Niva: Det här var det riktiga Sverige

Erik Niva

PRISTINA. Det där vi tvingades titta på i torsdags var alltså mest bara någon sorts feltajmad maskerad?

Så här ska det ju se ut.

Det här var Janne Anderssons riktiga svenska landslag som spelade fotboll igen.

Att ta en rätt lurig uppgift och förvandla den till ett bekvämt rutinjobb.

Mer än något annat var det kul att se Sverige för första gången 2021, Janne Anderssons rejäla, noggranna, slitstarka Sverige.

Det här var något helt annat än den nästan nonchalant fladdriga insatsen mot Georgien i torsdags. Det här var ett högkoncentrerat kvalitetsbevis.

Luften i Pristina fylldes av lukten av bränt kol och Kosovo-kaptenen Samir Ujkanis uppfordrande och envetna ”Hajde-hajde-hajde”. Hemmalaget var uppumpat av ungdomlig äregirighet, och forsade stundtals fram under matchens tio inledande minuter.

Farhågan var att det riskerade att bli en krävande kväll – verkligheten visade sig se helt annorlunda ut.

Kosovo kanske hade fart, men Sverige hade tempo. Kosovo drevs måhända av entusiasm, men Sverige demonstrerade erfarenhet.

Kvalitetsskillnaden blev framförallt tydlig när det gällde att värdera; när det var dags att kliva upp i press, när det var läge för att spela svårt respektive när det var bättre att släppa enkelt. Vi vann inte alla närkamper och dueller – men vi vann de som faktiskt betydde något, de som gjorde skillnad.

Forsberg var bäst planen

Spelvägarna till Kosovos snabba yttrar skars av och stängdes ner, Victor Lindelöf och Filip Helander hanterade vattenbuffeln Vedat Muriqi. Sverige kunde vinna boll i bra lägen, och hittade ett helt hav av yta för Emil Forsberg att leka runt i.

Matchen mot Georgien hade inneburit en påminnelse om hur viktig Forsberg fortfarande är för det här laget, och det faktumet underströks verkligen ikväll. Hans kluriga kreativitet och kombinationsspel mellan linjerna har vi ingen motsvarighet till i Sverige, och ikväll var han matchens klart bästa spelare.

Men matchens mest utslagsgivande spelare? Gissa 39 gånger.

För andra matchen i rad drog Zlatan Ibrahimovic på sig en frispark inom 10 sekunder – det ska väl markeras närvaro och revir – och för andra matchen i rad så var hans felprocent faktiskt ganska hög.

Men det må ju vara hänt så länge de resterande procenten blir matchavgörande.

En av alla de saker som fortfarande fascinerar med Zlatan Ibrahimovic är hur han konsekvent nyttjar sina enorma fötter som multifunktionella universalverktyg, där den genomsnittliga fotbollsspelaren i stort sett enbart använder insidan och vristen.

Han vrickar, han viftar, han hittar lösningar med utsidan, klacken eller fotknölen. Inte som ett lite showigt extranummer, utan som en självklar del av grundrepertoaren.

Odramatiskt är bra

Det gör så att han får en helcirkelsfunktionalitet att använda sin 360-gradersblick på, att han alltid kan hitta en spelväg – alldeles oavsett om den rent faktiskt måste gå snett åt sidan eller till och med bakåt. Tommy Söderberg brukade prata om en förmåga att slå backhandpass, och den jämförelsen är lika giltig nu som den var då.

Ikväll blev det en lång rad nyttiga små skarvningar, utdrygade av två fullkaratiga assist. Det återstår fortfarande mycket arbete för att verkligen dra full nytta av hans närvaro, men just nu kan vi nöja oss med att njuta av hur Zlatan Ibrahimovic behöver så påfallande lite för att skapa så väldigt mycket, för att förvandla lågpulssituationer till mål.

Från och med 2-0-målet blev det här också en enda lång lågpulsmatch, en rätt utdragen transportsträcka. Lite grinigt och småtjurigt ibland, men mest bara en pågående bekräftelse av en svensk överlägsenhet.

Janne Andersson kunde behålla händerna resolut nedborrade i jackfickorna, Sverige kunde tryggt ta med sig poängen och dra. Gott så. Odramatiskt är bra, så länge siffrorna står rätt.