck som av någon outgrundlig anledning faktiskt valde att sova i rummet som delades mellan kök och vardagsrum och under hela vistelsen dessutom saknade nyckel till bostaden (det fanns bara tre så han tvingades ringa oss andra för att se om någon var hemma innan han kunde åka någonstans). Men trots de minst sagt spartanska förutsättningarna blev det en av mina allra bästa yrkesupplevelser. För Sportbladet är mer än något annat alla otroligt arbetsvilliga och kollegiala människor som arbetar här.
SIMON BANK, 45, fotbollsexpert. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1999.
Bästa minnet?
– I princip alla ”bästa minnen” är ju intimt förknippade med människorna här, kollegor, förebilder och vänner. Mentorer och dörröppnare som Lasse Östling och Lasse Sandlin. Branschrevolutionerande skribenter som Erik Niva och Johanna Frändén. Kamrater som heter Thorén, Wagner, Leifby, Wennman, Flinck, Laul. En ny generation att vara stolt över med Bohman, Brenning, Wahlberg, Bergström, Rydén, Nordström, Fagerlund. Mitt eget kvällstidningsuniversitet med blivande Sportbladet-chefer som Magnus Herbertsson, Pontus Carlgren och Michael Poromaa, och ett par dussin till som gemensamt format både tidningen och mitt vuxenliv. De är mitt bästa minne.
Värsta minnet?
– Det är ju relaterat: Lasse Sandlins död för halvannan månad sedan.
LASSE ANRELL, 67, krönikör, jobbade på Sportbladet mellan åren 1995-2012
Bästa minnet?
– Var nog Sportbladets supersatsning på Drömresan. Jag fick göra en serie med mina tio drömjobb på vilka sportevenemang jag ville, varsomhelst i världen.
–Superbowl! sa jag.
–Kostar en förmögenhet, sa den budgetansvarige.
–Och? sa jag.
–Okej, sa han.
Jag åkte på Superbowl i Florida, det kostade en förmögenhet. Det var underbart. Sen blev det Champions League-final i Rom i Manchester Uniteds klack, derby i Buenos Aires och sju perverst roliga resor till. Sist ville jag se en äkta ”Haka” live med Nya Zeelands rugbylag.
– Åk till Nya Zeeland dåra, sa sportchefen Poromaa.
– Det är på andra sidan jordklotet. Flygresan tar 30 timmar. Det kostar två förmögenheter, sa jag.
– Och? sa han.
– En haka tar tre minuter, sa jag.
– Kort och bra, sa han.
The sky is the limit. Det var härliga tider, strålande tider.
Men bästa minnet...? Njaaa. I tidningen, kanske. Men det allra bästa minnet skrev jag inte en rad om: Hammarbys SM-guld i fotboll 2001. Vissa saker är för stora att skriva i en tidning om.
Värsta minnet?
– OS i Nagano. Stora slitningar i journalist-truppen. Nästan slagsmål. Eller ja, typ slagsmål. Folk hatade varandra. När jag, Wennerholm och Hammarström lyckades ta oss ut ur Nagano och dra till Tokyo var det som att lämna en krigszon. Saigon 1975. Då äntligen var det härliga tider, strålande tider.
En annan gräslig sak var också hur vi åt upp chefer levande under en period. På sju år så tror jag vi blev av med sju sportchefer som sparkades ut under jobbiga former. Inte så strålande tider - för chefer i alla fall.
Rätt trist var det också att vara mordhotad. Att leva med livvakt är en speciell upplevelse. AIK-are, norrmän och finländare hotade mest.
KRISTOFFER BERGSTRÖM, 36, reporter och krönikör. Började på Sportbladet 2007.
Bästa minnet?
Det händer något med en grupp som är utsänd ett par veckor på OS. Gränsen mellan var en person börjar och nästa slutar löses upp. Man kan kalla Petra Thorén för Johan Flinck utan att någon tar illa upp, för vi är liksom sammanvuxna, samtänkande, samarbetande.
Jag har aldrig upplevt en liknande tillvaro, där alla jobbar som dårar, där allt hämtar mat åt varandra, där det i slutändan inte går att skilja på vem som gjort vad.
Sämsta minnet?
Inför OS i Vancouver 2010 uppmanade min chef mig att som artikelserie testa några av de tuffaste vinteridrotterna. Rodel i 34 minusgrader. Femmilen på skidor. Backhoppning.
– Jag har snövana som en dromedar, invände jag.
– Det gör inget. Och du?
– ...
– Du ska ha på dig den här.
Den rosa fartdräkten var skir men skulle skyla mig tillräckligt, bedyrade han. Först när allt var färdigfilmat och klippt såg vi att det inte var så, att varje leverfläck lyste som om de vore knappar på tyget.
Det blev inte roligt. Det blev inte intressant. Det blev inte mäktigt. Det blev en spenslig kille i tunn dräkt och lika tunt självförtroende.
MICHAEL WAGNER, 51, reporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1996.
Bästa minnet?
– Bamako, Mali under Afrikanska mästerskapen 2002? En brottningsmatch med Magnus Wennman och galen natt under EM 2004 i Porto följt av tidernas kollektiva uppläxning av Östling? I en pianobar med Bank i Kharkiv? Irrfärd i bil med Thorén och Wahlberg utmed Svarta Havet 2018 eller gömd under ett bord i en VIP-loge på Olympiastadion i Berlin med Flinck? Promenad utmed Nissan till Örjans Vall? Vibrerande, magisk stämning med Snart skiner Poseidon inför avgörande slutmatch i allsvenskan 2009? Lauls driv och tokigheter?
– Det är omöjligt att välja ett favoritbarn.
Värsta minnet?
– När livets verklighet kommer i fatt. I det här yrket flyter privat- och yrkesliv samman. Inställd resa till San Siro när pappa gick bort hösten 2017 med avgörande VM-playoffet Italien-Sverige på TV:n hemma hos min italienska mamma i Uddevalla i stället. Förebilden Lasse Sandlins (som pappa tyckte om så mycket) död nyligen.
– Intervjuade Klas Ingesson i Bari, Bologna och Marseille, följde Klabbe tätt under åren i Elfsborg. Mitt i en hotellfrukost på hemmaplan 2014 med yngsta dottern Milia, då 6 år, kom samtalet att Klas hade gått bort. Frukostmatsalen städades, Milia ritade och pysslade, jag jobbade. Färdigarbetad två timmar senare fällde jag en tår och berömde Milia som varit så lugn: ”Det kändes som det var ett viktigt jobb för dig, pappa”.
MATTIAS KARLSSON, 47, reporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 2004.
Bästa minnet?
– Varje dag på redaktionen är en otroligt häftig upplevelse, det är som att sitta mitt i den pulserande sportvärlden och händelsernas centrum. Det finns också något fint med en SHL-match i serielunken i november – vara på plats två timmar innan match och mingla i spelarkorridoren för att skriva nyhetstext, börja liverapportera en timme innan match och fortsätta under hela matchen, skriva nyhetstext på händelse under matchen, jaga folk i periodpauserna, lämna matchtext på slutsignal, vara nere vid rinken och göra tv-intervju när spelarna går av isen, hinna till presskonferens, jaga runt i omklädningsrummen, skriva ett par texter till på eftersnacket och lämna åsikter till en expertpanel.
Värsta minnet?
– Sport är långt ifrån det viktigaste i världen för närvarande när människor inte kan träffa sina föräldrar, barn och barnbarn – när människor förlorar vänner och familjemedlemmar. Det känns ändå tomt just nu utan SM-slutspel i ishockey och kvalishockey, ishockey-VM, Stanley Cup, allsvenskan i fotboll, europeisk ligafotboll, Champions League, EM-uppladdning och förberedelser inför OS.
ANNA ANDERSSON, 44, reporter framförallt inom motorsport. Började på Aftonbladet/Sportbladet i mars 1995.
Bästa minnet?
– Det finns så otroligt många fantastiska minnen, allt från att möta Ingemar Johansson i hans kök till Michael Schumacher på Monza och få förmånen att besöka både F1-fabriker och höra personliga berättelser i idrottens mer slitna omklädningsrum. Dessa möten ger så otroligt mycket. Alla historier jag har fått ta del av, alla människor jag fått förmånen att möta och alla kollegor som jag fått möjligheten att arbeta tillsammans med under åren. För mig personligen betyder Sportbladet enormt mycket, vi har haft en nära relation under mer än halva mitt liv. Jag var tonåring när jag klev in på redaktionen i Globen, glad över möjligheten som öppnade sig och otroligt nyfiken på vad som väntade. Nu har 25 år passerat, men glädjen och nyfikenheten finns fortfarande kvar.
Värsta minnet?
– Våren 2020. Idrott är långt i från det viktigaste i livet under en tid när så många förlorat så mycket, men det är ändå en väldigt stor del av livet för många av oss och den gör sig påmind varje dag. Det handlar inte bara om den liveidrott som vi saknar utan även om den betydelse som idrotten har i vårt samhälle. Den påverkar oss alla, allt i från ungdomsidrotten till alla de människor som i någon form arbetar med och kring idrotten samt alla de människor som har idrotten som sin fasta punkt i livet. Våren 2020 förlorade vi också Lasse Sandlin, det är en tung förlust.
ERIK NIVA, 41, fotbollsexpert. Började på Aftonbladet/Sportbladet 2003.
Bästa minnet?
– Egentligen värdesätter jag alla resor till Libyen, Haiti och Transnistrien ännu mer, men ber ni mig om ett specifikt minne så måste jag ändå peka på VM-finalen 2006. I hela mitt liv - bokstavligt talat - hade jag drömt om att uppleva en VM-final i fotboll. Nu blev jag inte killen som chippade in en straff, men jag blev faktiskt killen som fick vara där och skriva om det. Om jag nu någonsin hade ett mål med min yrkesbana så blev det uppfyllt där och då.
Värsta minnet?
– Jag har varit både sjuk och hotad och inspärrad i tjänsten – men det absoluta värsta är ändå att inte klara av att utföra arbetet. Inför de afrikanska mästerskapen i Egypten skickade jag in en förhandskrönika med filnamnet "afrika-text" till redaktionen. Det borde varit filen "text-afrika" istället – men nu blev en två dagar gammal text återpublicerad i papperstidningen. Nästan 15 år har gått, men jag kan fortfarande rysa över hur ett trivialt misstag fick mig att misslyckas med min arbetsuppgift på det mest fundamentala sätt.
PEO LARSSON, 52, senior redaktör. Började på Aftonbladet/Sportbladet 1995.
Bästa minnet?
– Omöjligt att svara på, såklart, det har varit en ynnest att få vara med så här länge att det inte går att sortera nån ”best of” bland alla höjdare.
Säg FÖRSTA minnet istället! När man som rookie från lilla lokalblaskan i Eskilstuna stegade in på Globens redaktion och på bara några dagar fick hälsa på idoler och förebilder som Wennman, Sandlin, Wennerholm och Anrell. Och att man efter ganska kort tid insåg att de inte alls var stöddiga och kaxiga utan tvärtom så jäkla schyssta och (för det mesta) ödmjuka. Man blev liksom polare på studs. Det är nog just det, att alla är lika värda, som har varit Sportbladets styrka genom åren. Laget. Sammanhållningen. Gemenskapen. I dag, i mer modern tappning, försöker vi inte göra nån skillnad på två färska praktikanter och/eller Bank & Niva.
Det är vi som är Sportbladet!
Sämsta minnet?
– Våren 2020, denna hemska ökenvandring utan livesport. Du saknas oss så det gör ont, älskade idrott.
JARKKO PÄIVÄNIEMI, 51, jobbat på Aftonbladet/Sportbladet sedan 1996, främst med printprodukten.
Bästa minnet?
– Hela skalan av personligheter som varit rosa infanterister. Över 500 olika individer har väl passerat redaktionen genom åren. Från talanglösa tomtar till de mest kreativa genier landet fått fram. Men det som verkligen varit Sportbladets storhet genom åren är engagemanget och kärleken till yrket. Detta finns hos de flesta, men en utmärker sig extra: Mats Wennerholm.
– Trevligaste matchen är Vitryssland–Tre Kronor i OS 2002. När teamet i Salt Lake City, liksom redaktionen i Globen iklädda gulblå-rosa hattar (!), paralyserades av Kopats kanon tände jag till. Tidernas roligaste tidning att göra. Några timmar senare åkte Finland ut mot Kanada. Wennerholm & co ringde från en bar på morgontimmarna och sjöng ”Oh, Canada”. Det störde inte alls.
Värsta minnet?
– Utvecklingen. Det gäller både elitidrotten och sportjournalistiken. Den extrema kommersialiseringen och vinstjakten har tagit bort en del av glädjen.
NILS PAULSSON, 39, onlineredaktör. Började på Sportbladet 2005 som pappersredigerare.
Bästa minnet?
– Delad förstaplats av två vitt skilda saker. När Liverpool vände Champions league-finalen i Istanbul var fortfarande den rosa tidningen vår gyllene graal och kvällens gemensamma mål. Den puls och det kreativa fokus som brann från matchslut vid midnatt tills ”Rossen” skickade 32:a och sista sidan till tryck 03.29 kommer aldrig en onlinedesk att uppleva. Tidningsberättande med början och slut. Andra minnet är vinter-OS 2018 i Sydkorea. Jag som älskar skidsport jobbade morgonpassen då allt hände och medaljer (och miljontals läsare) regnade in.
Värsta minnet?
– Att se redaktionen minskas år för år eftersom färre och färre kan tänkas betala för bra journalistik. Vi kommer inte sakna den förrän den är helt borta.
JOHAN FLINCK, 44, reporter. Började på Sportbladet 2001.
Bästa minnet?
– Det får ändå bli sms:et hösten 2002 från tidningens personalredaktör, ”Jag fick som jag ville”, som betydde att jag blev anställd på Sportbladet efter vikariatet (så skrev hon säkert till alla som fick samma besked, fattade ju jag också senare, och jag var tvungen att ringa upp omedelbart så jag inte hade missuppfattat det hela). Den lyckan. För det var starten på allt, biljetten till drömjobbet och det som varit en så otroligt stor del av mitt liv och gett mig alla fantastiska minnen, vänner, kolleger, upptåg och upplevelser sedan dess. Ingen nämnd och ingen glömd.
Värsta minnet?
– Just där och då var det inte så kul att matförgiftad, på grund av dåliga skaldjur i en sallad på hotellet, springa mellan toan och mixade zonen efter en fotbollslandskamp på Cypern 2011. Alltid undrat om Isaksson märkte något, men inte vågat fråga.
– Men värst och framför allt tyngst har ändå varit att behöva skriva två dödsrunor, med tio års mellanrum, om två landslagsspelare i handboll som gått bort i 35-årsåldern: Jonas Ernelind och nu, häromdagen, Fredrik Larsson. Och så beskedet om nestor Lasse Sandlins bortgång för snart två månader sedan.
STEFAN HOLM, 50, reporter. Har jobbat på Aftonbladets sportredaktion sedan 1998, bortsett från två år som Londonkorrespondent.
Bästa minnet?
- Förlossningen var givetvis stor och skapade en familjekänsla som jag inte har upplevt på någon annan arbetsplats. Jag fick äran att vara med och klippa navelsträngen på den där tidningsbebisen, skrev bland annat om ”Gazza” i premiärnumret. Vi är många som har gett det där rosa barnet ofantligt mycket tid, uppmärksamhet och kärlek men vi har fått minst lika mycket tillbaka. Med den nyblivna 20-åringen som ständigt sällskap har jag fått se världen, och jag njöt av varje sekund när jag fick möjligheten att bevaka tennis på heltid. Jag åkte runt mellan Grand Slam-städerna, fick se Söderling slå Nadal på gruset i Paris och satt på läktaren när spanjoren och Federer gjordes upp i tidernas bästa Wimbledonfinal. Den spelades 2008, inte 1980, och det vågar jag påstå trots att Björn Borg är min barndoms största hjälte. Tennis är, var och kommer förbli en stor del av mitt liv. Sportbladet likaså. Den är rosa, den kompromisslösa kärleken.
Sämsta minnet?
– Jag har åkt polisbil i Chicago, sovit på plastlakan under en kondomautomat på ett love motel i Seoul, plågat i mig hemlagad sillsallad hos Vladimir Kopat i Minsk och varit nära döden på en motorväg i Sydney. Svaret är ändå bandy-VM i Archangelsk 1999, samtidigt som det är en av de arbetsresor jag värdesätter högst.
Herrejävlar, vad kallt det var. 46 minusgrader i vindarna. Datorn frös sönder och då blir det svårjobbat, om man säger så. I brist på pressbås fick presspacket följa matcherna från läktaren, i ett hav med pälsmössor. En gång lyckades vi visserligen tjata oss till några platser i en oisolerad radiohytt men det gav inte bättre arbetsförhållanden eftersom det var så kallt att kaffet frös till is. På andra idrottsarenor har jag aldrig hjälpt kollegor att gnugga bort förfrysningsfläckar i ansiktet men Ryssland är inte som något annat land.
Efter matcherna var det skönt att komma till hotellrummet, där det bara var -11 och is även på insidan av fönsterrutan Jag sov i dunjacka, tjocka sockor, mössa och vantar och vaknade varje gång det bildades nya luftfickor under täcket. Till frukost serverades kall korv med tydlig datumstämpel men den försvann med matbristen. Soppa och blini var det enda restaurangerna kunde erbjuda till slut, men jag klagade inte. Jag lämnade äventyret med latent astma, evig tacksamhet och en livslång kärlek till Ryssland.
En isstad vid Dvinaflodens mynning, en kåkstad utanför Johannesburg, Port Elizabeth eller George, en thaiboxningscamp i Bangkok, dit fattigpojkar söker sig för att bokstavligt talat slåss för ett bättre liv. Påverkan har alltid varit densamma. Det är lättare att värdera och uppskatta sin vardag om du med egna ögon ser under vilka förhållanden andra människor lever. Väl hemma inser du att brödet inte behöver vara nybakt för att en ostmacka ska smaka förbannat bra. Inte ens för en bagarlu.
MALIN WAHLBERG, 34, reporter. Började på Aftonbladet/Sportbladet 2009.
Bästa minnet?
– När dåvarande sportchefen Pontus Carlgren ringde och sa att jag skulle få åka på mitt första OS slog jag frivolter i lägenheten. Att göra fotbolls-VM i Ryssland var också en milstolpe. Stora mästerskap med ett stort gäng kollegor är verkligen speciellt. Inget vore lika kul utan kompisarna man fått längst vägen.
Värsta minnet?
– När jag precis efter avslutad reporterpraktik kastades in som ensam redaktör för Sportbladet.se och satte rubriken ”Skandalscener på Söderstadion” när matchen spelades på Stockholm Stadion.
Misstaget upptäcktes efter någon sekund, men skadan var redan skedd. Det blev inte bättre av att jag i panik ändrade till ”Skandalscener på Station”. Konspirationsteorierna från Hammarbysupportrarna haglade in och Patrick Ekwall skrev i sin blogg: ”Kanske har snubben som gör Bajenfansens banderoller fått jobb som redigerare på Bladet och bara snubblat till lite med bokstäverna så att det bidde lite tokigt.”.
Så här elva år senare kan jag erkänna att det var jag, en då 22-årig, inte ens färdigutbildad, nyinflyttad Umeåbo som inte hade lärt sig skillnaden på Stockholmslagens arenor i stressade lägen.
MATS WENNERHOLM, 65, anställd 1982 och som varit med om det mesta. Och framförallt den klassiska dag då Aftonbladet gick om Expressen.
Bästa minnet?
– Jag kan inte plocka ut något specifikt eller rangordna mitt eget minnenas arkiv. Jag har varit enormt privilegierad och varit med om så mycket fantastiskt. Så många OS, VM och historiska ögonblick att det är omöjligt. Jag vill istället hylla alla de som gjort Sportbladet till en institution, men som aldrig synts lika mycket som vi som gjorts till frontfigurer. De som gjort det hela möjligt. Redigerare och redaktörer på hemmaplan som kämpat med alla stora egon som slagits om utrymmet och speciellt då tidningen bara spreds som papper och inte på det obegränsade nät som finns idag. Som gjort alla historier större och hittat genialiska lösningar att presentera bild och text i magnifika uppslag och tidningssidor. Det var en konstform, en samverkan mellan fotograf, reporter och redigerare som knappast finns längre.
Sämsta minnet?
– Efter nästan 40 år är min historia fylld av misstag, felbedömningar och dåliga beslut. Men varför gräva ner sig i det? Jag är inte den typen. Men det som gör mig nedstämd är den hårda ton och hatfyllda argumentation som den nya digitala världen skapat. Det känns som en brytningspunkt som förändrade mediavärlden och knäckte - om än tillfälligt i de flesta fall - mer än en kollega. Alla har rätt till en åsikt och jag hyllar den öppna värld som ger alla en chans att yttra sig. Men är det inte dags att hejda sig lite?
HANS ABRAHAMSSON, 50, hockeyreporter/krönikör. Började på Sportbladet 2006.
Bästa minnet?
– På ett sportsligt plan: JVM-guldet 2012 efter 31 års väntan och med Zibanejads magiska avgörande. Det slår faktiskt ut alla VM-finaler, OS-finaler och SM-finaler. Att på plats i Kanada få uppleva ett svenskt lag vinna guld efter så många år var något alldeles extra.
På ett personligt plan: Alla otroligt skickliga och ödmjuka kollegor, inte minst Lasse Sandlin, som jag har lärt känna och fått lära av. Jag var en pensionerad, halvdassig hockeyspelare och snickare som fick en fribiljett in i det finaste rummet av sportjournalistik. Det är sånt som egentligen inte händer.
Värsta minnet?
– Det finns givetvis några korrfel och felaktiga nyheter jag gärna hade haft ogjorda och som har svidit rejält. Men blickar jag större blir det ett par dödsfall som på olika sätt berört mig. Stefan Livs tragiska bortgång, givetvis. Jag var inte direkt inblandad i det journalistiska arbetet efteråt men minns exakt var jag stod och vad jag gjorde när de första rapporterna kom. Att jag själv har två pojkar i samma ålder som Stefans två söner gjorde inte känslostormen mindre.
Ett annat tragiskt dödsfall, som jag jobbade väldigt nära med, var speedwayföraren Kenny Olsson som kraschade under tävling och senare omkom. Jag var hem till hans pappa Börje när Kenny fortfarande hölls vid liv av respirator och det var fruktansvärt att på så nära håll uppleva den sorgen.
PER BJURMAN, 52, USA- och NHL-korre sedan 15 år tillbaka. Började på Aftonbladet 1992.
Bästa minnet?
– Redan de tillfällen då Lasse Östling kom upp till nöjesredaktionen, där jag jobbade från 1992 till 2005, och undrade om jag inte kunde skriva ”något annorlunda” åt sporten minns jag med stor värme. En gång slutade det med att jag stod inne på politiske chefredaktören Rolf Alsings kontor och poserade med en kvast, för bildsättning till en underlig text om curling. Men framförallt är det förstås åren i Sportbladets tjänst här borta i USA som står ut. Att jag fått bevaka NHL så intensivt, skickats på tretton Stanley Cup-finaler i rad, drivit en blogg som det är så fruktansvärt roligt att skriva i och sedan sex år tillbaka poddar med Ondskan Ekeliw…det känns som en dröm alltihop,
Sämsta minnet?
– Det måste ju vara våren som pågår just nu, när allt är inställt och livet i New York tidvis känts som en mardröm. Fast även de här konstiga månaderna har det varit inspirerande att skriva för Sportbladet, eftersom kreativiteten och uppfinningsrikedomen sprudlat på den rosa redaktionen. Den är i sanning fem plus.
Vad har du för minne från Sportbladet de senaste 20 åren?
- 8 maj 2020
Dagen efter champions leauge-finalen 2007 så var inte Milans seger på första sidan. På första sidan var istället Zlatan som poserade med sin gamla boss från Juventus. Det är talande för Zlatans inverkan på mesiasverige, då en sådan bild blir förstasidesstoff framför ett Inzaghiavgörande i en väldigt upphausad CL-final. Milan tog ju revansch från 2005. Simon Bank skrev dock fint om det i tidningen, om hur man kan låsa in Inzaghi i ett kassaskåp och ändå kommer han att hitta nätet, typ.
Michael - 8 maj 2020
Charlottes OS-guld 2010 är bäst
AS - 8 maj 2020
Det jag älskar med Sportbladet, bland mycket annat, är alla underbara ettor! Ni gav några exempel på Instagram idag. Sinnessjukt kreativt. En av de bästa/sämsta var efter VMi Brasilien och Fred hade filmat sig till en straff. "Fred på jorden". Ibland behövs inte mer.
David - 8 maj 2020
Cl finalen 05
Christoffer Johansson - 8 maj 2020
Alla Leksandslöp vid avancemang till SHL. Det är väl ett tiotal 🤷🏼♂️
Lekke