Niva: En högstanivå som är direkt obehaglig

Publicerad 2021-03-28

PRISTINA. Nyss fanns här inget fotbollslandslag överhuvudtaget, sedan fanns här ett babyvingligt fotbollslandslag – och plötsligt finns här nu ett riktigt slagkraftigt fotbollslandslag.

Sverige har bidragit till att bygga upp våra motståndare.

Ikväll kommer vi behöva känna på hur starka Kosovo egentligen hunnit bli.

Trots att planet landar mitt i natten insisterar Albert Bunjaki på att komma och hämta mig på flygplatsen.

Han brukar göra det.

Jag har varit i Kosovo några gånger tidigare, och vid varje tillfälle är det Albert Bunjaki som har tagit emot, visat runt, berättat och förklarat. Numera bor han i Skövde, men innan kriget var det här i Pristina han levde sitt liv.

Första gången jag var här var för 13 år sedan. Kosovo hade då bara varit självständigt några månader, och under en vecka åkte vi kors och tvärs genom det som då var världens allra nyaste nation.

Jag ville förstå fotbollens betydelse för ett krigsärrat land, han ville bygga vidare på den.

Lyckats med det han drömde om

Sedan dröjde det lite knappt fem år innan jag återvände, och då tog Albert Bunjaki emot som förbundskapten. Han hade lyckats med allt han drömde om. Han hade först fått ansvaret för landslaget, sedan lett det genom en oändlig byråkratisk djungel som till sist gav Kosovo fullvärdiga medlemskap i både FIFA och UEFA.

I våra olika roller åkte vi till en regndränkt arena och såg en fotbollsnation födas i Mitrovicas gyttja. Kosovos allra första officiella landskamp slutade 0-0 mot Haiti. Bunjaki coachade med Tord Grip som assistent bredvid sig. Anel Rashkaj från Prizren och Halmstad var lagkapten (det var honom Janne Andersson kallade ”Zidane” förresten), Loret Sadiku från Pristina och Värnamo spelade också.

Idag är det ingen hemlighet att jag känner lite extra för ett fotbollsland jag sett förlösas på nära håll – ett tag hade jag faktiskt erbjudande om att bli det kosovanska landslagets allra första presschef – i synnerhet inte då banden härifrån till Sverige är så oerhört många och så väldigt starka.

Råsundas gamla stolar

På olika arenor runt om i Kosovo sitter åskådarna fortfarande på Råsundas gamla stolar. Det var hit de tog vägen när vår egen nationalarena revs. Västgöten Albert Bunjaki var förbundskapten här i åtta kritiska och avgörande år, och tillhör de viktigaste personerna Kosovo överhuvudtaget har i sin idrottshistoria. Uppemot ett dussin spelare från Sverige har redan hunnit representera Kosovo, spelare uppvuxna i Karlshamn, Lund och Eskilstuna.

Idag är den ena boråsaren visserligen avstängd (Ibrahim Drešević), men den andra (Arbër Zeneli) kan mycket väl komma att påminna oss om hur det såg ut när han virvlade genom allsvenskan och tog fart ut i Europa.

Och det är väl även här historien om vänskapen mellan två tätt hoplänkade blågula landslag får en lite annan laddning än den haft förut. När vi kommer till Pristina tas vi emot som vänner – men när vi åker härifrån kan vi mycket väl ha tappat poäng.

Jag ska inte skriva upp Kosovo till något de inte är. De saknar fortfarande jämnhet, stabilitet och ett pålitligt försvar, men de har en högstanivå som är direkt obehaglig. Milot Rashica är ett sylvasst spjut, Arbër Zeneli är återställd efter sin knäskada, Vedat Muriqi är en bökig jäkel på topp. De har både speed och spets, och den där hungriga framåtandan som hela tiden får dem att flytta fram sina egna barriärer.

Då lär vi förlora

Spelar vi som vi gjorde mot Georgien så lär vi förlora.

Men med det skrivet förutsätter jag givetvis att vi inte presterar lika platt och undermåligt igen. Emil Forsberg kommer att göra stor skillnad för offensiven med sin kreativitet och sitt kombinationsspel – och Zlatan Ibrahimović kommer att göra ett större avtryck än senast.

Det borde räcka. Det måste räcka.

Jag åker med Albert Bunjaki genom natten, genom ett land där framtiden närmar sig snabbt och tiden står stilla på en och samma gång. Två årtionden sedan kriget, men det är fortfarande närvarande överallt. För bara några månader sedan tvingades presidenten Hashim Thaçi avgå, anklagad för krigsbrott.

För tretton år sedan var jag här utan att se något fotbollslandslag överhuvudtaget. För sju år sedan var jag här och såg ett debutantgäng kriga sig till ett kryss mot Haiti.

Nu är jag tillbaka, faktiskt lite bekymrad för vad vi kommer att ställas emot, vad jag kommer att få se.

Sportbladets Nyhetsbrev

Skaffa Plus och få Sportbladets nyhetsbrev varje vecka! Artiklar du inte får missa, heta krönikor från våra experter och en massa smaskigt extramaterial.