Halfvarssons ilska mot bilisterna: ”Nära att dra staven i sidan”

Anna Rydén

FALUN. Med medaljer som mål laddar Calle Halfvarsson, 31, för VM i Oberstdorf i vinter.

Men han har fått nog av närgångna bilister.

– Man har väl varit nära att dra staven i sidan, säger han.

Solens strålar skiner över Lugnet i Falun. Det har gått fem månader sedan världscupcirkusen var här. Då imponerade Calle Halfvarsson både i prologen och kvartsfinalen. Sedan åkte han ut i semifinalen och pratade om hjärnspöken. Nu blickar han ut över den sommarvarma asfalten och vill helst glömma allt som har med den gångna säsongen att göra.

– Det var katastrof med allting. Jag tror det måste ha varit min sämsta världscupsäsong sen jag började åka världscupen, säger han med ett snett leende. 

”Bara strul hela säsongen”

31-åringen hade problem med en inflammation i tarmen, tvingades hoppa av Ski Touren i Östersund på grund av förkylning och när han väl var redo att köra minitouren i Kanada ställdes allt in på grund av corona.

– Det började bra som vanligt i Ruka men sen blev jag sjuk och så var det bara sjuk, sjuk, tillbaka lite grann och åkte hyfsat bra och så sjuk igen. Det var bara strul hela säsongen.

Nu hoppas han att det blir en säsong överhuvudtaget och att han dessutom kan hålla sig hel. Något som verkar vara lättare sagt än gjort. Dagen innan Sportbladet träffar Halfvarsson har han varit ute på ett blodigt pass, vilket jacket i pannan skvallrar om. 

– Jag hade tur i oturen. 

Vad är det värsta du varit med om på rullskidor?

– Det som är otäckast det är när man är ute på stora vägar och bilister som inte har någon respekt och åker väldigt nära. Det är många faktiskt, tyvärr, ute i trafiken som inte förstår hur farligt det är. De vill gärna markera och åka nära. Jag vet inte. Det är någon grej de har fått för sig. De sitter i en bil och en annan har bara en hjälm på sig, man kan bli rätt irriterad ibland på bilister som inte har mer respekt.

Hur är det när det är sättet ni tränar på?

– För min del är det ett måste. Jag har ingen rullskidbana nära. Man måste ut på vägarna för att få längre sträckor men jag tycker generellt att det brukar gå ganska bra. Sen kommer någon sån där som inte har någon respekt. Då har man väl varit nära att dra staven i sidan på bilen.

Men du har inte gjort det än så länge?

– Nej, jag har väl varit nära men man får hoppas att jag håller mig borta från det.

”Han har varit som en mamma”

Han har nyligen avslutat ett lugnare långpass på sina rullskidor längs de idylliska landsvägarna i Dalarna. Även om han har viss frihet kring vilket pass han ska köra så är det inte han som ligger bakom träningsupplägget. 

– Jag lämnar iväg nästan allting. Jag styr inte så mycket i min plan. Det är Mattias Nilsson som gör grovjobbet.

Efter den gångna säsongen så lämnade Mattias Nilsson, tillsammans med Fredrik Uusitalo, jobbet som landslagstränare. 

– Det är tråkigt. Jag kommer sättas på prov mer. Han har varit som en mamma till mig och pushat mig väldigt hårt när det behövs.

Fundersam kring nya upplägget

I den nya landslagsorganisationen har man valt att slå ihop tränarteamet. De tidigare damtränarna Magnus Ingesson och Stefan Thomson får sällskap av Anders Högberg. Halfvarsson medger att han inte riktigt vet hur det kommer fungera. 

–  Men det är vi åkare som ska göra jobbet. Det är ingen tränare som kan göra det åt oss. 

Han tror däremot inte att herrarna, med det nya tränarteamet, kan dra nytta av framgången som damerna har haft de senaste säsongerna.

– Vi har våra tävlingar. Damerna har sina. Vi åker inte ens samma distanser. Vi ska nog fokusera på det vi ska göra och inte lägga fokus på det damerna gör. Jag är helt övertygad om att vi gör ett bra jobb och har gjort ett bra jobb tidigare också. Det är inte så lätt att få till de där resultaten. Det är lättare sagt än gjort.  

Fortsätter till 60

När han nu jobbar in timmarna så har han ett tydligt mål i sikte. Femmilen på VM i Oberstdorf. 

– Jag har väl fått för mig, eller fått för mig, jag tror väldigt mycket på att jag är mer av en distansåkare  egentligen än vad jag är sprinter. Vi såg det på VM också. Det var femmilen som gick bäst. Jag var ändå med och slogs om medaljer där på slutet men det räckte inte hela vägen.

Det hoppas han att det gör den här gången. 

– Det är väl det man ser när man är ute och kör de här tuffaste passen. Man måste ha det i blicken framåt att jag ska vara där och slåss med Bolsjunov och Kläbo och alla andra som är i toppen där. 

Ser du medaljer då? 

– Ja, det gör jag. Absolut. Jag ger mig inte förrän det är över. Har jag inte en medalj när jag är 60 kommer jag fortsätta köra, säger han och garvar.