Osäkerheten efter höjdturen: ”Inte optimalt”
Publicerad 2021-01-05
TOBLACH. Klivet ner på 1 200 meter upplevs som en lättnad för de svenska åkarna.
Men det finns en osäkerhet kring hur hårt tävlandet på hög höjd påverkar återhämtningen för kroppar som inte är acklimatiserade.
– Det tog ut sin rätt med tre dagar på höjd, säger Linn Svahn.
Det svenska laget har på 1 200 meter i en italienskt dalgång enats i en gemensam suck. Tre dagars tävlingar på 1 600 meter i de schweiziska bergen utan någon som helst acklimatisering till höjden har varit påfrestande för alla, och för somliga riktigt slitsamt.
Trots den nackdelen har Linn Svahn vunnit två lopp och Frida Karlsson varit trea i ett.
Många av konkurrenterna är fostrade eller härdade för maximal ansträngning på höjd. Frida Karlssons amerikanska konkurrenter, tour-ettan Jessica Diggins och tvåan Rosie Brennan, har laddat på höjd inför Tour de Ski. Rosie Brennan är dessutom uppvuxen på 1 800 meter i Park City och ägnar sommaren åt glaciäråkning.
Åkare som Diggins och Brennan har haft en fördel i Val Müstair då deras kroppar är acklimatiserade och vana vid prestation på hög höjd.
Att låglandsfolket i vita dräkter valt att ställa in alla läger på höjd (i Italien och Frankrike) under pandemin har förstås varit till nackdel på höjd.
– Ett sådant här år kan vi inte acklimatisera oss och vi måste rätta oss efter det. Det är inte optimalt, säger tränaren Stefan Thomson.
Linn Svahn fick exempelvis känna på syran tidigt i jaktstarten efter två segerlopp.
– Det blir väldigt påtagligt. På lågland upplever jag att man kan gå över en gräns, men komma tillbaka på något vis. Det blir väldigt mycket soppatorsk på ett annat sätt på höjd. När repet går, går det rejält, säger hon.
Är inte härdad
Det kommer att vara en lättnad att tävla på lägre höjd, inte minst för åkare som Ebba Andersson och Jonna Sundling som verkar ha slitigt extra. Känslan kommer vara att det går lättare och att de orkar mer.
Men det går inte att säga att alla svenska åkare per automatik ska reagera positivt i Toblach, där individuella lopp i skejt väntar på tisdagen.
För åkare som inte varit acklimatiserade utsätts vid belastning på höjd för en högre så kallad oxidativ stress än de konkurrenter som är vana vid höjd. Det i sig kan påverka återhämtningen, som riskerar att bli längre. Det finns lite forskning i ämnet, men den samlade erfarenheten pekar på det.
I tillägg till det ska vi veta att det även för Frida Karlssons värsta konkurrenter är en lättnad efter tre tävlingar i tunnare luft landa på 1 200 meter. De lär dock återhämta sig snabbare då de sannolikt utsatts för mindre oxidativ stress, som kan beskrivas som en kemisk obalans i kroppen, och kan få en boost av sin längre laddning på höjd.
Linn Svahn:
– Tre tävlingsdagar i rad sliter oavsett om det är höjd eller inte, sen när det är på höjd blir det extra påtagligt. Speciellt när man inte är härdad för det, när vi kommer från lågland och bara åker upp och tävlar.
– Vi gjorde det vi kunde på höjden. Det påverkar vissa mer än andra, men jag tror att det bara är till vår fördel att vi är nere nu.
Ebba Andersson är osäker på hur stor lättnaden kommer att vara jämfört med känslan på höjd. Den finns en mental aspekt att ta hänsyn till också, sett till motgångarna i de tre första loppen:
– När man får ta i det är då man upplever den stora skillnaderna. Jag låter det vara osagt eftersom vi ännu inte har tävlat här, säger Ebba Andersson.