Indien bäst i världen – på världens konstigaste sport
Uppdaterad 2014-10-28 | Publicerad 2014-10-27
Kabaddi kabaddi kabaddi kabaddi kabaddi.
Kabaddi kabaddi.
Kabaddi kabaddi kabaddi.
Det har inte blivit fel på tangentbordet.
Det ska stå så.
Ingressen är ett ordagrant citat från indiern Rishank Devadiga, 22 år gammal och redan förmögen idrottare. Han lockades i tonåren att spela för ett oljebolag och blev i somras nationell kändis. Hans levebröd är ett mellanting mellan rugby och kull, kanske med stänk av kickboxning.
– Här i Indien spelar vi kabaddi från barndomen. Alla är med. Ändå trodde jag inte att sporten kunde växa så fort som den har gjort de senaste månaderna, säger han.
Rishank sitter på en sponsors kontor i centrala Mumbai. Han visar mobilbilder från sitt senaste skolbesök, där barn trängdes för att ta autografer och idolporträtt.
– Inom några år är inte cricket vår största sport längre. Kabaddi är redan populärare på många håll. Snart kommer vi med i OS också. Jag tror att det blir redan år 2020. Alla i Indien kämpar för att det ska bli så.
Har du missat hans sport?
Det har inte de 435 miljoner tv-tittare som följde Rishank och de andra i somras, då fler indier såg på Pro Kabaddi League än på fotbolls-VM.
Anfallen varar ett andetag
Några timmar senare skymmer Mumbais himmel, men temperaturen stannar över 30 grader. Smogen bäddar in Bhartiya Krida Mandir, Indiens sporttempel, i romantisk dimma.
Härinne smäller hud mot hud. Sex matcher pågår samtidigt.
I hörnet möts distriktets bästa 16-åringar, en tjej har fäst lila tejp över sitt blödande öra. I mitten har polisens lag lånat in den bastante Prashant Chavan från proffslaget Pink Panthers. Borta vid stängslet, under läktaren där tusen åskådare sitter, skriker de grönklädda på domaren. Han var över linjen, han var ju över linjen!
När spelet återupptas hörs ett mummel. Det är samma ramsa som i textens ingress, den som ger sporten dess namn och unika regel.
Varje anfall varar i ett andetag, tills luften är slut och man inte längre orkar mässa kabaddi kabaddi kabaddi.
Är de bäst på okänd sport?
Indien är uselt på sport.
De saknar i princip vinteridrott. De är en B-nation i tennis, golf och simning. I fotboll är de rankade 158, fjärran från Kirgizistan och Curaçao. De har ställt upp i nästan alla OS men bara tagit 26 medaljer, vilket kan mätas mot Sveriges 627.
De röner viss framgång i landhockey, cricket, boxning och brottning, men inte nog för att fylla pokalskåpets alla tomma hyllor.
Hur blev det så?
Forskare och idrottspsykologer har med åren staplat förklaringar:
Fattigdom hindrar unga på landsbygden från att elitsatsa. Dålig infrastruktur skärmar av dem från arenorna. Storstäderna är för trånga. Luften där är osunt het och förorenad. Korruptionen slukar förbundens redan låga anslag.
Någon menade att indier sällan joggar, de yogar hellre, vilket hämmar dem i löpbaserade sporter.
Någon annan klandrade till och med Bollywoodstjärnorna. Efter Indiens misslyckade insats i London 2012 höjdes röster om att landets skådespelare var mer storvuxna än kollegorna från Hollywood och spred ett ickeatletiskt kroppsideal.
Kanske är allt dumheter.
Kanske bär varje teori små korn av sanning.
Vi tror ändå att förklaringen är mer invecklad. Därför står vi här på nationalarenan, där ett blåslaget tjejlag klappar om varandra och lunkar mot omklädningsrummen. Kan de vara en del av svaret?
Kan det vara så att Indien är världsbäst på en gigantisk sport, bara att vi inte känner till den?
Lockade filmstjärnor
De första kabaddimatcherna spelades för 4 000 år sedan, innan vi nordbor hade nått bronsåldern. Sedan dess har sporten spritts över Asien, via England och vidare till Kanada.
De flesta indier är uppvuxna med kabaddi, men för många stannar det vid en barnlek, kanske jämförbar med vår brännboll. De skickligaste spelarna anställs av storföretag, där de befrias från jobbsysslor för att i gengälld försvara firmans färger och logotyp på kabaddiplanen. Som en miljonspäckad korpserie.
De stora pengarna strömmade in i somras då inhemska Pro Kabaddi League och världsomspännande World Kabaddi League lanserades. Genom globala auktioner såldes lagen till högstbetalande, sedan användes köpesummorna till att flyga in stjärnor från Kenya, Japan och Turkmenistan. Grusplaner ersattes av inomhushallar, reglerna tvingade fram offensivare spel och tv-sändningarna professionaliserades.
Satsningen träffade rätt. Pro Kabaddi League lockade indiska filmstjärnor och sångare till arenorna, efter dem följde reportrar, sponsorer och åskådare.
I augusti 2014, efter att Pink Panthers från staden Jaipur vunnit finalen, summerades hur många indiska tv-tittare som följt tidernas första proffsliga i kabaddi. Sporten visade sig ha varit populärare än landhockey och fotboll, bara slagen av cricket.
Anhängarna försöker få in sporten på OS. Kabaddi demonstrerades under OS i Berlin 1936 utan att nå det ordinarie programmet. Till våren får Asiatiska kabaddiförbundet (AKF) besked om deras omfattande kampanj får in sporten redan till spelen år 2020.
Som argument har de anfört att kabaddi spelas i 32 länder, varav några är bland världens folkrikaste, vilket betyder att den har betydligt fler utövare och följare än exempelvis segling och längdskidor.
Dessutom har kabaddi varit med i Asiatiska spelen, en sorts mini-OS, sedan 1990. Indien har vunnit alla guld på både herr- och damsidan.
(Den senaste asiaden avgjordes häromveckan. Indien låg i botten av medaljligan fram till kabaddifinalerna, men klättrade tack vare två guld förbi Qatar och Kinesiska Taipei och slutade tredje sist.)
Många mimar mest
Torsdagskvällen är sen, klockan har passerat tio, men spelet fortsätter i sporttemplet. Läktarna är tomma. Till och med tjuvtittarna verkar ha somnat, för fönstren i husen som vetter hitåt är släckta.
Det är fortfarande varmt, rött damm yr i luften.
På planerna spelas en sorts råkabaddi, för sedan proffsen flyttade inomhus har sporten kluvits i två varianter. Miljonärerna på tv är kvicka och viga, här på gruset premieras lårmuskler och stryktålighet. Dessutom nallar proffsen på den heligaste regeln: de säger knappt kabaddi längre, de mimar mest med läpparna.
I jämförelse med cricket är kabaddi de fattigas sport. Det krävs ingen utrustning, bara en grusplätt. Till viss del är det också tjejernas sport, uppåt 40 procent av tv-tittarna är kvinnliga och damstjärnorna börjar bli professionella.
Med sina 4000-åriga anor och 32 verksamma landslag talar mycket för att sporten håller på att nå högre status, men för att nå OS bör reglerna sannolikt stramas åt. Kan skaderisken vara så stor? Ska sportens signum, själva rabblandet, ersättas av en 30-sekundersregel? Ska det räcka att viska?
Dessutom är dopningsreglerna inte förenliga med Wadas. I indisk idrott har det traditionellt saknats dyra västerländska kosttillskott. I stället har idrottarna behandlat sig med de preparat som apoteken tillhandahåller, vilket inför VM 2011 chockade landet. Då testade tio av tjugoen landslagsspelare positivt för anabola steroider.
Pro Kabaddi League har närmat sig västvärldens syn på otillåtna preparat genom att införa en egen kontrollapparat för dopning, men ännu är straffen låga. Åker du dit för anabola steroider blir du avstängd resten av säsongen.
Här på grusplanen har kvällens sista kämpar annat att fundera på. Det är bara minuter kvar. Ställningen är jämn.
En raider är offensiv men fångas upp av motståndarnas försvar. Det knäpper till i fotleden när han faller, vristen kommer behöva tejpas, men han kravlar baklänges för att komma ur försvarets grepp.
Det går inte, han måste ge upp.
Han andas.