”Om jag hjälper någon är det största segern jag någonsin vunnit”
Richard Magyar om kampen mot psykisk ohälsa
Uppdaterad 2021-09-07 | Publicerad 2021-05-01
Numera är det inte alldeles ovanligt med fotbollsspelare som pratar om psykisk ohälsa.
Richard Magyar har gjort det – men nu vill han göra mer än så.
Om du bara vill lyssna så vill han försöka hjälpa dig att sortera och hantera ditt liv.
Det finns en historia som Richard Magyar redan har berättat ganska många gånger de senaste åren. Den består av mörker, ångest och en galopperande olust som gjorde så att han till sist inte såg någon poäng med att leva längre.
Det är en gripande berättelse med både relevans och resonans, men såhär snart fyra år senare är det inte samma skildring som Magyar vill upprepa ytterligare en gång.
Viktigast i dag är inte hur han hamnade panikgråtande på en vit soffa i en kal lägenhet i västra Nürnberg – viktigast är hur han tog sig därifrån.
Att bli en av de första svenska elitfotbollsspelare att överhuvudtaget prata öppet om psykisk ohälsa var en sorts förstasteg, men sedan dess har Hammarby-försvararen Richard Magyar fortsatt vidare in i ett personligt förändrings- och utvecklingsarbete som han nu vill föra vidare till andra.
– När jag fick mitt sammanbrott var det som att jag tappat greppet om allting, som att falla handlöst. Jag hade blivit en väldigt vilsen person utan trygghet i vem jag var, vad jag stod för eller vad jag ville med livet. Det kändes som att jag hade tappat bort mig själv, och jag tyckte inte om den jag var, den jag hade blivit. Prioriteringen var att hitta tillbaka till den Richard jag själv tycker om, den Richard jag själv trivs med att vara. Jag var tvungen att våga utforska och upptäcka mig själv på nytt, att börja jobba med mig själv på ett sätt som skulle vara långsiktigt hållbart.
Fotbollsfajtern har gått och blivit författare. När Richard Magyar kommer till kaféet i Vasastan i Stockholm har han nyligen färdigställt ”Allt ingen sa”, en sorts guidebok till hans eget psykiska tillfrisknande.
Någon spökskrivare har han inte använt sig av. Vartenda ord, vartenda kommatecken är hans eget.
– Det är en samling av de saker som givit mig lite balans i mitt liv, efter att jag haft så stora svårigheter att hantera mig själv. Det har varit ett väldigt viktigt projekt för mig. Men det har varit jobbigt. Kul också såklart, men mest jobbigt och utmanande.
Egentligen började Richard Magyar skriva på en bok redan för fyra år sedan – kort efter kraschen i Tyskland – men den gången blev det mest bara en ostrukturerad hög av ord i ett Word-dokument.
Psyket var fortfarande alldeles för tilltufsat, tankarna för splittrade.
– Den första tiden kretsade egentligen mest kring att inte bli galen. Jag kunde inte falla sönder helt och hållet. Jag var tvungen att hålla ihop, gå och träna, sköta mitt jobb som fotbollsspelare i Greuther Fürth så gott det nu gick.
Det känns inte självklart att klara av det.
– Nä. Verkligen inte. Jag var väldigt, väldigt nära att lägga ner min karriär.
”Livet suger”
Innan han gjorde något annat var Richard Magyar tvungen att förlika sig med att livet var skit, att livet är skit. Det är i alla fall så han själv uttrycker det. Han behövde justera och kalibrera sina förväntningar på sin tillvaro, på hela sitt liv.
– Det var en jättejättestor grej för mig. Större delen av min ungdom och mitt vuxna liv gick jag runt och undrade: ”Vad är det för fel på mig?”. Alla mina vänner hade så kul i livet – och jag försökte hänga på – men jag kände inte alls igen mig i det. Jag har aldrig kunnat relatera till den där enorma livsglädjen. Jag tyckte inte något var kul. Jag förstod inte varför, och det är så många gånger jag försökt diagnostisera mig själv för att förstå vad det var för fel på mig. Därför blev det en jättestor sak för mig när jag kom i kontakt med någon som kunde förklara för mig: ”Vet du...?! Livet suger. Det är ingen som säger det, men så är det”.
En rätt deppig livshållning...?
– För mig har det varit tvärtom. För jag kunde tänka tillbaka på min generella känsla kring mitt liv: ”Hur har jag haft det?”. Inget vidare. Livet hade känts skit i minst fem år. Men jag hade inget att peka på, inget att skylla på. Jag var ett friskt fotbollsproffs utan ekonomiska problem, med en jättefin familj och vänner som kom och hälsade på mig. Därför var det en otrolig befrielse när det landade i mig, det här med att inte ha förväntningar på att livet ska vara en så jävla rolig gåva. ”Det kanske inte är fel på mig ändå”.
Under den omtumlande perioden då hela tillvaron svajade läste Richard Magyar väldigt mycket. Riktigt vad han letade efter visste han inte, men han sökte, famlade och trevade. Och i den ena boken hittade han ett verktyg som funkat för någon annan, på den andra sajten fastnade han för en tankebana som höll ihop för honom själv. Stegvis fann han fragment och skärvor som gjorde så att livsmosaiken gick att börja limma ihop igen.
En dag satt mittbacken ensam på ett parkcafé i Fürth då han läste en mening som liksom fick karusellen i hans huvud att stanna upp, en fråga som gjorde det lättare att sortera och värdera: ”Om alla yrken genererade samma inkomst och status – vad skulle du då arbeta med?”.
– Och när jag verkligen var ärlig mot mig själv kom jag fram till att jag inte hade spelat fotboll.
Skyldig att följa drömmen
Egentligen var det tänkt att Richard Magyar skulle bli läkare. I gymnasiet hade han varit ambitiös och prestationsinriktad, så betygen var tillräckligt höga för att komma in på läkarlinjen vid universitetet i Lund.
Men ungefär samtidigt som han skickade in sin ansökan erbjöds han att a-lagskontrakt med Halmstads BK, och utan att han riktigt problematiserade det upplevde han att det inte längre fanns något val. För alla runt omkring honom tycktes det fullständigt självklart att han skulle välja fotbollen – vännerna, lagkamraterna, familjen – och snabbt blev det också självklart för Richard Magyar själv.
Kallade fotbollen så svarade man. Fick man möjligheten att jaga drömmen var man nästan skyldig att ta den, alldeles oavsett om den där drömmen verkligen var ens egen.
Så Richard Magyar blev professionell fotbollsspelare, och i nästan tio år fortsatte Richard Magyar att vara professionell fotbollsspelare utan att någonsin stanna upp och fråga sig själv om han egentligen ville vara det.
Ifall du retar honom lite retoriskt kan du få honom att säga att han faktiskt inte gillar fotboll överhuvudtaget – att han inte är det minsta intresserad – men när han tar sig tid att tänka efter inser han själv att det inte är riktigt sant.
Visst gillar han fotboll. Han uppskattar tävlingsmomentet, han värdesätter gemenskapen, han är tacksam för utmaningarna – det är bara inte det viktigaste eller det roligaste som finns.
– Vad ägnar jag mig åt när jag själv får välja? Vad fyller jag min fritid med på ett sätt som gör så att tiden bara försvinner? Vad är det jag tycker är så intressant att jag knappt kan sova på kvällen? Det är inte fotboll.
Vad är det då?
– Psykologi. Det är det jag känner är min passion i livet.
”Var bara kul”
Medan han fortfarande bodde i Tyskland började Richard Magyar studera psykologi på distans. Att göra det vid sidan av ett liv som professionell fotbollsspelare borde ha varit ansträngande, men det kändes aldrig så.
– I bussen från bortamatcherna kunde jag sitta i fem timmar i sträck och bara läsa. Det var ganska krävande studier – väldigt mycket text att ta in – men när jag hållit på i ett år insåg jag att jag ändå inte tyckt att det varit jobbigt en enda minut. Det var bara kul.
Vad är det som är så spännande?
– Någonstans är det väl försöket att bena ut sig själv, hitta svaren på sina egna frågor. Varför är jag såhär som jag är...? Men jag tycker det är så fruktansvärt fascinerande att trots all forskning som gjorts på hjärnan och alla studier som gjorts på beteende så är det fortfarande så lite man vet.
Framöver är Richard Magyar fast besluten om att återuppta psykologistudierna – antingen på halvfart vid sidan om fotbollen, eller på helfart när karriären är över – men än så länge förblir hans yrke att spela mittback för Hammarby IF.
För den som läser hans bok eller lyssnar på honom när han pratar är det lätt att tro att det där sistnämnda inte är särskilt viktigt för honom längre, men det är att missa en stor del poängen. I takt med att Magyar börjat ta fotbollen för vad den är för honom själv – snarare än vad den är för andra – har också glädjen och meningen med den ökat. Förmodligen har han aldrig varit en lyckligare fotbollsspelare än han är just nu, och detta trots att säsongsupptakten mest bara innehållit motgångar för honom.
I den ena matchen blev han utvisad, i den andra släppte laget in mål i slutminuten, i den tredje var han förvisad till läktaren och i den fjärde blev han fast på bänken.
– Det är klart att sånt påverkar mig. I allra högsta grad. Jag blir fortfarande besviken, irriterad och förbannad, men skillnaden är att jag kan använda de känslorna för att göra något bra snarare än att förstöra mitt eget liv.
”Vill inte skada någon”
I början av mars gick Richard Magyar igenom en halvtimme som var rena skärselden för honom. Under cupderbyt mot AIK hade han kommit in både vårdslöst och våldsamt i en duell. Eric Kahl tvingades bryta matchen, Richard Magyar blev rättmätigt utvisad.
Ensam i omklädningsrummet satt han sedan och eftersvettades, samtidigt som han oroligt uppdaterade Livescore på telefonen. Hade han kostat sitt lag segern? Hade han skadat sin motståndare allvarligt?
– Det var en otroligt stor besvikelse på flera sätt, både för att jag äventyrade lagets framgång och för att jag var orolig för den andra spelaren. Det sista jag vill är att skada någon, så det var verkligen inte något som flöt förbi obemärkt.
Tack vare ett sent segermål av Gustav Ludwigson krånglade sig Hammarby vidare i cupen, men nästan två månader senare har Eric Kahl fortfarande inte kunnat spela match igen.
– I det här fallet behövde jag reflektera kring vad som egentligen hände. Det var inte så att jag hade tappat det känslomässigt, blivit förbannad och sparkat ner någon. Även om det ser ut så på bilderna så var det inte så, utan jag tyckte att jag hade varit på rätt nivå matchen igenom. Sedan hörde jag av mig till AIK-spelaren också, men det var inte så att jag därmed var okej när jag kom till träningen nästa dag. Det kändes fortfarande inte bra.
Knepet: Ett block
Ett av de mest handfasta och konkreta råd som Richard Magyar vill ge till andra är att skaffa en anteckningsbok. För honom själv tillhör hans block de allra viktigaste redskapen han har.
– Det första och viktigaste jag gör efter en motgång är att skriva av mig, få ur mig all besvikelse. Det hjälper mig att få perspektiv. Annars är jag sådan att jag kan bli sittande i två veckor, stirra in i väggen och grubbla. Jag har en tendens att gräva ner mig och älta – att fokusera på det negativa och att överdriva – så det är viktigt att kämpa emot det.
I den första omgången av allsvenskan gjorde Richard Magyar sedan en helt okej insats, men vare sig hans egen eller lagets prestation spelade någon roll efter att Malmö FF avgjort i den 90:e minuten.
Återstod gjorde bara sju och en halv timmes bussresa tillbaka till Stockholm; det dova mullret från motorn, mörkret som sänkte sig utanför fönstret och tankarna som snurrade i huvudet.
– Trots allt är en sådan förlust lättare att hantera eftersom den innebär en kollektiv besvikelse snarare än en personlig besvikelse. Men även om jag sällan har med mig anteckningsblocket på bussen försöker jag styra om huvudet genom att skriva ner några snabba tankar i mobilen. Jag behöver få någon slags riktning på allt igen; acceptera det som hänt och sedan göra det bästa av det. Det är klyschigt, men för mig är det ändå det enda som finns.
Försöker du alltid vara konstruktiv i det du skriver?
– Nä. Vissa dagar kan det vara en tio sidor lång halvårsplan, men det kan lika gärna vara några spretiga tankar om ett möte som inte gått som jag tänkt mig eller två sidors... destruktivt ursinne. Men det som står i böckerna är någon sorts direkt avspegling av hur jag mår, och det är en enorm skillnad på hur de ser ut i dag jämfört med för några år sedan. Tidigare var det verkligen smärtsamt, jag vet inte hur många gånger jag brutit ihop när jag suttit och skrivit. Jag har faktiskt slängt några av de gamla blocken också. Jag började läsa i dem, men det var för jobbigt. Jag blev enormt emotionellt påverkad.
”Förundrad och... förbannad”
Efter premiärförlusten blev Richard Magyar någon typ av syndabock, spelaren som tränaren omedelbart offrade. Till allsvenskans andra omgång fick han inte ens plats i Hammarbys matchtrupp, utan förpassades till läktaren.
– Jag blev förundrad och... förbannad. Sen har jag i och för sig varit med så länge att jag förstår att det inte bara behöver bero på min prestation, och den här gången fick jag även det bekräftat av tränaren. Det innebär kanske inte att jag köper förklaringen, men hade det här varit för några år sedan hade det varit krismöte direkt.
Beskriv skillnaden...?
– Förstatanken är förvåning, som sedan snabbt går över i väldigt mycket ilska och irritation – i ryggmärgen är jag fortfarande samma gamla Richard. Men nu klarar jag av att jobba med tanken, så att jag inte fastnar i den. Det är inte skygglapparna på och rakt in i skiten, utan det är ett annat förhållningssätt. Det går inte så lång tid innan jag kan börja se på det sunt och hantera det på ett sätt som är konstruktivt för både situationen och livet. Förut hade jag kunnat vara ett jävla åskmoln i flera dagar, det hade tagit upp hela mitt liv. Nu är det... inte lätt att hantera, men i alla fall hanterbart. Det blir inga domedagstankar i huvudet.
I din bok har du en formulering om hur du ser motgångar, misslyckanden och smärta som livets största gåvor.
– Ja. Fan, så glad jag är för att skit har hänt mig. Ta bara det här med att bli satt på läktaren... Klart att det inte är kul i stunden, men det har ändå givit mig en ny tankeprocess, en ny hunger att bevisa något. Och kanske är det där skillnaden finns. Säg att jag hade startat alla matcher i allsvenskan... Då kanske jag hade blivit belåten och bekväm. Nu kanske det här i stället blir drivkraften som får mig att fortsätta med fotbollen längre än jag annars hade gjort, som får mig att uppnå mer än jag annars hade gjort.
I ”Allt ingen sa” växlar Richard Magyar mellan ganska svepande livsråd – våga utvärdera dig själv, våga utmana dig själv, bestäm dig för vilken person du egentligen vill vara – och väldigt konkreta tips om exempelvis en medveten kosthållning eller specifika andningsövningar.
– Mycket av det kan kanske verka banalt, men ta bara en sådan sak som andningsövningar... Som person är jag sådan att jag har ganska lätt för att bli stressad, ganska lätt för att bli överväldigad. Lugnet jag fått genom mina andningsövningar har bokstavligt talat förändrat och förbättrat mitt liv.
Boken innehåller även ett ganska stort batteri av uppgifter att fundera på och frågor att ställa till dig själv, allt för att göra det lite enklare att navigera genom livet. Bland annat uppmanar Richard Magyar alla att göra en sorts personlig rankning över vilka saker som verkligen betyder något i livet – och sedan agera utifrån den listan.
– Även det är något som direkt ändrat hur jag ser på livet, hur jag lever det och hur jag kommer att fortsätta leva det.
Vad är högst upp på din egen lista?
– Relationer. Det är det jag värderar absolut högst. Och det var ytterligare en sak som jag verkligen insåg i samband med min kris. I det läget hade jag haft ett förhållande som tog slut och en annan viktig relation som slutade fungera, och allt det berodde väldigt mycket på hur jag var och hur jag hanterade livet. Jag hade tagit mina relationer för givna. Folk hade kunnat komma och besöka mig, men jag hade ändå gått och tänkt på något annat, inte tagit vara på tiden jag fått med min familj och mina vänner. Men sättet som jag lever mitt liv på i dag – hur jag prioriterar min tid – är en direkt konsekvens av att jag verkligen värderat vad som faktiskt är viktigt för mig på riktigt.
Var finns fotbollen på den där listan?
– Någonstans i mitten. Säg att det är ett tiotal punkter på listan, och fotbollen är...
Utanför prispallen, men ändå med i loppet.
– Ja. Fotbollen är en stor del av mitt liv, och jag har investerat enormt mycket i den. Jag lägger fortfarande mycket tid på den, och kanske bryr jag mig mer om den än jag är beredd att erkänna. Men trots det finns det annat som är viktigare. Om det till exempel finns en tonåring som läser den här boken och hittar någon slags hjälp där så är det värt allt för mig, då är det den största seger jag någonsin vunnit.
FAKTA: Hit kan du vända dig om du mår dåligt
- Ambulans, polis och räddningstjänst: akut 112, annars 11414.
- Vårdguiden: 1177 (dygnet runt).
- Bris för barn upp till 18 år: 116 111, dygnet runt, även chatt på bris.se
- Bris vuxentelefon om barn: 0771-50 50 50 (vardagar kl. 9-12). På arabiska: 0774-48 09 00 (tis–tors kl. 9–12)
- Bris stödlinje för idrottsledare: 0774-40 00 42 (vardagar kl. 9-12)
- Jourhavande medmänniska: 08-702 16 80 (nattetid).
- Jourhavande präst: 112 (nattetid).
- Giftinformationscentralen: 010-45 66 700 (dygnet runt).
- Självmordslinjen: 90 101 (dygnet runt, även chatt).
- Föräldralinjen: 020-85 20 00 (vardagar kl 10–15 samt torsdagskvällar kl 19–21).
- Äldrelinjen: 20-22 22 33 (vardagar kl 8–19 och helger kl 10–16).
- Fler hjälpinstanser går att hitta på mind.se