Bohman: Var bland det sämsta jag sett
Publicerad 2016-09-11
ALLT har verkligen gått fel i Sundsvall
Sundsvall. Sportbladets Per Bohman listar fem reflektioner från Sundsvall-AIK.
1. Universallösningen 2016: fembackslinjen
Vad har vi för klassiska försök med fembackslinje genom åren? En ovetenskaplig inventering av minnesbankens dammiga vrår frambringar bara ett fåtal minnesvärda exempel.
Tom Prahls misslyckade lyxtest under MFF:s guldår 2004 är ett. Pelle Olssons fembackslinje med Gefle sommaren 2013, den rakaste försvarslinje Sportbladets Robert Laul någonsin sett, ett annat exempel.
Men helst plötsligt är det alltså högsta mode i allsvenskan. AIK, Östersund, Djurgården har alla testat systemet med varierad framgång, och nu försökte alltså även ett deppigt desperat Gif Sundsvall sig på 2016 års universallösning.
På förhand kändes det som en slags självmordstaktik att använda sig av tre mittbackar, sett till att Roger Franzén och Joel Cedergren för närvarande bara förfogar över en enda riktigt bra mittback.
2. Bland det sämsta man sett
Hur fembackslinjen fungerade för "Giffarna"? Jo tack, tre insläppta mål under den första halvleken och en insats så menlös att det gränsade till det tragiska.
Det är egentligen fel att skylla på formationen, för det är spelarna (och tränarna) som just nu är för dåliga.
Hemmalaget kunde ha fått ställa upp med 13 utespelare i ett 5-5-3 och ändå inte vunnit den här matchen.
Unga egna talanger som valpige Peter Wilson och tunne Erik Granat sliter hårt och gör sitt bästa, men är helt enkelt inte färdiga allsvenska spelare, varför man heller inte kan kasta ut duon på det djupa och på ett oförlåtligt slappt vis önskedrömma om att de ska flyta. Mauricio Albornoz och Robin Tranberg fungerar inte som alibi-mittbackar och ytterbacksparet Dennis Olsson och Erik Larsson hamnade i ett lamt ingenmansland som wingbacks. Alla i laget var jämnusla, men värst var det att följa...
3. ALLT har gått fel i Sundsvall
... Stefan Silvas oinspirerade insats på Norrporten Arena. Han är lagets bästa spelare, men just nu smärtsamt medveten om det. "Giffarna" har knappt gjort mål sedan staden brann ner, ändå envisas den enda bevisade målskytten med att sulfintandes droppa ner i en bekväm yta bredvid lagets vänsterback. I övrigt ägnade sig Silva åt att toffla i väg svåra crossbollar på slentrian, eller okamratligt gestikulerande riktat mot medspelarna.
Visst: han är en playmaker med ett brett register, men det hade nog gynnat laget om han någon gång under matchen befann sig i närheten av motståndarnas straffområde.
Ärligt talat: ALLT har gått fel i Sundsvall sedan den där episka derbysegern mot ÖFK i maj. Urban Hagblom har sålt kvalitet, fått ett par feta miljoner men bara tagit in krafs (hur dålig ekonomi har egentligen Sundsvall?).
Det går att tala om ett f.Rms och e.Rms uppe i Sundsvall. ”Giffarna” är nämligen ett helt annat gäng post Runar Már Sigurjonsson. Tränarna har varit verklighetsfrånvända och inte i tid förmått att styra om truppen till en mer rimlig, tryggare fotboll. I våras aspirerade Sundsvall på den över halvan, nu riskerar de att åka ur.
4. Kan Denni Avdic hitta formen?
Denni Avdic är egentligen en naturligt talangfull lirare. Lätt i tanken och metodiskt klinisk i straffområdet. Förr om åren, alltså.
För det var länge sedan man såg ett så plågat intryck som Denni Avdic utstrålat på planen den här säsongen. Det är nästan så att man har velat ta honom åt sidan och fråga: Är det inte roligt med fotboll, Denni? Rörelsemönstret har varit försiktigt, beslutsfattandet svårtytt och ansiktsuttrycket påminner mer om en person som källsorterar ett sopberg i Bangkok än någon som får bra betalt för att idrotta.
Men... kanske var insatsen mot Sundsvall ett steg i rätt riktning? Avdic var absolut inte bländande, men det gjorde honom gott att få chansen som anfallare igen. Han tjuvade ett mål av Eero Markkanen, arbetade hårt och var totalt sett godkänd.
5. Starkt, AIK
Gif Sundsvall gav i princip bort tre poäng, men AIK är värda ett par uppskattande ord. Att ett stort antal viktiga spelare var skadade och avstängda märktes inte. Rikard Norling förfogar över en av seriens bredaste trupper och skickade ut ett lag som stod för en genomkompetent insats, framför allt i den första halvleken.
Ett par spelare förtjänar extra beröm:
Eero Markkanen. Är rörligare än tidigare och blir för varje match allt mer involverad i spelet.
Johan Blomberg. En underskattad rollspelare som alltid tar ansvar för laget. Är inte längre den där poängspelaren på kanten, men väl en gnuggande innermittfältare vars arbetsinsats sätter standarden för lagkamraterna.
Amin Affane. Äntligen är han så där flytande fantasifull i sin fria roll på mittfältet. Bäst på plan mot "Giffarna".