”Var jargong och mycket jävulskap”
Publicerad 2020-06-28
- Varje människa har sin historia, varje säsong har sin story – och varje fotbollströja kan förflytta dig till en annan plats och en annan tid.
- Från Manchester till Manilla, Seattle till Simferopol, genom 90-talet över millennieskiftet och vidare mot nutiden.
- Det här är berättelserna om svenskarna som flyttade ut i fotbollsvärlden, platserna de hamnade på och tröjorna de bar.
VEM? PÄR CEDERQVIST.
VAR? WALSALL, ENGLAND.
NÄR? 2006/07.
”Sommaren 2006 spelade jag i Allsvenskan med Öster, men det blev lite problem med mitt kontrakt och allt slutade med att jag flyttade en kort sväng till Norge. Raufoss låg bara i tredjedivisionen då, men jag gjorde många mål på kort tid och laget gick upp i Norges motsvarighet till Superettan.
Jag hade en agent som hjälpte mig lite – Anders Carlsson – och när Richard Money var i Sverige hade de två jobbat ihop. Nu var Money manager för Walsall i League 2, och letade efter en anfallare. Vi hade mött hans AIK någon gång med Öster, så Money hade lite koll på mig. Han gillade min spelstil, och tänkte att den borde passa in i England.
I november 2006 åkte jag över och hälsade på Walsall. Jag var till och med hemma hos Richard Money, och han visade runt på arenan och så. I princip sa han väl: ”Gör du ett riktigt bra halvår här så kommer du att få en möjlighet att gå till någon av de större klubbarna högre upp”.
Jag har alltid gillat engelsk fotboll – full fart och mycket närkamper – och hade Manchester United som favoritlag när jag växte upp. Det är klart att det var en dröm att komma till England, men det var en chansning också. Jag åkte över utan att ha någon annan med mig, och visste inte hur jag skulle trivas och hur det skulle bli.
Jag blev inte spelklar förrän den 15 januari, men jag började träna med Walsall redan i december. Det var... annorlunda. När du kommer in i ett nytt omklädningsrum brukar du känna igen dig: ”Det här är fotbollsgrabbar”. Men det kändes inte riktigt så när jag kom till Walsall.
”Gick inte överstyr”
Det var en blandad, brokig samling. Någon var lite överviktig, och någon annan var ännu lite mer överviktig. Spelarna var inte lika vältränade som i Sverige, om jag säger så. Här hemma tränar vi ju mycket fysiskt – är mycket i gymmet – men i Walsall var det verkligen inte samma fokus på det. Det kändes som att komma till Korpen, väldigt speciellt. Men man blev verkligen lurad, för de som allra minst såg ut som några fotbollsproffs var bland de absolut bästa i laget.
Trots att de egentligen inte hade den fysiska biten så märktes det ingen skillnad ute på planen. De hade så mycket hjärta och kämpade så hårt att de nästan verkade vältränade – fast de absolut inte var det.
När jag först kom in i omklädningsrummet tyckte de andra där att jag hade roliga skor. Där hade alla sneakers, men mina var lite spetsiga – åt bootshållet – och hade varit jätteinne när jag var i Norge. Det hamnade någon bakelse i dem.
Det var mycket jargong och mycket jävulskap i omklädningsrummet, det klipptes sönder tröjor och färgades om skor. Någon kom in och skröt om hur han hittat en ny tröja på nätet för några pund, så då klippte de den till ett linne och tejpade upp den på hans plats. Någon junior hade varit i Manchester United på någon sorts provspel, och kom in med några byxor därifrån. Det klubbmärket klipptes bort direkt.
Just det var väl inte så snällt, kanske, och ibland var det väl någon som var lite mer utsatt än någon annan, men... Jag tyckte ändå inte att det gick över styr, det var oftast med skratt.
”Det här var på en helt annan nivå”
I januari hade vi ett träningsläger i Maspalomas på Gran Canaria. Jag bodde med Geordie Lyall, en kanadensare som kom samtidigt som mig. Efter träningen den första dagen så satt vi på balkongen. Det var kväll och solen var på väg ner, men så märkte vi hur det prasslade i buskarna nedanför. ”Vad fasen är det...?”. Då var det några i laget som sprang genom buskarna till en taxi, och åkte iväg.
Dagen efter frågade jag: ”Vad var det där? Vart skulle ni?”. Och de bara: ”Jaha, har ingen berättat för dig ännu? Varje kväll så drar vi från hotellet, och så samlas vi på den här puben. Det är bara att ta dig in i en taxi, så syns vi där ikväll”.
Så okej, den kvällen gjorde jag så – och när jag väl kom till den där puben så satt ju verkligen alla spelare redan där och skålade. Plus halva ledarstaben. Hur spelarna ändå kunde träna fattar jag inte, för de drack helt otroliga mängder öl.
Jag var med och festade rätt rejält några kvällar, och jag blev ju bakis. Men det syntes fan inte på engelsmännen, det var helt galet! I och för sig var det någon som mådde dåligt på väg till träningen en dag, men då var det någon annan som var schysst och ställde upp med sin tröja som påse att kräkas i. När vi kom fram så slängdes den bara i en buske, och sedan var det bara att träna på.
Hela tiden i England var det mycket lagfester, och... Jag vet inte ens vad jag kan säga och vad jag inte kan berätta. Det är roliga minnen, men det var så många sjuka grejer att det behöver censureras. Jag har varit på lagfester i Sverige där det också har gått vilt till, men det här var på en helt annan nivå.
Ändå var standarden på laget faktiskt ganska bra, vi låg i toppen av tabellen hela tiden. Vilka skulle jag kunna jämföra med...? Ett lag som Sundsvall – någonstans mellan botten på Allsvenskan och toppen av Superettan. Så pass bra tycker jag ändå att det var. Det var mycket fart och högt tempo och spelare som sprang tills de stupade.
När jag väl fick spela så började jag den första matchen mot Grimsby på bänken, kom in när det var 25-30 minuter kvar. Det gick hur bra som helst, och jag låg bakom vårt vinstmål. Det var skithäftigt, skitkul att direkt få visa upp sig på hemmaplan.
Det var riktigt roligt att spela, ett jäkla tryck på arenan. Stämningen påminde lite om Söderstadion, men det är det enda jag kan jämföra med i Sverige. Det är sån himla skillnad på atmosfären runt arenorna. Det är en helt annan fart på publiken – den är mycket mer med i matcherna. De reagerar på varenda närkamp, varenda målchans, varenda vunnen meter.
I nästa match hade vi Mansfield borta. Jag fick starta, men laget spelade inte alls så bra. Redan i paus valde Richard Money att ta ut mig, för att istället sätta in en mer droppande anfallare som kunde hämta lite boll. Han sa att han ville ta det lite lugnt med mig – ”Ingen brådska, du kommer att få spela” – men det blev lite ryckigt. Inhopp mot Boston, start mot Hartlepool. Inhopp mot Rochdale, start mot Stockport... Jag hade svårt att komma in i det, att komma igång ordentligt.
I en av de tidiga matcherna gick jag upp i en nickduell och fick en sån jäkla armbåge i bakhuvudet att jag nästan svimmade av. Jag blev liggande i gräset, höll mig för huvudet. Någonstans tänkte jag att jag behövde ställa mig upp för att försöka visa att jag kunde tåla en smäll, men det gick inte att bara studsa upp. Det var en rejäl smäll, hade blivit rött kort direkt i Sverige. Det bara svartnade för ögonen, men Richard Money tyckte ändå inte att jag varit tillräckligt tuff. Han var skitförbannad, skällde på mig för att jag hade legat ner inför hemmapubliken.
”Spelade med Troy Deeney i B-laget”
Det var stor skillnad på domarnivån i England jämfört med i Sverige, de tillät mycket mer. I varje match var det glidtacklingar och satsningar som man överhuvudtaget inte såg hemma. I nickduellerna fick jag lära mig att det gällde att först hoppa in i försvararen, för att sedan försöka nickskarva. Annars vann du ingenting. Jag hade ändå ganska bra spänst och var van vid att vinna det mesta på huvudet, men under hela min tid i England tror jag att jag bara mötte en eller två mittbackar som var kortare än 1,90. Jag blev helt nedtryckt hela tiden, och det blev aldrig frispark.
Och sedan kom grejen som definitivt gjorde så att jag inte lyckades i England. Det var på en träning, som var uppbyggd som en slags stripplek. Det var som en stafett med olika grejer, och det förlorande laget fick strippa av sig ett plagg åt gången. Jag gjorde en sprint, då jag kände hur något gick sönder inne i mig. Det var som att någon satt en kniv i ryggen. Jag försökte fortsätta, men det gick inte att göra någonting.
Efteråt knäckte de i mig och höll på, och det gjorde nog inte saken bättre. Jag kunde knappt gå på två dagar efter den behandlingen. I efterhand kan jag ju tycka att jag borde ha kunnat få en röntgen för att se vad det var, men det fick jag först när jag flyttade tillbaka till Sverige och Landskrona. Då röntgade jag mig och fick veta att det var ett diskbråck.
Hur mycket jag än försökte ta mig tillbaka i Walsall så gick det inte. Eftersom jag inte hade en korrekt diagnos blev det bakslag på bakslag, och det var väldigt surt.
När jag försökte komma igång igen så spelade jag och Troy Deeney tillsammans i B-laget ganska mycket. Jag tror faktiskt att han såg upp till mig lite. Han kallade mig ”Big Man”, och det är lite kul med tanke på att han själv är en best idag. Jag insåg absolut att han var bra, att han hade det i sig. Men han var ganska kort på den tiden, så jag såg honom mest som en riktig måltjuv.
Han var fortfarande bara en tonåring på den här tiden, och han var väldigt strulig. Det var inte så att jag märkte av det själv, men det pratades ju om att han hade varit ute och stökat och bråkat. Han var lite gangster, och det blev rätt mycket upp till Richard Money att försöka reda ut honom.
Den andra spelaren som har lyckats ur laget är Scott Dann, som är mittback i Crystal Palace nu. Han var inte alls gammal när vi spelade ihop, men man kan lugnt säga att han stack ut redan då. Han var mogen för sin ålder, och redan en ledartyp på planen.
Vi umgicks ganska mycket. Han kommer från Liverpool, så en helg var vi några stycken som följde med honom dit, sov hos hans föräldrar och gick ut och festade. Det var... bra tryck i den utgången, bland det bättre som jag varit med om. Det hade precis blivit vår – var lite värme i luften – och vart man än gick så vallfärdade folk mellan pubarna och uteställena.
Och det får jag väl erkänna – även om det var kul att testa på att spela i England så är det nästan minnena från det sociala vid sidan av planen som är starkast. Det är riktigt surt att jag inte ens lyckades göra ett enda mål för Walsall, men jag är ändå glad att jag provade på.
”Chansningen med England var värd att göra”
Mot slutet av säsongen kunde inte ens vara med på bänken. När vi till sist säkrade uppflyttningen så var det vid en bortamatch dit jag inte ens hade åkt med. Jag och min kanadensiska lagkompis – som inte heller fick spela – satt ensamma hemma i en lägenhet, lyssnade på matchen på radio och skålade med champagne.
När laget sedan kom tillbaka så mötte vi upp dem, och då blev det ju en jäkla fest. Birmingham City gick upp i Premier League samtidigt, så vi festade ihop med grabbarna i deras lag. De hade hyrt en hel VIP-våning på något ställe inne i Birmingham. Sebastian Larsson spelade där då, men jag vet inte om han missade den här festen. Jag har i alla fall inget minne av att ha träffat honom där.
Sedan var säsongen slut, och det var ganska självklart att flytta till Sverige. Chansningen med England hade varit värd att göra, men den hade inte riktigt gått hem. Det jag behövde istället var ett längre kontrakt någonstans där jag kände igen mig, där jag kunde få tillbaka lite flyt och självförtroende igen.
Efter att jag hade flyttat hem gjorde en roadtrip tillbaka till Birmingham i bil. Jag och en kompis åkte över för att hämta grejerna jag köpt till lägenheten, betade av London och några andra ställen på vägen. Det var en häftig resa, men sedan dess har jag inte varit tillbaka igen. Jag hoppas att det kan bli av framöver, det hade varit riktigt roligt att åka till Walsall och se en match.
När jag åkte hem tänkte jag på allvar på att man borde bli agent, specialisera sig på att placera svenska spelare i de lägre divisionerna i England. Har du som spelare bara lite flyt och kommer in i det rätt så är det verkligen ett bra skyltfönster mot de större klubbarna.
Jag vet inte vad det beror på att inte fler svenskar har gjort ett försök i League 1 eller League 2. Det är en ganska enkel flytt att göra, det är bra lön och potentiellt en väldigt bra väg för att komma vidare i karriären. Även om det inte blev som jag tänkt mig för egen del skulle jag absolut rekommendera andra att försöka”.