Bergström: Jag längtar till galan 2031 när Albins ord blir sanna
Jag vet hur det började.
Albin Ekdal ville göra skillnad, han ville skriva manus med mig, han ville ta sig till ett slamrigt omklädningsrum och spela in filmen, han tog emot priset nu i natt.
Så börjar allt.
Snälla berätta hur fint det slutar.
Det började med en frukost intill en park i Stockholm. Albin Ekdal var hemma under ett speluppehåll i Serie A och ville konkretisera lite vaga planer som snurrade i hans och min hjärna.
VM-finalen hade nyss spelats mellan USA och Nederländerna. I den fanns fler öppet homo- eller bisexuella kvinnor än vad som var känt i hela den manliga fotbollshistorien.
En match besegrade ett sekel. Det var inte klokt. Och själv hade Ekdal spelat i högsta serien i Tyskland och Italien utan att möta en enda öppet homosexuell.
Det som gjorde saken mer komplicerad var att nästan ingen med- eller motståndare hade uttryckt något homofobt. Om det fanns ett förtryck så var det osynligt, oartikulerat.
Icke-existerande alltså? Inte en chans.
Fick stor spridning
Vi bollade manus de kommande veckorna. Vilka ord kändes rätt, vilken riktning skulle talet ta? Orättvisan var uppenbar, men vilka skulle ens angripas?
Någon månad senare var filmen klar och publicerad. Från ett omklädningsrum i Stockholm hördes en av Sveriges främsta fotbollsspelare titta stint in i kameran och säga att det inte är den enskilde homosexuelle killens ansvar att våga komma ut. Det är gruppens ansvar att göra det enkelt och kul att berätta att man är kär. För fotbollens skull, för samhällets skull, för allas vår värdighets skull.
Filmen översattes och nådde Italien, Tyskland, Spanien, England, USA. Ekdal mottog en del vrede, en god portion fördomar, men inte värre än han hade väntat sig.
Jag var nödgad att fråga, trots att vi inte är bekanta: är det för mycket? Är det översvallande?
Albin svarade mig. Han sa ja. Så här mycket kärlek är svår att ta emot.
Månader går och jag ser nomineringarna till QX-galan. Albin är där jämte Zara Larsson och Mia Skäringer. Han vinner.
Längtar till år 2031
Cirkus i Stockholm är fyrtiofem grader varmt efter en lång kväll, folk står upp, sitter, står igen, skriker rakt ut. Syret är slut, men rösterna håller lite längre.
Albin spelar match samma kväll. Hans Sampdoria förlorar med 4–2 men den svenske mittfältaren är fantastisk, han spelar fram till Fabio Quagliarellas mål.
På Cirkus tänds storbildsskärmen och en fotbollsspelare tittar stint rakt in i kameran.
– Hej, Albin Ekdal heter jag. Jag var lite orolig när jag spelade in det här klippet eftersom jag som heteroman var orolig för att jag bad homokillar att komma ut. Men naturligtvis ska vi tillsammans göra det kul för alla att komma ut. Det ska vara ren glädje. Där har vi alla ett ansvar att skapa en miljö där det är roligt.
Nu längtar jag inte till galan 2021 eller 2022. Jag längtar till galan 2031 när Albins ord blivit sanna, där vi snackar så jävla mycket trams och känslor i omklädningsrummen.
Stora känslor. Futtiga känslor. Roliga känslor. Känslor som inte låter sig fångas av något så enkelt som kön.