Leifby: Höstens ångestmatcher är här
Sugande gräsplaner, nålsticksregn och den obehandlade tillfredsställelsen i att bara få hänga kvar.
Höstångestmatcherna är här – och de förenar oss.
För 50 år sedan möttes Örebro och IFK Göteborg i en laddad match på Eyravallen.
Örebro vann med 1-0 och Blåvitt åkte ur allsvenskan. Men mest ihågkommen blev matchen för avbrottet efter planstormningen.
ÖSK:s Göran Kummelstedt fick bandagera huvudet efter att ha träffats av inkastat bråte. Domaren Sven Jonsson pausade matchen en stund medan poliser med hundar rensade planen från förbannade göteborgare och det sägs att några bortasupportrar försökte ta med sig ett av målen för att få matchen avbruten.
Ångestmatch på söndag
Kanske måste Blåvitt-fansen på nytt konfiskera en målbur – för laget ligger skrynkligt till i botten av allsvenskan och kamraterna från Göteborg har inte åkt ur den högsta serien sedan just den där höstdagen i Örebro för 50 år sedan.
På söndag möts Helsingborg och Göteborg i en fruktansvärt viktig match på Olympia, avsparkstiden 17.30 gör det hela ännu värre för inblandade parter.
Det är som om elljuset och mörkret runtomkring förstärker fruktan.
Ute i Europa har toppligorna precis inlett sina säsonger, och det är möjligt att de har de största stjärnorna, de vräkigaste tv-avtalen och spelar den mest bländande fotbollen, men de har inga höstångestmatcher som vi.
Oavsett vilket tempo eller spelteknisk nivå som erbjuds finns det en sak som sammanbinder alla fotbollsspelare vare sig de spelar i division 5 eller i allsvenskan.
Känslan att få hänga kvar.
”Längtar aldrig tillbaka”
Jag spelade själv fotboll i 25-30 år men slutade när jag fick arbete i Stockholm för 13-14 år sedan.
Längtar tillbaka gör jag aldrig, men den här tiden på året kan jag faktiskt sakna känslan av att gå ut på ett höstgolv och spela säsongens sista match.
Ni vet, den som en korpulent domare från Traryd bestämt sig för att göra till sitt examensprov i självgodhet.
I omklädningsrummet luktar det så mycket lädersmorning och liniment att någon kunde sprutat in tårgas utan att det gjort någon skillnad.
En lagledare har köpt Dextrosol eftersom matchen är viktig, och det serveras pulversportdryck ur stor dunk.
Jag minns första gången det låg bananer framlagda i vårt omklädningsrum, det kändes som att vi skulle möta Milan i Champions League-final, inte Markaryd.
– Spela säkert nu, säger tränaren som vet att alla vill krama ett sista försök till tunnel ur skorna innan de torkar ihop i pannrummen.
Ljudet av skruvdobbar som skrapar mot asfalten på vägen bort mot planen.
Ett Westerstrand-matchur som aldrig gått så långsamt.
– Är det fel på klockjäveln!?
Två typer av människor
Slutsignalen stänger säsongen, tre hurra-rop som tack för god match sedan snabbt in i omklädningsrummets värme igen där duschångan är så tät att till och med den väldige mittbacken ser ut som ett skogsrå.
Minns ni, att det i alla omklädningsrum som någonsin uppförts alltid har funnits två typer av personer.
De som alltid hade schampo, och de som aldrig hade det.
Men skit samma.
Det viktigaste är att hänga kvar.