Erika Kinsey: ”Hittat min balans och trygghet”
Publicerad 2019-06-13
OSLO. Erika Kinsey är tillbaka i sin andra hemstad Oslo.
Hon hoppade in världstoppen i höjd efter 1.96 i senaste tävlingen i nederländska Hengelo.
Och som en 31-åring som mår bättre än någonsin.
– Ja, nu har jag hittat min balans och trygghet i livet, säger hon.
Erika Kinseys karriär har varit allt annat än spikrak.
Det har varit långa avbrott från friidrotten och hon har öppet berättat om kampen mot sina svåra depressioner.
Det har varit en kamp både mot centimetrar och demoner.
Idag?
En ny Erika.
– Ja, som höjdhoppare känner jag mig bättre nu än någonsin. Och jag mår bättre. Jag tar inte friidrotten lika allvarligt längre. Det är ju bara en sport.
Tryggheten finns i amerikanska Ohio, där hon bor med sin man och tränare David Kinsey sedan flera år.
– Ja, min man och min familj betyder massor. Nu har vi köpt hus också och skaffat en hund. En valp som är en blandning mellan schäfer och labrador. Det är skönt att ha en fast punkt när man lever ett så kringflackande liv. Det har också hjälpt mig.
Över 1,96 i år
Hon har fortfarande sina tyngre perioder, men har lärt sig att hantera det på ett bättre sätt.
– Ja, under höstarna har jag mina rejäla depressioner. Men då jag var här nere förr (hon måttar med handen ner mot fötterna), så faller jag inte lika långt längre. Jag accepterar det mer nu och att jag får ha de där dagarna. Till skillnad mot tidigare, då jag kunde få panik över att inte kunna gå och träna.
Det märks att Erika Kinsey hittat en helt annan harmoni i livet.
Hennes 1,96 senast är ett tydligt tecken på det. En tävling hon kom till utan att ens känna sig i form.
– Ja, jag kände mig småseg och förväntade mig bara att göra mitt bästa. Så tog jag 1,94 i första och insåg att det var en sådan där dag då det bara är att gå för pers, säger hon.
Riktigt dit nådde hon aldrig, hon rev samtliga tre försök på 1,98, men hon har heller aldrig varit närmare det personliga rekord på 1,97 hon satte i lag-EM 2015.
Inget stöd från SOK
Är två meter fortfarande en drömgräns för dig?
– Ja, absolut. Jag har alltid haft som mål att slå min mans personliga rekord och det är 1,99.
Erika Kinsey har rivstartat säsongen med att bli tvåa och trea i de två Diamond League-tävlingar hon hoppat.
Det ger inte bara bra med poäng. Det rinner även in en del välbehövliga pengar på bankkontot. Som alla friidrottare är det en ständig kamp att få ekonomin att gå ihop.
– Ja, det gäller att klara sig på de pengarna resten av året. Jag har en sponsor (Puma) och stöd från min klubb Trångsviken. Det är allt.
Du har inget stöd från SOK?
– Nej.
Varför?
– Ja, säg det.
”Det blev en tankeställare”
Erika Kinsey stora mål är annars OS i Tokyo nästa sommar, där hon definitivt lever upp till SOK-kravet att kunna vara bland de åtta bästa.
– Ja, jag ska kämpa för att ta en medalj där. VM i Doha är naturligtvis också viktigt, men när man gör en fyraårssatsning som jag gör, så är OS det självklara målet. Och det är väldigt jämnt i toppen just nu, så det känns som det kan hända vad som helst.
Nu fortsätter säsongen med Oslos Diamond League på torsdagen.
Staden hon flyttade till när hon tog sina många sabbatsår från friidrotten och började spela hockey i den högsta norska damligan i stället.
– Jag jobbade med allt möjligt när jag bodde här. I en sportbutik, i en skoaffär och på en en förskola. Och jag sökte mig till hockeyn för att få kompisar.
Det var också hockeyn som tog henne tillbaka till friidrotten efter fyra års frånvaro.
– Ja, jag spelade med killar där man får tacklas. Då fick jag en sådan smäll att jag bröt några revben och punkterade lungan. Det blev en tankeställare och det var då jag bestämde mig för att ge friidrotten en helhjärtad chans igen.
På den vägen är det.
Talangen som startade med att ta ett JEM-guld som 19-åring och att jämföras med Kajsa Bergqvist, kan vara på väg att avsluta med nya medaljer.
Chansen finns i alla fall.
Sedan är karriären förmodligen över.
– Ja, jag gör en hundraprocentig satsning fram till OS. Sedan tror jag att jag är klar. Även om man aldrig ska säga aldrig.