Frändén: Svårt att tänka sig samma scenario i ett annat land
I morgon hittar fransmännen L’Équipe i tidningsställen igen. Det är ett tag sedan senast.
Efter två veckors strejk har ägarna och de anställda kommit överens – för stunden.
En lång rad franska idrottsstjärnor har backat den anrika sporttidningens personal, i en ovanlig gest av solidaritet med de som normalt sett bevakar dem.
På fredagen vaknade Franrike till den fjortonde raka dagen utan tidningen L’Équipe i tidningskiosken. Det ser ut att bli den sista.
Sedan strejken utbröt den 9 januari är inget sig likt i det franska medielandskapet. Ägarnas sparkrav och plan på att göra sig av med 50 av 350 tjänster samtidigt som man vill sänka befintliga löner, möttes av hot om konflikt i början av januari. L’Équipes ledning hänvisar till inkomstbortfall på grund av de inställda idrottsevenemangen under coronapandemin. Redaktionen har svarat att de inte tänker gå med på att en enda anställd får lämna utan ett frivilligt avgångsvederlag.
I två veckor har pappersupplagan av L’Équipe helt lyst med sin frånvaro i franska tidningsställ. Fyra av fem redaktionsmedarbetare gick ut i strejk och uppdateringarna på lequipe.fr har varit mycket sporadiska.
”Följt mig genom livet”
Den senaste veckan har de fått stöd från något oväntat håll. Den 15 januari publicerade den franska tennisspelaren Nicolas Mahut ett öppet brev där han ifrågasatte varför L’Équipes ledning ville genomföra besparingar inför ett år med OS, fotbolls-EM och rugby-VM: ”Man kan vara oense med tidningens åsikter, inte hålla med om vissa kommentarer, eller bli arg över vissa betyg som delas ut, men den här tidningen är alla sportälskares hem. Som för så många andra har den följt mig genom livet… För mig symboliserar L’Équipe nöjet att gå till kiosken, komma hem med en baguette under ena armen och tidningen under den andra, säker på att man kommer att få en bra dag.” skrev Nicolas Mahut på sociala medier.
Fler idrottsmän skulle följa efter. En vecka senare hade en imponerande radda franska och utländska profiler skrivit på uppropet för att stötta L’Équipes anställda. Fotbollsnamn som Robert Pirès, Arsène Wenger, Wendy Renard, André Villas-Boas, Olivier Giroud, Ada Hegerberg, Jean-Michel Aulas, Corinne Diacre och Michel Platini finns med som namntecknare. Tennisessen Yannick Noah och Mats Wilander, judoikonen Teddy Riner, och stavhopparen Renaud Lavillenie är ytterligare några av de närmare tvåhundra idrottsmän som stöttar tidningen. Också Frankrikes idrottsminister Roxana Maracineanu har visat sitt stöd. Nästan lika många tv- och kulturpersonligheter har lanserat en egen namnlista i solidaritet med L’Équipe.
Har de gjort sitt jobb?
Det är svårt att tänka sig samma scenario i ett annat land. Jag försöker föreställa mig att hundratals idrottsmän tar Sportbladets rygg i en liknande situation, men tanken vill inte riktigt lyfta. Från svenska idrottsutövares gamla mantra att de ”inte läser tidningarna” till franska profilers upprop för att få sin älsklingstidning tillbaka känns steget ganska långt. Men har man verkligen gjort sitt jobb om man får stöd från de man ska bevaka?
Jag frågar en kollega på L’Équipe, som inte får uttala sig med namn under fackets förhandlingar med arbetsgivaren.
– Jag upplever det här mer som en manifestation för oss som yrkesaktiva, att många vill att vi ska ha våra anställningar kvar, säger kollegan som bevakar fransk fotboll och inte är van vid den här typen av hedersbetygelser.
För journalisterna på L’Équipe kom idrottsvärldens solidaritetshandling som något av en positiv överraskning.
– Det är väldigt förvånande och väldigt glädjande. Man vet att tidningen betyder mycket för folk, men jag visste inte att den betydde så mycket och var så viktig för folk, säger min kollega.
Som det ska vara igen
Han har också noterat att några aktiva PSG-spelare inte finns med i uppropet. Föga förvånande eftersom klubben vid flera tillfällen de senaste åren bojkottat L’Équipe efter tumult kring vissa artiklar.
L’Équipe är en institution inom europeisk sportmedia. Med sin unika ställning som Frankrikes enda dagliga sporttidning sätter den agendan för nästan all sportbevakning i landet. Internationellt har den rykte som en av världens tyngsta sportpublikationer. Att tidningen inte finns i handel är exceptionellt ovanligt. Senast L’Équipe var i en längre strejk varade den i nio dagar. Det var 1968, året så strejker var mer regel än undantag i Frankrike och stora delar av resten av Europa.
På fredagseftermiddagen kom så ett genombrott i förhandlingarna. Strejken är avvärjd tills vidare, I morgon bitti finns tidningen åter i kiosken.
Efter två veckor kan L’Équipes journalister återgå till att bevaka, bedöma och berömma idrottare, som i sin tur kan återgå till att störa sig på rubriker, spelarbetyg och olyckliga avslöjanden. Som det ska vara, med andra ord.