Martin Bengtsson: ”Vi är inte några järnstatyer som tål allt”

Från ungdomsproffs till självmordsförsök – nu har Martin Bengtssons historia blivit film

Publicerad 2021-08-22

Martin Bengtssons historia blir film.

Martin Bengtssons historia blev till bok.

Nu har boken om 35-åringens liv blivit film – ett liv han försökte ta för 17 år sedan.

– Det går att bryta sig ur en dröm och satsa mot en ny, säger han.

Mitten av augusti.

Vädret har inte bestämt sig. Sommaren vill hänga kvar. Lite till. Men hösten rycker i taktpinnen.

En som har bestämt sig är Ronnie Sandahl. Den 27 augusti har regissörens internationellt hyllade film Tigrar svensk biopremiär.

Filmen skildrar boken I skuggan av San Siro, skriven av Martin Bengtsson, 35.

När vi träffas på ett café i södra Stockholm är det inte första – och inte heller sista – gången som Bengtsson berättar sin historia.

35-åringen rättar till det långa, yviga håret bakom ena örat och berättar att det, i och med filmens födelse, nu känns som att säcken är knuten.

– Precis så känner jag faktiskt. Jag känner mig klar. Boken har innan det här blivit teaterpjäs och nu har Ronnies tappning tagits vid i den här riktningen, med en ännu större publik. Jag kommer säkert alltid vara engagerad i frågan, men för mig känns berättelsen klar på många sätt. Jag känner att jag, utan att skämmas, har bidragit till att stärka ett fokus kring den här frågan och utvecklat den generella synen på fotbollsspelares psyke och hälsa, säger han.

Martins historia grundar sig i just det, psykisk ohälsa.

Skrev på för Inter som 16-åring

2003, på vintern, skrev en 16-årig Bengtsson, då ett av svensk fotbolls stora framtidshopp, på för Inter. En pojkdröm gick i uppfyllelse, en pojkdröm som visade sig utvecklas till något helt annat.

I Tigrar får vi se en miljö och en jargong som är allt annat än enkel.

– Det var hårt klimat för alla nya som kom, man kämpar om en plats, man konkurrerar med de man bor tillsammans med. När man gör en film av en bok, på en verklig och levande människas liv, behöver man många gånger kliva iväg från vissa autentiska situationer för att på något sätt anpassa det till duken. Det har Ronnie gjort. Det finns val han har gjort där han går iväg från viss verklighet, men det som varit viktigt hela vägen är att filmen är trogen boken och min resas andemening – och där tycker jag att filmen till och med många gånger förstärker den och kommer närmare den än vad min egen bok ibland kunde göra.

På vilka sätt?

– Den fångar, väldigt bra, den instängdhet och känslan av att vara fast i en dröm på ett tydligare sätt än vad jag som 19-åring gjorde när jag skrev boken. Ta spelarboendet till exempel. Martins desperation i filmen och hans känsla av instängdhet, jag blev otroligt drabbad när jag såg det och kände igen mig väldigt mycket i den resa han gör, även om vissa detaljer skiljer sig från mitt verkliga liv.

”Då mådde jag skit”

Tillbaka till dåtid. Till vad som hände. Till vad som gick snett.

Inledningen och våren 2004 gick okej för Bengtsson i klubbens Primavera-lag.

– Sedan fick jag en meniskskada i slutet på första säsongen, strax innan en cupfinal mot Juventus och jag fick göra en titthålsoperation. Det var ingen allvarlig operation så, men det var så att ”du gör operationen och sedan blir du sängliggande i två veckor”. Det här var precis inför slutet av säsongen. Jag missade slutet och fick med mig ett träningsschema hem. Men jag minns att det under de två veckorna började hända grejer existentiellt.

– Det som hände då var att jag märkte hur självförtroendet och självkänslan dök väldigt drastiskt. Frågan som dök upp ur det var: ”vem är jag när jag inte spelar fotboll?”. Jag märkte att hela min identitet hängde på det och att mitt mående helt och hållet hängde samman med hur jag hade presterat föregående träning, föregående match. När jag då inte kunde prestera fanns det ingen botten, då mådde jag skit, då infann det sig en känsla av depression. Det där hade jag med mig när jag åkte hem till Sverige den sommaren, det var något som gäckade mig, det försvann inte – utan satte igång något som fick en full verkan senare.

Den sommaren tog Bengtssons dåvarande tjej med honom till Hultsfredsfestivalen.

– Det var ett sammanhang där som inte handlade om fotbollen, i det sammanhanget märkte jag att något började utforskas, en annan identitet som inte var knuten till fotbollen, vilket var en väldigt härlig känsla. Där fanns det någon typ av utlopp.

”Där kraschade jag”

Tillbaka till Italien efter sommaren, med något bättre självkänsla.

En självkänsla som raderas kort därefter.

– Vi åkte på träningsläger och i slutet av lägret var det ett par spelare i laget som rökte marijuana. Då blev det en kollektiv bestraffning, en instängningssituation. Jag hade inget med händelsen att göra. Vi var i princip instängda i huset mellan träningar och matcher. Det var stängda grindar. Flera av spelarna började må dåligt under den här tiden över att inte kunna röra sig fritt.

– Under den tiden började jag må sämre och sämre. Till slut bad jag killen som bodde i huset (klubbens förlängda arm) att få åka in till stan för att köpa en gitarr, för att ha något att göra i instängdheten. Jag fick köpa den efter mycket tjat. Jag började sitta på mitt rum och skriva låtar och lära mig gitarr mellan matcher och träningar. Jag hittade någon slags fristad i det, vardagen kändes dräglig med hjälp av det.

Bengtsson fortsätter:

– Sedan kom jag tillbaka från ett landslagsläger, då var alla mina papper slängda med förevändningen från klubbens sida, vilket städerskan berättade, att det inte ska ”ligga papper och skräpa på en fotbollsspelares rum”. Där kraschade jag, där gick depressionen långt djupare.

– Där och då såg jag ingen väg ut. Jag såg ingen möjlighet att prata med någon. Jag skämdes. Där och då kände man sig bara tom. Jag kände ingen annan utväg än att jag måste göra slut på allt, att inte finnas längre. Det ledde till försöket där jag skar min handled i spelarboendets badrum när de andra spelarna var iväg.

Utreddes för epilepsi

En städerska hittade Bengtsson som sedan, bandagerad och dåsig, vaknade upp på en psykiatrisk klinik i Milano.

– Det jag framför allt minns var att det kom in en psykolog, om det var första eller andra dagen, som ställde sig framför min säng och sa: ”jag tycker att det är så märkligt, du har allt man kan önska sig i den här världen, du är fotbollsproffs i en av världens största klubbar, du tjänar pengar, du har en egen bil och du kan sätta på vilka glamourmodeller du vill”. De där orden, när man låg där, de förstod inte att man kunde må dåligt i den här världen. Där blev det så tydligt den här skillnaden mellan förväntningar och bilderna av hur det är att vara fotbollsspelare och den faktiska verkligheten.

Tränaren var skärrad, spelarna skärrade.

– Men det var också väldigt konstigt, under den första tiden på sjukhuset skulle jag utredas för epilepsi. Man hade någon teori som man försökte lansera att jag hade fått ett epileptiskt anfall och skurit upp handleden på en pigg på sängen. Det var helt bisarrt.

– Min mamma kom ner till Milano, vilket filmen skildrar jättefint. Väldigt nära. Vi gick på en utegård runt en fontän och pratade om det här, hur det kan kännas när man är ung och inte vill leva. Det blev ett viktigt samtal. Det gav en liten känsla av hopp, för hon hade också mått dåligt som ung och kunde genom sin egen livshistoria säga till mig att det kommer kännas bättre en dag. Där och då kunde jag för första gången vara helt öppen i hur det kändes.

Kontraktet med Inter bröts och Bengtsson flög hem till Sverige. Efter stöttning från föräldrarna började han sedan ta hjälp av en psykolog, innan han beslöt sig för att skriva I skuggan av San Siro.

Martin Bengtsson.

”Det går att byta riktning i livet”

Bengtsson, som i dag mår bra och arbetar som manusförfattare, har föreläst kring boken sedan den kom ut – och han slår fast att psykisk ohälsa är ett ämne som är mycket mer på tapeten i dag jämfört med då.

– Ser man generellt i dag så handlar det om andra saker, om bekräftelse och sociala medier, den typen av psykisk ohälsa. Men ser man specifikt på idrotten så har tabut lyfts kring de här frågorna, vilket gör att fler vågar komma ut och prata om att de har mått dåligt. Det här arbetet måste fortgå, normalisera idén att människor i prestationsmiljöer, särskilt män, kan bli påverkade och må dåligt. Att vi inte är några järnstatyer som tål allt. Jag tycker inte det arbetet på långa vägar är färdigt, det är ett arbete som måste pågå hela tiden. Vi måste hela tiden checka in med varandra, checka in med oss själva, hur vi mår i de sammanhang vi befinner oss, i det vi gör.

Flera unga spelare, som lämnat Sverige för utlandet, har tagit kontakt med Martin genom åren.

– Det finns inga generella svar, vi är alla olika. När det handlar om de här proffsmiljöerna behöver man titta mer på vad de här olika individerna behöver för att klara den enorma pressen som det innebär att vara på den nivån. Jag tror det viktigaste är, som jag försökt förmedla när kontakter tagits från andra spelare, är att bejaka andra sidor av sin identitet bortom sin prestation.

Hur är din relation till fotboll i dag?

– God. Under många år var jag helt ointresserad av det, efter allt som hände. Men jag tittar på mästerskap, jag följde Sverige nu i OS och herrarna under EM. Jag tycker fortfarande att fotboll är kul, även om jag är för gammal för en comeback. Jag hade aldrig velat jobba med det, den delen är inte intressant, men jag älskar att gå ut med bollen på kvällen någon gång när barnen har lagt sig. Att kicka på gården, som när jag själv var barn, den känslan försvinner inte.

Om fem dagar, 27 augusti, rullar Tigrar upp på vita duken.

Martin Bengtssons berättelse går då på något sätt i mål.

– Jag är väldigt nöjd och glad över resultatet och jag vet att den redan i det här läget har fått ta emot priser och blivit fint bemött på festivaler. Det som känns extra spännande nu är att den ska få möta den större biopubliken och kanske många unga killar och tjejer som är i den här målgruppen – och som kanske är idrottsintresserade och har befunnit sig i fotbollsvärlden. Där blir det spännande att se hur den landar, se hur reaktionerna blir.

– Jag hoppas att man ska drabbas av filmen, bli påverkad, känna med resan Martin gör i filmen. Det jag vill säga är väl att det går att byta riktning i livet, någonstans är det väl det som är min lärdom. Det går att förändra, att bryta sig ur en dröm och satsa mot en ny dröm, utan att man känner att all strävan och alla drömmar är fel eller förgäves.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.

Följ ämnen i artikeln