Jag saknar inte idrotten
Brenning: Blivit som en avtändning
Jag har en bekännelse.
Jag saknar inte idrotten.
När kan allsvenskan starta? När får friidrotts-VM egentligen plats i kalendern? Hur blir det med OS?
I brist på annat har spekulationerna och förhoppningarna tagit över idrottsvärlden men själv finner jag mig själv ståendes i det plötsliga sportvakuumet – och faktiskt njuta.
Det är som om vardagen tagit paus. Det är lite lättare att andas.
Jag är den största förloraren
Förstå mig rätt, jag älskar idrott. All typ av idrott. Som barn kunde jag sitta i timmar framför Eurosport för att försöka se Kazuyoshi Funakis näsa sticka ut på andra sidan skidspetsarna, njuta av Ronnie O'Sullivans offensiva spel och fascineras av det synkroniserade simhoppet. Det spelade ingen roll vad det var. Jag slukade allt.
Men på senare år har någon ställt om min klocka. Det finns inte längre tid att konsumera idrott under halva dygnets timmar och det har skapat en ångest i mig. För tänk om jag missar något!
Det finns som alltid ett engelskt ett uttryck för det: ”Fear of missing out”.
När det är Champions League en onsdagskväll har jag numera alltid ångest innan. Om jag går och lägger mig kanske Leo Messi gör det där historiska målet jag ändå kommer låtsas att jag såg live i åratal framöver. Sitter jag uppe kanske jag missar sömnen för en seg 0-0-historia där den största förloraren är jag själv morgonen efter.
För en treåring har liksom ingen respekt för att det finns de som trots allt är rädda att missa något om han inte ser ett spännande Benfica mäta krafterna med ett uppåtstigande RB Leipzig. Inte när treåringen dessutom förstått att det finns goda möjligheter att få se Greta Gris redan vid 05:30 om pappa är riktigt, riktigt trött.
Men tänk om Haaland gör hattrick i debuten!
Skönt att slippa springa ut för att njuta
Den här idrottspausen har därför oväntat nog varit välkommen för mig. Som när det är lite skönt att det regnar en julidag så man slipper skynda sig ut och njuta.
Hela mina lördagar är numera fria. Onsdagsnätterna plötsligt evigheter långa.
Det är också först nu, när idrotten inte längre är tillgänglig, som jag förstår hur rädslan att missa något kidnappat min upplevelse av sport. Den drivs numera till lika stor del av ångest som av hunger.
Coronakrisen har blivit som en avtändning, och förhoppningsvis också en läxa.
För jag vill bli en person som ser sport igen för att det är det bästa jag vet, inte för att jag är rädd för att missa något. Jag vill bli en person som inte får ångest både av att se och att avstå.
Förhoppningsvis kan det också bli så, och på flera plan i allas våra liv, när corona-krisen så småningom släpper taget om oss igen.
För tänk om vi bara kunde strunta i de där slentrianmässiga ovanorna vi lagt oss till med av det stora skälet att vi är rädda att avstå? Den evigt återkommande chartersemestern, jakten på den perfekta restaurangen, festen vi inte alls är sugna på, krogrundorna, tvånget att se fjärde säsongen av den där Netflix-serien som alla vet började halta redan vid säsong två bara för att inte ligga efter vid kaffemaskinen...
Saker vi egentligen bara gjort av rädsla för att missa något om vi avstått. Saker vi nu upptäcker att vi inte ens saknar.
Jag mår inte bättre utan sport i mitt liv men jag har upptäckt hur mycket bättre jag mår utan den där evigt gnagande oron att missa något. Så när det här är över ska i alla fall jag göra mitt allra bästa för att njuta både av att se på idrott och att avstå.
Jag ska försöka bemästra ”The joy of missing out”!