Albin, 15, kör cross – med bara en arm

”Allting går, ingenting är omöjligt”

Publicerad 2017-12-03

ÅTVIDABERG. Albin Carlberg, 15, föddes med diafragmabråck och de fyra första månaderna var en kamp på liv och död.

Läkarna trodde inte att han skulle överleva, men Albin besegrade oddsen – och det har han fortsatt att göra.
15-åringen har bara en arm, men det hindrar honom inte från att göra det han älskar mest av allt – köra cross.
– Jag vet knappt själv hur det är möjligt att jag kan köra, säger Albin.

Albin Carlberg flyger fram under ett träningspass i Åtvidaberg i maj. Han är van vid att få reaktioner. ”Många blir imponerade och undrar hur det ens är möjligt”, säger han. Men för Albin själv är det bara naturligt att köra.

Albin Carlberg är en helt vanlig 15-årig pojke som älskar att köra motocross. Men när han flyger fram på banan sticker han ändå ut jämfört med de övriga – han har nämligen bara en arm, något han föddes med.

– Jag gillar farten. Att bara få sitta och köra, säger Albin, som även spelar bandy i Åtvidabergs BK:s U-16-lag.

Något som gör det ännu mer imponerande är att Albin har nedsatt lungkapacitet. Han föddes med diafragmabråck, vilket gjorde att alla magorgan flyttades upp mot bröstet, som i sin tur gjorde att hjärtat hade skjutits åt höger.

Hans första månader i livet var en kamp på liv och död. Han låg på Astrid Lindgrens barnsjukhus i tre månader och därefter en månad på Universitetssjukhuset i Linköping.

Oddsen var emot Albin, men han överlevde och läkarna på Astrid Lindgrens barnsjukhus sa efteråt att Albin är det sjukaste barnet som någonsin överlevt på sjukhuset dittills.

I ungefär 1,5 år var Albin tvungen att ha syrgas och han sondmatades.

– Under den första månaden opererades han sammanlagt 40 timmar, fördelat på nio operationer. Ibland visste man inte om man skulle få se honom igen, säger Albins pappa Marcus Carlberg.

Mellan två heat i Åtvidaberg i juni.

– Efter en operation frågade jag vilka följder det kunde bli. Då sa läkaren: ”Han kommer i alla fall inte att springa något maraton”. Cross hade han nog inte ens tänkt på, säger Marcus och ler.

Tre, fyra år gammal fick Albin en fyrhjuling av sin pappa – och sedan dess har motorer och motorsport varit hans stora intresse. Albin tävlade första gången på en tvåhjuling 2009, sju år gammal, och hans pappa Marcus berättar att det till en början var en del funktionärer som var lite skeptiska till att Albin skulle tävla i motocross.

– De tyckte det var lite läskigt, samtidigt som de var imponerande. Lite skräckblandad förtjusning. I distriktet vi kör nu är det många som känner igen Albin och där är han en i mängden, säger Marcus Carlberg.

– Men något som berör är när gamla åkare kommer fram. En gång var det en gammal världsmästare i enduro som kom fram, och han var otroligt imponerad. Han vet vad som krävs i den här sporten, och det är ingen enkel sport med en arm, säger Marcus.

Vimmerby, juni. Dammet ryker i samband med starten.

Att Albin bara har en arm har aldrig hindrat honom från att testa en rad olika idrotter.

– Jag vet ju ingenting annat. Det är bara att prova sig fram, säger Albin.

Vad får du för reaktioner från åskådare och motståndare?

– Många blir imponerade när jag kör och undrar hur det ens är möjligt, hur jag gör det. Jag vet som sagt inget annat, så det är bara att köra.

Hur är det möjligt?

– Jag vet knappt själv hur det är möjligt att jag kan köra, säger Albin och ler.

En teknisk detalj som gör det möjligt för Albin att köra är en reklusekoppling, som gör att Albin slipper koppla med handen.

– När jag släpper gasen kopplar den, då kan jag växla och när jag gasar på så driver den igen.

Vad upplever du som det svåraste med cross?

– Jag tycker inget är svårt direkt. Det funkar, säger Albin.

Om andra barn eller ungdomar med någon liknande funktionsnedsättning inte tror att man kan hålla på med exempelvis motocross. Vad har du för hälsning till dem?

– Det är bara testa. Allt går, ingenting är omöjligt.

Det känns som du bevisar det ganska bra.

– Ja, säger Albin.
En som verkligen vet vad Albin har gått igenom i livet är pappa Marcus och det blir ofta väldigt känslosamt för honom att se sonen tävla.

– Jag fäller ofta en tår efter varje race. Jag kan inte styra över det. I början tjöt jag som en gris varje gång. Jag vet inte vad det beror på. Lite nervös är man väl, men man går in i ett tävlingsmode. Jag är lika imponerad som alla andra vad han klarar av. Jag vet inte hur han gör, säger Marcus.

Albin, hur är pappa som crossförälder?

– Han är bra. Han hänger alltid med, ger tips och råd, säger Albin.

När blir du arg på honom?

– Nä, det har nog aldrig hänt, säger Albin.

Då fyller Marcus i:

– Jag har en tanke om vad som är Albins favoritunderlag, vad är det pappa säger är bäst?

– Lera, säger Albin.

– När det är riktigt skitigt kör de andra i mycket för de kanske inte är vana och kanske inte tränar i de förutsättningarna. Men då kör Albin väldigt sällan i och håller sig på hjulen, vilket jag inte förstår hur han gör. Då hänger han med på ett annat sätt, men där har vi lite meningsskiljaktigheter, säger Marcus.

Hur är det att köra i lera, Albin?

– Tråkigt.

Vad trivs du bäst på?

– En bra jordbana, som inte är lerig. Det är bäst, säger Albin.

Pappa har fel alltså.

– Ja, säger Albin

– Haha , det är väl så, säger Marcus.

Strängnäs, oktober.

Sportbladet har följt Albin under hela säsongen och sista gången vi träffar honom, för att komplettera med lite bilder, är i mitten av november.

Temperatur är nere under nollan och snön faller i sidled. För att få lite värme görs delar av intervjun i Marcus minibuss. Albin dricker inte kaffe, men för att få upp lite blodcirkulation i handen testar han ändå att hålla i en kaffemugg. När det har blivit dags för att plocka ihop säger Albin:

– Kan jag inte få åka några svängar till?

– Ska du verkligen det? Det är glashalt, säger Marcus.

– Men jag har ju ändå alla grejer på mig, fortsätter Albin.

– Okej då, kör medan jag fixar det sista, säger Marcus, och han har knappt hunnit avsluta meningen innan Albin är ute ur bussen.

– Du ser, han älskar verkligen det här, säger Marcus.