Loui Sand: ”Jag är knappt halvvägs”

Publicerad 2020-04-12

GÖTEBORG. Delvis tillbaka i idrotten och delvis igenom en livsavgörande förändring.

Loui Sand, 27, älskar det ena och kämpar med det andra.

– Jag har knappt kommit halvvägs. Det är långt kvar i min utredning och min könskorrigering, säger han i en intervju med Sportbladet om föreläsningarna, frågorna och förväntningarna på sig själv, åter på handbollsplanen.

Den egna föreläsningsturnén, ”Mitt liv äger ingen”, har fått ta en paus under coronavirusets pandemiutbrott men Loui Sand sitter inte hemma i lägenheten i Mölndal med flickvännen, landslagsspelaren i fotboll Emma Berglund, och rullar tummarna.

– På min fritid så kan vad som helst hända om jag får feeling. Det får Emma panik av emellanåt. Det förstår jag, jag vet att jag inte är lätt att leva med. Det är en berg och dalbana. Jag är väldigt impulsiv och kan bli manisk.

– Jag borde nog ta någon medicin! säger han med ett skratt.

Loui Sand driver mycket med sig själv samtidigt som det är lätt att förstå vad han menar – och känna viss sympati med Emma Berglund.

Loui Sand.

Ständigt på språng

Mitt samtal med 27-åringen sker i omgångar per telefon och mejl när Sand kastar sig mellan gymmet, spårvagnen, handbollsträningar och middagar med vänner.

Men det krävs inte någon startsträcka av kallprat för att låta samtalet otvunget ta vid där vi slutat i djupt personliga saker som väldigt många skulle ha svårt att prata så öppet om.

– Nu har jag gjort en del föreläsningar och jag älskar mitt jobb. Jag börjar faktiskt bli stolt över det jag vågar prata om. Jag har inte riktigt känt så alls innan. Det är tråkigt att jag har fått skjuta upp många föreläsningar nu på grund av coronaviruset, men jag sitter inte i sjön, vi får kämpa tillsammans allesammans.

Exakt hur öppen är du i föreläsningarna?

– Det är en bred föreläsning där jag jobbar igenom mitt liv med humor och allvar. Det handlar om hur det är att vara mörkhyad i Sverige, adopterad, hur det är att komma ut som "homosexuell" och hur det är att vara transsexuell och såklart om min idrottskarriär. Föreläsningarna är mitt heltidsjobb och kommer vara det så länge jag orkar och vill åka runt och blotta mig på det här sättet, säger den tidigare landslagsspelaren i handboll.

Hur tufft är det att lämna ut sig så?

– Det är nog det jobbigaste med mitt arbete. När jag planerar in en föreläsning så vet jag inte vad det blir för dag, hur jag kommer må, för det kan jag ju inte planera.

– Jag lever med mycket ångest. Men jag lär mig också att leva med den och försöker hantera den, men vissa dagar går det inte. Jag är ärlig mot mina lyssnare och säger till om det är en pissdag. Det blir bäst både för mig och dom som lyssnar, tror jag. 

Du pratar om svåra saker, på ett personligt plan, som också kräver mycket kunskaper. Hur tänker du kring det?

– Jag skulle aldrig påstå att jag är allmänbildad överhuvudtaget, men inom de här ämnena så känner jag mig påläst och jag pratar mycket om mina egna känslor och erfarenheter utan filter. Vissa kan nog känna att det är alldeles för ofiltrerat och obekvämt. 

– Men jag har fått så sjukt fin respons än så länge och det betyder så mycket för mig. Jag vill inte normalisera detta, jag vill såklart inte att folk ska födas på sättet som jag har gjort. Jag vill underlätta för dom som gör det, att man vågar prata om saker och ting. Så att det inte är helt främmande för människor hur det går till och vad som händer med allt det jag går igenom just nu. 

– Jag hoppas att det gör att det inte blir lika jobbigt för nästa person, säger han.

Loui Sand tränar på kantavslut.

”Född i fel kropp”

Det var i januari 2019 som Sand valde att avsluta en framgångsrik handbollskarriär i damlandslaget och proffsspel i franska Fleury.

I podcasten Utkast kom förklaringen:

”Jag har mått otroligt dåligt den senaste tiden och jag har vetat vad det beror på, vilket på ett sätt har varit skönt. Jag är född i fel kropp. Hade en helt anonym 26-åring ställt sig i kö för könsdysfori hade det med största sannolikhet gått de flesta obemärkt förbi. Nu när saker ställts på sin spets har jag insett att detta inte kommer gå under radarn.”

I stället för att gömma sig har Loui Sand parallellt med en pågående könskorrigering föreläst och svarat på de flesta av frågorna från nyfikna åhörare.

Vilka är de bästa och värsta frågorna under föreläsningarna?

– Jag har fått alla möjliga frågor, haha. Den värsta och bästa frågan på en och samma gång är nog när folk undrar vad jag har mellan mina ben. Jag förstår frågan och nyfikenheten men hatar den samtidigt. Man kommer liksom aldrig få se vad som befinner sig där mellan mina ben. 

Hur långt har du kommit i din könskorrigering?

– Utredningen är otroligt lång och väntetiderna blir bara värre och värre känns det som, det är hemskt. Jag har knappt kommit halvvägs i min process, jag har gjort mycket på eget bevåg vilket jag inte rekommenderar någon att göra i min situation. Men jag klarade inte av att leva en dag till i den kropp jag tilldelades när jag föddes. Det är långt kvar på min utredning och min könskorrigering.

Sand har blottat sin själ i TV- och tidningsintervjuer och i föreläsningarna. I en intervju med Expressen förklarade han delvis sin öppenhet med att han ”bara har humana värderingar som 90 procent av befolkningen borde ha”.

Hur är de övriga tio procenten?

– Jag är långt ifrån ensam om att ha humana värderingar. Men emellanåt så tappar jag ändå tron på mänskligheten. Det har jag gjort ett antal gånger. Det gör jag speciellt i dag när sociala medier är så stora. När jag kollar vilka idioter som sitter och skriver dessa sjuka kommentarerna om allt och alla… Det är enbart troll, fejkanvändare och människor som verkar vara så sjukt trötta på sin egen vardag och sitt liv. Det är dom som skriker högst och det är dom som syns och hörs mest. Man måste bara vara medveten om det och inte låta sig påverkas. 

Är det enklare att vara och leva som man?

– Det finns såklart olikheter mellan att vara kille och tjej, förutsättningar inte minst. Det tror jag vi alla är eniga om, förutom trollen då! 

Sand blir tvåa i beeptestet – hans bästa resultat i konditionsprövningen någonsin.

Börjar sakta bli bättre

– Det manliga hormonet är fusk, på alla sätt. Så alla machokillar där ute kan sätta sig ner i båten och lugna ner sig. För det krävs bara några sprutor. Det här tar jag upp i mina föreläsningar och pratar om.

– Men helt ärligt, att bara vara människa i dag är svårt. Jag har aldrig umgåtts med folk som gillar att kategorisera människor, om man är gay, pansexuell eller you name it. Jag är van vid att vi ser till människan och jag har både kill- och tjejkompisar.

– Jag skulle inte säga att min karaktär har förändrats, snarare att det finns utrymme för mig att vara exakt den jag är fullt ut. Både på ett positivt och negativt sätt så klart. Nu kanske det är mer förståeligt för många runt mig varför jag har varit som jag var tidigare. Det är också mer okej att vara som jag är när man är kille. 

– Jag märker att oavsett kön så har vi ofta gemensamma komplex fast på olika sätt. Jag har alltid haft komplex, alltid. Det börjar bli bättre men långt ifrån bra med den delen. 

Vad då för komplex?

– Jag har massa komplex och självhat, men det blir sakta men säkert bättre. Jag har alltid hatat min spegelbild, det gör jag fortfarande. Det händer grejer med mitt utseende, men jag märker inte av det på samma sätt som alla andra. Jag ser samma människa i spegeln som jag har gjort dom senaste 25 åren. Det tar tid för mig, säger 27-åringen.

– På gymmet har jag alltid haft det till exempel. Jag har känt mig helt fel bara och att allt varit omöjligt för mig. Men inte nu, nu kan jag äntligen bygga den kroppen jag alltid velat ha, nu har jag äntligen ett ideal eller vad man ska säga. Det får bara inte balla ur med vad jag strävar efter. Min kropp är min, och din är din. Jag kommer aldrig någonsin kunna se ut som dig hur mycket jag än försöker. Jag kommer aldrig heller kunna bli vit hur mycket jag än önskar det vissa dagar.

Loui Sand överlistar Sävehofs herrjuniormålvakter gång efter gång.

Tillbaka på handbollsplanen

När han berättade om könskorrigeringen som låg framför honom för drygt ett år sedan valde han också att avsluta handbollskarriären. 

– Jag hade inte saknat handbollen ett skit sen jag slutade tills fram för två månader sedan då jag fick nästan ett maniskt sug efter handboll. Nu tränar jag igen, både med Sävehofs herrjuniorer och damlaget. Nu har det så klart varit paus på grund av corona, men nu tränar damerna igen och jag med dem – som på den gamla goda tiden…

I ett par filmsekvenser på hans Instagram filmade av bästa kompisen Jamina Roberts ser man hur Loui Sand tar det ena vänsterkantsavslutet efter varandra och där bollen med lyckade variationer i det urvalet hamnar i målet bakom Sävehofs frustrerade herrjuniormålvakter.

I en annan sekvens pustar en utslagen Sand ut efter att ha blivit tvåa i det klassiska beeptestet – hans bästa resultat i konditionsprövningen någonsin. 

Hur är din form?

– På handbollsplanen, lite oklar tycker jag själv. Jag blandar och ger. Ena sekunden så blixtrar jag till och andra sekunden så går det åt helvete, säger han och det känns lika naturligt som om det varit ett uttalande i en mixad intervjuzon efter en landskamp för inte allt för länge sedan.

– Men jag har nog aldrig varit så här vältränad innan. Jag trodde att det skulle vara svårare att hitta tillbaka till den rytm jag hade tidigare som handbollsspelare. Jag har ju delvis en ny kropp, men jag känner ändå att jag platsar.

– Det är inte omotiverat att jag tränar med Sävehofs damer eller med deras herrjuniorer. Jag gör inte bort mig, säger han nöjt. Ni får fråga mina tränare, haha. Jag kanske saknar självinsikt.

Vad gör dig mer vältränad nu än när du var en landslagsspelare?

– Jag tränar mycket och jag kan vila mycket och återhämta mig. Elitidrott är inte hälsosamt. Nu får jag ut mer av träningen på ett annat sätt, mer resultat. 

– Jag försöker lära känna min nya kropp på många olika sätt, varje dag. Det är spännande men också jobbigt både ibland när jag vill prestera men även i mitt vardagsliv.

Skulle du vilja tävla igen?

– Tanken har slagit mig, men jag tränar handboll nu för att jag älskar det och för att det får mig att må bra. Man ska aldrig säga aldrig. Nu förstår jag varför jag la så mycket tid på den här sporten. Det insåg jag nog inte när jag höll på. Det är så förbaskat kul. Jag njuter av varje träning nu.

Köper inte allt beröm

Loui Sand går igenom en stor livsförändring. Men att han skulle vara en annan person köper han inte. 

– Det mest överraskande är stöttningen från väldigt många. Det hjälper mig otroligt mycket. Det som också är otroligt roligt är att många som har sett mig innan och ”känt” mig tycker att jag har mognat och blivit så duktig i media och så vidare, säger Sand och suckar:

– Jag är samma skit. 

– Det känns som att dom egentligen är lite trångsynta och har lyssnat på frågor jag har fått efter en match och därefter skapat sig en bild av mig. Jag kan förstå det så klart, men jag är mer än bara handboll eller mer än bara en clown i ett lag, säger Loui Sand och avslutar med ett råd:

– Ta aldrig för givet att du känner någon, någonsin. Försök åtminstone förstå, för bakom varje beteende så finns det alltid en förklaring till varför. 

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.